Jag. Skäms. Inte.

Förra tisdagen var det sista programmet i den här säsongen av Videokväll med Luuk. Tänk vad tiden går fort när man har roligt. Jag som inte ens har hunnit komma över att förra säsongen av Videokväll är slut.

Jag saknar nämligen en sak från förra (alltså förr-förra) säsongen:
Skämslåten.

Vi får ta paus här. För mina äldre läsare (alla åtta) måste jag berätta vad det är.

"Skämslåt" är en låt som man verkligen, verkligen gillar, men av någon anledning (den är för banal, inte creddig nog) skäms man för att erkänna det.

Skämslåt är en sådan låt som ligger på Ipodens 25 mest spelade men om någon råkar se det så skyller man på barnen.

Skämslåt är en sådan som man – om någon frågade – aldrig någonsin skulle säga att man gillade, men om den kommer på radion när man sitter ensam i bilen, då skruvar man upp och sjunger med. Högt.

Kristian Luuk lät sina gäster i förr-förra säsongen av Videokväll med Luuk välja en skämslåt.

När Linda Skugge var med så valde hon Mr Jones med Counting Crows. Antagligen skulle bara Linda Skugge skulle komma på tanken att skämmas för en sån sak.

Mona Sahlin skämdes för Diggilo-diggeley. Det har jag i ärlighetens namn förståelse för.

Pappa påstod – när han fick vara gäst hos Kristian – att han skämdes för En sliten grimma med Sven-Ingvars.

Märkligt.

Det är klart att han inte skäms för det. Han är så stolt att han nästan spricker. Han skryter så ofta han kan om vilken URUSEL musiksmak han har. I samma program sa han dessutom – utan att skämmas (ens på låtsas) det allra minsta – att han drömde om att BLI Snoddas när han var liten och sedan nynnade han glatt med i Flottarkärlek.

Jag skäms inte heller över min musiksmak. Tvärtom. Varför skulle jag göra det?

Jag skulle vilja säga så här: skämslåtar är inget att skämmas för! Antagligen tycker man att de är bra för att de faktiskt också är skitbra, särskilt om man egentligen inte vill gilla dem.

Det är därför man inte kan värja sig. Dessutom säger det en hel del om en själv, när man märker att man tycker sig vara för fin för vissa saker, tex sånger. Man blir alltså en Bättre Människa av att skaka av sig skammen och istället tralla med stark och obruten stämma.

Men. Visst har jag också min akilleshäl. Jag måste tex bli full innan jag vågar skruva upp volymen på Celine Dions Ne partez pas och numera är det bara i slutna sällskap som jag erkänner att jag gillar Carla Brunis första skiva. Men det har mest med politik att göra, inte musik. Dion fick sjunga Hillarys kampanjsång och Carla gifte sig som bekant med Frankrikes Ian Wachtmeister. Och då blir det svårt att tralla stolt för en sån som jag. Svårt. Men inte omöjligt!

Klicka här.
http://www.youtube.com/watch?v=8pEYw8PcBas

Jag. Skäms. Inte.

Reg.1334.4.jpg

Vem vann?

Ja. Vi börjar väl med tävlingen.

En mycket enkel fråga. Med ett ännu enklare svar.

En typ av fråga som brukar kallas ledande. Med ett ännu enklare svar, ett sådant som brukar kallas givet.

Vem vann?

Ingen.

Ingen kunde lista ut att det givna svaret på frågan vem är snyggast, naturligtvis måste vara: min man. De få som vågade svara svamlade en del om inre skönhet och att kvinnorna "alltid" är snyggast, och förutom att det bara gör det hela ännu mer förolämpande så är det också fel.

Min man är vackrare än jag – inifrån och ut. En Bättre Människa i Snyggare Förpackning, helt enkelt. Och tur är väl det. För med det ökar chanserna markant för att jag ska kunna bli en riktigt bra författare.

Elak, ful och övergiven kommer jag att sitta på min vindskammare och producera storverk medan min man blir bjuden på alla ålderdomshemmets bridgekvällar, trots att han inte kan spela. Med svetten lackande i en rynkig panna kommer min penna att dekapitera förment svekfulla vänner, medan min man sitter framför brasan med barnbarnen i knät och åldras med värdighet.

Så kommer det att bli.

Den signerade boken får Pirat behålla.

PS. Förresten springer min man nästan aldrig sex timmar i veckan (denna vecka endast 4,5) och jag läser sällan fem romaner i veckan (denna vecka endast fyra: Berlinerpopplarna, två Holt och Strandsommar). Som ni hör ljuger jag alltså. Det gör inte min man.

tito.jpeg

Vindarna vänder?

2004 publicerade en färggrann juristblaska resultatet av en intressant undersökning. Undersökningen gick ut på att ett gäng bolagsjurister på större svenska företag hade fått ranka vilka egenskaper som de ansåg vara viktigast hos de konsulter (dvs advokatbyråer) som de anlitade. Jag minns den här undersökningen väl. Högst upp på listan hamnade tillgänglighet, kompetens osv. Självklara egenskaper. Ingenting kan sägas om det. Jag vill också minnas att det bara var en enda egenskap som ansågs vara mindre viktig för uppdragsgivarna än konsultens eventuella jämställdhetsmedvetande. Jag har för mig att det var vilken färg som konsulterna (dvs advokaterna) hade på väggarna i fikarummen.

