Mina gamla pojkvänner

Min man Christophe får ofta se sig förnedrad på min blogg. Det känns inte helt rättvisande. Det finns ju så många outhärdliga karlar här i världen.

Jag har inte haft speciellt många pojkvänner. Men de har varit bra killar. Hederskillar. Outhärdliga, naturligtvis, eftersom jag har gjort slut med dem så småningom, men på det stora hela bra.

Min första kille till exempel. (Och med första menar jag den första.) Han var fantastisk. Politiskt engagerad. Förvarade sina lp-skivor i bokstavsordning. Snygg. Jättestor, jag menar snäll. När jag fyllde år brukade han ge mig små handskrivna lappar på vilka det stod antecknat vad han avsåg att ge mig i present så småningom när han eventuellt hade kommit över lite pengar som blivit över efter att han först spenderat dem på sådant som han hellre ville spendera sina pengar på. Det var ofta presenter som en årsprenumeration på någon diffus rocktidning som trycktes på ett källartryckeri någonstans i Finland. Eller biljetter till någon konsert han ville gå på, jag menar, som han förstod att jag ville gå på.

Nåja.

Det tog slut.

Sedan hade jag en amerikansk pojkvän som var matematiker och rymdforskare och brukade säga angående att han inte var så stor (jag menar stor) I’d rather tickle my girlfriends than stab them to death. Han var jättedålig på att kittlas.

Det tog också slut.

Därefter blev jag ihop med en kille som hade släkt i Norge.

Det tog slut.

Sedan hade jag en kortare romans med en kille som var konstnär och ville diskutera sånt som pengars förhållande till döden. Han kunde flera stycken ackord på gitarr.

Det tog slut.

Nu är jag med Christophe. Han luktar gott.

Vi har snart varit ihop i sjutton år.

16 reaktioner till “Mina gamla pojkvänner”

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.