La fête de la Saint-Jean

Vi firar inte midsommar här i Bryssel. Det funkar inte. Och det beror inte bara på att barnen går i skolan fortfarande och att midsommar är en alldeles vanlig arbetsdag här i Utlandet. För mig är midsommar utan själva Sverige helt meningslöst. Jag tröttnade på att försöka få till det redan innan barnen kom (då jag var utlandsstudent och tvingade diverse italienare och spanjorer att dansa små grodorna kring olika typer av midsommarstångar tillverkade av sånt som en rockhängare, underkläder, lite tidningspapper och två tomma ölburkar.) Midsommar ÄR Sverige.

När jag var liten så firade vi antingen på Gräddö, hos morfar och mormor, eller på Västkusten, i farmors och farfars fina hus alldeles vid Kosterhavet. På Rådmansö dansade vi kring stången med massvis med andra sommarfirande svenskar. Eller så seglade vi. Åt hårdkokta ägg med kaviar, limpmackor och mormors bullar på en hal klippa. Gjorde figurer med blålera, sjöng Taubevisor och tävlade i vem som kunde dyka snyggast/simma snabbast eller (när både mamma, mormor och farmor Brita tröttnade) vem som var mest lik en död sill. På västkusten la vi nät, pilkade vitling, klättrade i träd, åt oss sjuka på bigaråer och sköt lerduvor ut över havet med Bohusläns klippor som enda kuliss.

Det säger sig självt att jag inte kan återskapa min barndoms midsomrar här i Bryssel.

Sista frågan i frågestunden kommer från Johanna. Hon undrar:

Hur bra är du på franska? Pratar du och din man samma språk med varandra eller använder ni respektive modersmål? Är era barn helt tvåspråkiga?

Jag är bra på franska. Jag skulle vilja påstå att jag pratar franska flytande. Men jag är inte tvåspråkig. Mina barn är det. Även om rektorn i skolan där de går påstår att det inte finns någon som är perfekt tvåspråkig, eftersom man alltid har ett språk som är starkare än de andra. Mina barn är bättre på franska än de är på svenska, men de pratar svenska som svenska ungar.
Min man pratar också svenska. Inte lika bra som jag pratar franska, men han är tillräckligt bra för att vi ska kunna leva ett tvåspråkigt liv. Vi pratar nästan alltid franska med varandra, jag pratar svenska med barnen och med mig själv och sedan, ja, så blir det som det blir.
Midsommar firar vi inte däremot. Det är ingen riktig idé.

 

 

 

Min yngsta går i svenskspråkig förskola. Där firar man midsommar. Och som den överpresterande mamma med ständigt dåligt samvete som jag ändå är så knöt jag en krans åt henne i går kväll. Med köpeblommor. Den blev väldigt fin. Men någon riktig midsommarkrans är det inte.

 

 

 

 

 

8 reaktioner till “La fête de la Saint-Jean”

  1. Haller helt med dig. Vi firar inte heller midsommar annat än när vi , vilket är sällan eftersom barnen inte har sommarlov än, aker till Sverige. Det ordnas ett midsommarfirande här men jag har gett upp. Det blir inte sadan midsommar som jag vill ha. Sa vi äter gott, dricker gott och, vilket är obligatoriskt, njuter hembakad jordgubbstarta till efterrätt. Men inget midsommarfirande. Det hör Sverige till och det här är inte Sverige. Jag har provat utlandsfiranden, SWEAs, ambassaden etc men… näe. Det blir inte norrländsk ljuvlig midsommar med midnattsol, nattfiske fran bryggan och myggjakt hur jag än gör. Sa de senaste aren har vi lagt ner det helt enkelt.

  2. Haller helt med dig. Vi firar inte heller midsommar annat än när vi , vilket är sällan eftersom barnen inte har sommarlov än, aker till Sverige. Det ordnas ett midsommarfirande här men jag har gett upp. Det blir inte sadan midsommar som jag vill ha. Sa vi äter gott, dricker gott och, vilket är obligatoriskt, njuter hembakad jordgubbstarta till efterrätt. Men inget midsommarfirande. Det hör Sverige till och det här är inte Sverige. Jag har provat utlandsfiranden, SWEAs, ambassaden etc men… näe. Det blir inte norrländsk ljuvlig midsommar med midnattsol, nattfiske fran bryggan och myggjakt hur jag än gör. Sa de senaste aren har vi lagt ner det helt enkelt.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.