En känsla för stil, del 1

Jag hade en diskussion med mamma om julpynt häromdagen. Hon berättade om en bekant som julpyntade ”smaklöst”. Det var plasttomtar som klättrade på fasaden, julkrubba med plastjesusbaby med blont lockigt nylonhår, glittrande abborrar i plastram som spelade Midnatt råder (”Goda nubbar, dricker vi ur glasen, vi ur glasen. Glada blir vi utav bara fasen, utav fasen. Hutt, hutt, hutt, hutt, huttehuttehutthutt, hutt, hutt, hutt!”) och en elförbrukning för fasadlamporna i fyra färger motsvarande ett litet land söder om ekvatorn.

Smaklöst, helt enkelt.

Men jag vet inte jag. Jag vill nog ändå hävda att det finns ett och annat skäl till att man inte ska sammanblanda diskussioner om ”smak” och ”julpynt”. Det ligger liksom i självaste julpyntets natur att få vara smaklöst. Annars hade vi faktiskt låtit oss inspireras av julpyntet året runt. (Hängt glitter i vardagsrumsgardinerna, dekorerat med Petshop-huset på hedersplats i köket, pimpat brödrosten med svarovskijkristaller…) Precis som det ligger i julmusikens natur att vara helt hämningslöst (vad ska vi kalla det?) usel. Fast på ett bra sätt. Om ni förstår vad jag menar. Det är sålunda under julen då man slipper lyssna på indiepop och istället kan träna till Mariah Carey (jorå…) och får inreda sitt eget hem som vore man ett överviktigt barn i en Roald Dahl-novell. (Just jag slipper lyssna på indiepop även när det inte är jul, men ni förstår väl fortfarande vad jag menar?)

Smaklöst? Jomen, visst. Men, ack, så ljuvligt…

PLASTGRANEN (se hur den smälter in bredvid den gustavianska soffan med handbroderat helsidenfoder och den antika mattan i midnattsblått):

6 reaktioner till “En känsla för stil, del 1”

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.