Om tänder, öronvax, facebook och självförakt

Ni vet de där drömmarna man drömmer alldeles för ofta, hur man tappar alla sina tänder och spottar ut dem i handen (flapp-flapp-flapp), de lär betyda att man är rädd för döden, åldrandet, för att tappa kontrollen. Under min lunchrast i går bet jag av en tand. Spottade ut den i handflatan (flopp), tittade en stund på hur denna del av min kropp såg ut, en halv tand, alldeles len på utsidan, skrovlig i mitten, med synlig pulpa, emalj och i munnen smakade det järn. Jag blundade precis när det kändes som om att nu, just nu, nu svimmar jag.

I dag hoppas jag på mindre drama. Jag tänkte misshandla någon, låta någon annan gråta sig till sömns och förbereda en kvinnas dumdristiga ensamsegling i slutet på mars. Allt från min nedsuttna soffa.

(Jag tog inget foto till bloggen på den halva tanden. En kort stund tänkte jag tanken. Precis som när jag spolade öronen för några månader sedan och tittade på det vita kaklet och mitt alldeles egna – oerhört imponerande – öronvax. ”Det här. Facebook?” Jag vet inte om ni kan föreställa er det självförakt som tar stafettpinnen från en sådan tanke. Det är närmast förlamande.)

 

9 reaktioner till “Om tänder, öronvax, facebook och självförakt”

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.