”Hur många gånger kräktes jag”, frågade sexåringen i morse.
”Jag vet inte riktigt”, svarade jag. Eftersom jag tappade räkningen någon gång strax efter klockan fyra. Det blir lätt så när man redan vid niotiden lägger sig på en tältsäng i yngsta dotterns rum för att kunna torka henne om munnen, hålla i hinken och koll på febern, när hon kräks galla och vatten minst en gång varje trekvart, hela natten utan avbrott.
”Minst sju gånger”, sa sexåringen fundersamt.
”Minst”, svarade jag.
Vi begrundade detta en stund. Sexåringen nickade några gånger. Snöt sig. Smuttade på lite vätskeersättning. Sedan undrade hon:
”Tror du att det blev världsrekord?”
Pluttan. Lillpluttan. Stackars, stackars er!
Men. Hon har inte sett mig gravid. DET var världsrekord.
Pernilla, darling. Jag lider verkligen med dig. Igenkänningslider. För när sexåringen (eller valfri annan dotter) låg i den här ömma moderns slappa mage, då slogs i alla fall personbästa. Varje dag fram till cirka vecka 30. När jag väntade den första gick jag ner tre kilo under de första 20 veckorna. Just saying.
Pluttan. Lillpluttan. Stackars, stackars er!
Men. Hon har inte sett mig gravid. DET var världsrekord.
Pernilla, darling. Jag lider verkligen med dig. Igenkänningslider. För när sexåringen (eller valfri annan dotter) låg i den här ömma moderns slappa mage, då slogs i alla fall personbästa. Varje dag fram till cirka vecka 30. När jag väntade den första gick jag ner tre kilo under de första 20 veckorna. Just saying.
Men stackars stumpan! Krya!
Men stackars stumpan! Krya!
Åh, stackars er! Kram
Åh, stackars er! Kram
Stackars barn! Hoppas hon blir kry snart
Stackars barn! Hoppas hon blir kry snart
Hoppas det är borta nu då (och hälsa henne att tant Åsa i Farsta då aldrig har hört talas om något värre kräkeri än det där.)
Hoppas det är borta nu då (och hälsa henne att tant Åsa i Farsta då aldrig har hört talas om något värre kräkeri än det där.)