Om mord, hundar och byteshandel

Så går dagarna och det blir Stora bokbytardagen. Och  apropå det (eller egentligen inte alls apropå det utan apropå en diskussion jag hade i Svenska kyrkan i Bryssel i går) vill jag nu berätta följande:

Varje år publicerar Svenska Deckarakademin en katalog över de böcker som ges ut i genren ”deckare” (i den här katalogen kan man exempelvis läsa att Malin Persson GIOLOTI kom ut med en bok förra året med EXAKT samma titel som den jag kom ut med. Vilket utomordentligt sammanträffande!)

Om man tittar på katalogen från förra året och räknar ihop samtliga titlar i kategorien ”svenskt” (även GIOLOTIs bok, men icke sådant som faller in under ”lättläst” eller ”översatt” eller ”finlandssvenskt”) visar det sig att det kom ut 119 stycken svenska deckare förra året. Japp. Etthundranitton svenska deckare på ett enda år, jajamensan! Ett synnerligen regnigt år i den litterära svampskogen.

Vi skulle kunna anta att det mördas åtminstone en person per bok i de här alstren. Antagligen är den riktiga siffran åtminstone dubbelt så hög. Detta antagande baserar jag inte på en närmare studie av själva bokfloran (jag räknar snabbt ut att jag har läst nitton stycken av bidragen och börjat läsa (men inte avslutat) ytterligare tio stycken)* utan enbart på en fördomsfull och högst personlig uppfattning som går ut på att jag tycker att alldeles för många av mina kollegor arbetar efter premissen: tappar du tempo i berättelsen, ta då omedelbart kål på ytterligare en ung kvinna och placera henne naken på lämpligt underlag, exempelvis i snödriva, på skärgårdsklippa eller halvt nedgrävd (nakna lemmar måste dock lämnas synliga för förbipasserande hundar och ungdomar på driv) i skogsbacke.

Sålunda: de svenska litterära morden uppgår alltså (lågt räknat) till någonstans mellan 120 och 250 personer per år. (Till detta måste också läggas ett försvarligt antal försvarslösa hundar som Åsa Larsson bankar ihjäl, men detta får vi tyvärr lämna därhän.)

(Och nu närmar vi oss poängen…) Nämligen: överträffar verkligheten då – som man brukar säga – dikten? eller i det här fallet: morden i midsomras?

I Sverige inträffar ungefär 100 fall av dödligt våld per år. Den här siffran har varit någorlunda konstant sedan 70-talet. Andelen fall av dödligt våld som rubriceras som mord ligger i dag på ungefär 65% vilket skulle betyda att ungefär 65 personer mördas i Sverige varje år.

En optimistiskt lagd person skulle därför kunna påstå att dikten vinner en förkrossande seger över den så kallade verkligheten. Men då tar man inte i beaktande att en fiktiv tragedi ändå inte har hänt på riktigt. Ett fiktivt mord är liksom inte verkligt, och om det känns så kan vi alltid trösta oss med att det tycker vi bara eftersom vi inte utsatts för den verkliga varianten.) Så verkligheten vinner nog tyvärr ändå. Ändock! Vi kan allesammans glädjas åt att Åsa Larsson aldrig har dödat en hund. På riktigt alltså. Vad jag vet.

Bokbytardag, ja…

(Hur ska jag knyta ihop det här? Med en uppmaning naturligtvis!)

Läs en bok! Mörda ingen! (Eller: läs ingen bok! Mörda ändå ingen!) I synnerhet inte på riktigt och ska du nödvändigtvis knåpa ihop ett svampigt bidrag till den redan överbefolkade deckarskogen så se då till att placera dina nakna, mördade unga kvinnor på mjukt (gärna också varmt) underlag. Det unika greppet använder till exempel Malin Persson GIOLOTI i sin senaste deckarmurkla.

 

(bilden har jag hämtat på svampguiden.com där man inte kan läsa något alls om fiktiva svampar)

*I den här uppräkningen räknar jag inte med GIOLOTIs bidrag.

3 reaktioner till “Om mord, hundar och byteshandel”

  1. Den här GIOLOTI måste jag bara hitta; det är ju inte bara musik för örat (låti, låti) men dessutom parfym för näsan.

    Eller har jag ätit för mycket svamp?

  2. Den här GIOLOTI måste jag bara hitta; det är ju inte bara musik för örat (låti, låti) men dessutom parfym för näsan.

    Eller har jag ätit för mycket svamp?

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.