Hadille, för mig får du stanna

Jag var på Svenska ambassadresidenset häromdagen (inte för att jag var bjuden, jag bjöd in mig på ett ytterst oblygt vis, man är tvungen att göra sånt när man försöker umgås med folk som är viktigare än man själv).

I väntan på att kvällens underhållning skulle komma igång pratade jag med en gammal kollega från Mannheimer Swartling som bott i Bryssel i snart tjugo år. Han berättade att han startat en facebookgrupp. Det är nämligen valtider i Bryssel och han hade lagt upp några bilder från gatan där han bor, gatlyktorna som inte funkat på fem år och en krater i mitten av en rondell där det samlats sopor under ungefär lika lång tid. Och så döpte han sidan till något i stil med Så-här-ser-deras-politik-ut-i-praktiken-vill-ni-verkligen-rösta-på-dem?

”Jag vet inte hur många jag har ringt under åren och hur många gånger jag har ringt och skrivit”, sa han. ”Men det är aldrig någon som velat ta ansvar för det och ingen har någonsin gjort något åt eländet.”

På bara någon vecka fick han 467 lajlare (eller vad det heter) på sin facebooksida. Och plötsligt var gatlyktorna lagade och hålet i gatan städad.

Den här historien gjorde mig glad. Jag tillhör ju generationen som liksom sönderdemonstrerades redan som barn. Alla protester som skulle gastas mot olika ambassader och banker, alla mänskliga kedjor som skulle bildas, alla plakat som skulle målas, alla Nationalteater-sångtexter som skulle nynnas. Vi blev demonstrationsuttröttade. Och hittade därför på ironin. Och likgiltigheten.

Numera orkar vi knappt läsa igenom såna där kedjebrev som man får med jämna mellanrum, med hjärtknipande historier om cancersjuka barn som vägras vård. Vi hånar dessutom den nya generationen, de naiva fåntrattar som sitter bakom sin skärm och klickar på en tumme för att rädda ett träd eller ge en skål ris till en svältande. Vad är det? undrar vi. Och skrattar likgiltigt.

Jag tror ibland att vi har glömt bort att det bästa med en demokrati är att vi får protestera mot sånt som är fel. Oavsett hur vi protesterar. Vi tänker inte på att det är lättare än någonsin att starta folkstorm. För internet är inte som en telefonväxel. Det dröjer innan det kraschar. Det styrs inte av några telefontider mellan 11 och 30 och halvtolv. Och våra politiker måste lyssna, de vill lyssna, eftersom det faktiskt är vi som bestämmer.

Jag delade historien om Hadille på facebook i dag. Jag har gått med i hennes facebook-sida och jag har skrivit på uppropet som ligger ute på nätet. Jag hoppas att ni gör detsamma. Men mest av allt hoppas jag att det anordnas en demonstration – ni vet en sån där gammeldags manifestation med plakat och slagord – och att hundratusentals människor bestämmer sig för att gå ut på Sveriges gator och torg samtidigt. För att vi borde allesammans kräva att få veta varför svensk lag ser ut på ett sätt som gör detta möjligt.

Vi borde nämligen kräva att få veta hur många fler barn som drabbats av den lagstiftning som har drabbat Hadille.

För kom ihåg en sak: det här går inte att skylla på enskilda tjänstemän. Den man från Migrationsverket som nu skickas fram i media för att försvara ett beslut som fattats på grundval av regler som utformats av folkvalda politiker, den mannen kommer att bli mordhotad, har sannolikt redan blivit det. Han kommer att få bajs på posten, hans barn kommer inte att kunna gå till skolan. För det är vad som händer i sådana här fall eftersom det är praktiskt och lugnande att tro att han är ansvarig. Det är någon idiot som sitter någonstans långt bort och fattar byråkratiskt obegripliga beslut, vad-fan-är-det-för-fel-på-folk?

Men sanningen är en annan. Det här är Sverige. Så här gör Sverige. Det är vi som är ansvariga för det. Du och jag. Vi är allesammans ansvariga för att Hadilles liv förstörs, för att hennes trygghet tas ifrån henne. Var och en. Ansvariga. Om vi inte kräver ändring.

7 reaktioner till “Hadille, för mig får du stanna”

  1. Tack.
    Det är så fruktansvärt sorgligt, och jag satt här hemma och beklagade att jag inte bor i Skåne och kunde ta mig dit och bilda järnring runt huset eller gömma henne eller …
    Och det är viktigt att minnas att karln i tv inte är den ansvarige för beslutet. Men någonstans sitter det ett antal tjänstemän som tolkar lagen, och tolkar den snävt. För att efter ett antar tusen fall orkar man inte tänka på de mänskliga konsekvenserna. Man skulle ju gå sönder. jag antar att de gör det.
    Det är bara förlorare i den här historien, än så länge. Men kanske, kanske kommer opinionen lyckas vända den till något bra. För Hadille, och för alla de som är i en liknande situation.

  2. Så är det. Lagstiftningen ser inte till de minsta. Vilket många tyvärr tycker är bekvämt, rätt och riktigt. Någon jävla ordning måste det ju vara, alla kan ju inte komma hit, etc. Så tycker många. Tills de av någon anledning blir en av de minsta.

    Ska det vara så svårt att visa lite förnuft, solidaritet, empati? Allt går inte att förändra med ett gilla- eller ogillaklick (vilket du inte heller skriver). Men ibland dövar det nog ett ev samvete hos dem som inte förstår att det finns en verklighet. Andras verklighet.

    Funderar på att sätta mig i bilen och köra den där milen och hämta hit henne. M skulle nog funka bra som kompis. Men så tänker jag på hennes mamma. Hennes riktiga mamma alltså. Inte den biologiska. Hon behöver nog Hadille lika mycket just nu som Hadille behöver henne. Så jag knäpper mina händer.

  3. Så är det. Lagstiftningen ser inte till de minsta. Vilket många tyvärr tycker är bekvämt, rätt och riktigt. Någon jävla ordning måste det ju vara, alla kan ju inte komma hit, etc. Så tycker många. Tills de av någon anledning blir en av de minsta.

    Ska det vara så svårt att visa lite förnuft, solidaritet, empati? Allt går inte att förändra med ett gilla- eller ogillaklick (vilket du inte heller skriver). Men ibland dövar det nog ett ev samvete hos dem som inte förstår att det finns en verklighet. Andras verklighet.

    Funderar på att sätta mig i bilen och köra den där milen och hämta hit henne. M skulle nog funka bra som kompis. Men så tänker jag på hennes mamma. Hennes riktiga mamma alltså. Inte den biologiska. Hon behöver nog Hadille lika mycket just nu som Hadille behöver henne. Så jag knäpper mina händer.

  4. Jag såg inslaget och trodde inte mina öron/ögon. Det gör jag fortfarande inte. Jag VÄGRAR tro att det jag hörde/såg faktiskt ska hända. Att det finns människor som kan fatta sådana beslut. Och på de grunderna. 🙁

    Käraste lilla barn, måtte du få stanna hos din mamma och pappa.

  5. Jag såg inslaget och trodde inte mina öron/ögon. Det gör jag fortfarande inte. Jag VÄGRAR tro att det jag hörde/såg faktiskt ska hända. Att det finns människor som kan fatta sådana beslut. Och på de grunderna. 🙁

    Käraste lilla barn, måtte du få stanna hos din mamma och pappa.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.