Om plåster, empati och andra politiska frågor

Det är valår i år. Och ni som känner mig märker att jag pratar mindre än någonsin om politik. Det beror på något form av utmattningssyndrom. Kalla det cynism om ni vill. Men det inträffar varje valår för mig. Bland politiskt intresserade människor (som intresserar sig mindre för den sociala, organisatoriska parti-delen av det politiska livet än de faktiska frågorna) misstänker jag att jag är långt ifrån ensam.

När jag sprang sist tänkte jag en hel del på Aftonbladets kampanj inför valet som går ut på att man kan ställa en smart fråga till en av partiledarna och på det sättet tjäna 10 000 kronor.

Inför kampanjen har Aftonbladets egna journalister ställt frågor till partiledarna för att visa vad det hela går ut på. Den mycket innovativa Ahlborg ställer frågan ”vem vill du helst hamna på en öde ö med”, men alla frågor är inte lika fatalistiska. Chefsredaktören Helin har ställt den viktigaste frågan, till den enligt mig viktigaste personen för valet (Wetterstrand), men trots detta är det en annan av frågorna som jag fastnar för. Jag läste den i pappersversionen av bladet och har glömt vem som ställde den, men frågan var till Reinfeldt och den löd ungefär så här: ”vad var det senaste du verkligen ville ha, men inte kunde få, och vad var det?”

Det är en ytterst intressant fråga. Inte bara för att Reinfeldt var politikern som i senaste valet förde in Bamseplåstret i rikspolitiken (han dök upp ett par veckor innan valet med ett bamseplåster kring pekfingret, ett närmast amerikanskt pr-knep för att visa vilken empatisk småbarnspappa han ändå är) utan för att jag faktiskt tillhör dem som tycker att det vore rent av underbart om jag fick upptäcka att åtminstone en enda av politikerna vi har att välja mellan känns som en riktig människa, med allt vad det innebär av längtan, besvikelse, hunger och mättnad, tillfredsställelse och äkta saknad. Det är klart att jag förstår att våra politiker också är människor, det är bara att jag inte tycker att de verkar ha levt det liv som de allra flesta av väljarna ändå lever.

Politikerförakt? Ja, tyvärr. Trots att en del av mig beundrar dem så mycket. Beundrar hängivenheten och beredskapen. Att det finns någon som vill arbeta för mig och mina önskningar och behov. Men ändå. Varför ska det vara så svårt för dem (oavsett partitillhörighet) att förstå att jag inte vill ha en perfekt politiker, jag vill bara ha en politiker som verkar smart nog för att förstå och ödmjuk nog för att vilja lyssna. Och som inte tycker att ideologi är viktigare än sunt förnuft.

Jag vet inte. Kanske är jag mosig i huvudet efter den längsta semester jag haft i mitt liv, av den lyckligaste perioden i mitt liv, av dunigt välmående, privilegierad salighet, kanske tycker jag snart något helt annat. Jag vet inte. Men jag vill ändå veta vad Reinfeldt ville ha, som han inte kunde få. För jag tror inte att det finns något, i alla fall inte något viktigt. Och det gör honom inte till en sämre människa än jag, men det gör honom till en mindre trovärdig företrädare för den typ av politik som han faktiskt förespråkar, trots att han envisas med att kalla sig för en arbetarpolitiker.

Sedan hade jag velat att någon bad Björklund att definiera liberal. Varför vill ingen vara liberal längre? Inte på riktigt i alla fall. Jag blir alldeles förvirrad. På riktigt. En gång trodde jag att det var något positivt, särskilt det där med att vara socialliberal, eftersom det verkade vara en möjlighet för någon som jag, ett sätt att kombinera ett skydd för de svaga, en vilja till riktig förändring, med en stark känsla för rättvisa, solidaritet, rättssäkerhet och marknadsekonomi. Numera verkar folkpartiet mest vara ett tillhåll för smygrasister. Dessutom har liberal blivit ett skällsord bland kulturnissar. Det är ett mysterium. Vad hände? Och varför verkar inte folkpartiet oroliga? När till och med jag är det. Trots att jag aldrig varit folkpartist.

unik

PS. Och sedan skulle jag vilja veta bakgrunden till bamseplåstret. Hade Reinfeldt gjort sig illa på riktigt kanske? I sådana fall, hur? Och godkändes plåstret av partiets styrelse? Var det därför det blev figuren Bamse (en svensk tiger) som fick synas när han höjde handen i en varnande (men inkännande gest) och inte exempelvis Tingeling (en regnbågssymbol för de homo- trans- och bisexuella väljarna?) eller Bambi (en hommage till våra västvänner i kampen mot den globala terrorismen?)?

Jag vill veta allt. Om vad Reinfeldt längtar efter men inte kan få.

7 reaktioner till “Om plåster, empati och andra politiska frågor”

  1. Frågan till Reinfeldt hade jag med velat veta svaret på! Och bara igår diskuterade jag att Björklund minst av allt känns liberal, och det gör mig lite beklämd, en gång i tiden såg jag mig som närmst liberalerna. Inte nu längre med tanke på hur de manifesterar sin politik. Hur kunde de välja Björklund till partiledare? Det funderar jag alltmer på. Trist. De pratar mest om vem som ska satsa mest pengar. Blir fånigt. Hur vill man använda de pengar som redan satsas?

    Vad tjänar jag på mest? Kortsiktigt kan jag se vad jag ekonomiskt tjänar mest på. Men människosynen är det som jag vill höra mer om.

    Ja,varje individ måste ta ansvar för sig själv.

    Men när det sen blir svÃ¥rt att ta/klara ansvar, fÃ¥ ihop alla viktiga papper man ska skicka till olika instanser för att man är sjuk osv. När man inte förstÃ¥r hur man ska ta ansvar. DÃ¥ räcker det inte att bara tycka att individen fÃ¥r skylla sig själv. Det verkar nästan skapas en ny underklass som fÃ¥r leva resten av livet pÃ¥ existensminimum om de inte pÃ¥ nÃ¥got sätt lyckas lära sig att ”rycka upp sig”. Hur pÃ¥verkas barnen till de föräldrarna?

    Människosynen. Den intresserar mig.

  2. Essie. Problemet är väl att alla svar är så inövade, ingenting känns äkta, bara PR-säkrat. Simona. Jag får återkomma med svar på fråga nummer två. Wetterstrand är viktig eftersom hon är den enda i vänsterblocket som har karisma. Och för att hon kanske blir tvungen att bilda regeringen med alliansen, beroende på sverigepartiet. Pernilla. Jag har ingen aning om vad Yourlife gör med min blogg, men om det exponerar Simona är det väl helt okej.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.