Blott en dag.

Det stormar på Kreta. Jag dröjer kvar i frukostmatsalen och tittar på småbarnsfamiljerna. Bebisen som kastar sig bakåt i barnstolen, går upp i brygga i spännselen. Den utmattade pappan som sitter bredvid, med tom blick. Mamman ligger väl på rummet, tänker jag. Och blundar och längtar hem till sitt eget kök och de där flingorna som är det enda ungen äter just nu.

Min bebis börjar skolan om fem dagar. Hon fick urinvägsinfektion häromdagen, sväljer nu tappert sina tabletter och byter till torra badkläder så fort hon kommer ur poolen.

Jag hjälpte henne att knäppa blusen hon har på sig. Ända upp till nacken och den där lilla virveln som gör att hennes tofsar alltid sitter snett.

Det spelar ingen roll att det är lättare att resa med stora barn än små. Jag är ändå avundsjuk på föräldrarna till den där hungriga bebisen som sitter här bredvid.

20120830-103707.jpg

Min bebis. Skolflickan.

7 reaktioner till “Blott en dag.”

  1. Jag kan också få ett sug. En hunger efter en bebis. En sådan där liten som alltid är nära. Samtidigt är det spännande att plötsligt ha vuxna barn. Även om det ibland känns övermäktigt att de båda bor 50 mil bort. Alldeles oavsett deras ålder, 22 och 27 så är de mina bebisar. Och är de hemma så pussar jag på dem hela tiden och snudd på knäpper deras knappar.
    Det är väl så tror jag. Att vara mamma växer aldrig bort.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.