Il était une fois…

I dag är det tretton år sedan jag gifte mig, i Bladåkers kyrka. Michael vigde oss. Ebba och Helene sjöng Så skimrande var aldrig havet och Quand on a que l’amour. Min syster och Lina var tärnor, Emma och Ida brudnäbbar, pappa och Kim bjöd på fest, Nina lagade maten, mamma höll det finaste talet på hela kvällen och Ingrid var toastmaster. Och oavsett allt annat så vet jag att det var startskottet för ett fantastiskt familjeliv. Christophe – du har givit mig allt det som egentligen räknas. Och det spelar ingen roll hur irriterad jag kan bli, ingen får mig att skratta som du. Tack. Kan vi skaffa hund nu?

28 reaktioner till “Il était une fois…”

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.