Med åren blir kanterna på mitt knivskarpa minne ibland lite suddiga, så jag medger att just den där sista detaljen kan vara fel. Men grundbudskapet var ändå att advokatbyråernas uppdragsgivare sket fullständigt i om advokatbyråerna kunde anses vara jämställda arbetsgivare eller inte.

Jag blev inte chockad av det resultatet. Jag tyckte aldrig att det var speciellt underligt. Med tanke på att de som fått svara (Sveriges största företag) knappast kan räknas till heta anhängare av "varannan damernas", så tyckte jag bara att siffrorna visade att statistik ofta kan sägas ge en mycket sanningsenlig bild av den så kallade verkligheten.

Men igår meddelade Dagens juridik att något har hänt.

http://www.dagensjuridik.se/sv/Artiklar/Klientbarometern-Jamstalldhet-allt-viktigare-konkurrensmedel/

I artikeln som redogör för de nya siffrorna sägs följande:

"Mer än hälften av de svarande (58,5 procent) anger att ’byråns rykte i frågor som jämställdhet, integration och arbetsmiljö’ är viktigt att ta ställning till när man väljer konsulter. Jämför man med tidigare års undersökningar så är resultatet rekordhögt. Första gången den frågan ställdes, 2004, tyckte mer än hälften av klienterna att detta var ’oviktigt’. "

Vad säger jag?

Hmm….

Jag är skeptisk.

Jag säger att jag skulle vilja se hur frågorna och svarsalternativen såg ut. Jag säger att jag skulle vilja se hur undersökningen gick till. Kort sagt, jag säger att jag skulle vilja kunna jämföra de här två undersökningarna, den från 2004 med den från i år, innan jag riktigt tror att det verkligen har skett något rekordartat ute på de svenska företagen sedan 2004.

Jag tvivlar nämligen på att det har skett någon reell attitydförändring. Trist, men det står jag för. Det mer sannolika är att statistikerna (eller mer bestämt: beställarna) bakom den här så kallade klientbarometern ville kunna visa på den här typen av trendbrott. Och därför har ställt frågorna och utformat svarsalternativen på ett annat sätt än man gjorde 2004. Eller, helt enkelt, att journalisterna har valt att beskriva mindre justeringar som trendbrott ("rekordhögt resultat").

Men.

Det är ändå givande läsning. Jag ler lite snett när jag läser. För även om det är som jag tror är det ändå inte så illa ska ni veta. Det är till och med goda nyheter. För det är någonstans där det börjar, samhällets attitydförändringar. Med hur man ställer frågorna. Med hur journalisterna tolkar svaren på de frågorna. Med hur vi läsare reagerar, vi som påverkar politikerna som ändrar lagarna som tvingar fram förändringar…

För en sak är säker. Den dag som advokatbyråernas uppdragsgivare på allvar ställer krav på att konsulterna måste vara jämställda arbetsgivare, den dagen kommer konsulterna också att bli det.

Över en natt om det skulle behövas.

lawyer.jpg

Hur gick helgen då?

Vi var 10 stycken vuxna (två fransmän, fyra italienare, två belgare och två svenskar), 11 barn i åldrarna ett och ett halvt till åtta år gamla och två stycken hanhundar. Vi hyrde ett hus i Europas regnigaste skogsområde, Ardennerna, mitt emellan Bryssel och Luxemburg. Eftersom vi började planera denna geniala idé ganska nyligen så var utbudet minst sagt begränsat. Huset vi fick nöja oss med hade både namn (Chalais Finlandais) och nummer (29). Det låg mitt i ett stugområde omgivet av konstgjorda sjöar och låtsas-Indian- reservat. När vi kom fram på fredagkvällen fanns det bromsspår i toaletterna och ett snustorrt svalbo i vardagsrummet. Jag har i två nätter sovit på en madrass som jag inte fick plats på (och jag är ändå bara 170 cm) och lyssnat på ett värmeaggregat som en gång i kvarten slogs på och lät som någon av de där hårdrockskonserterna jag gick på när jag var fjorton för att jag blivit kär i fel kille. I pauserna när värmeaggregatet var avslaget lyssnade jag istället på barn som vaknade, karlar som gick på toaletter och hundar som åkte klo-skridsko på det skitiga plankgolvet i allrummet.

Behöver jag fortsätta?

Väl hemma igen kan jag ändå konstatera att om man överlever en sådan helg utan att säga upp bekantskapen med varandra så måste det vara äkta och sann vänskap.

Det positiva med helgen var:

1. Jag ville inte ta ut skilsmässa en enda gång.
2. Jag ville inte adoptera bort mina barn en enda gång.
3. Jag fick bara en enda utskällning (och det var inte ens av min man).
4. Under söndagslunchen hade vi ett fantastiskt samtal då alla pratade i munnen på varandra, högljutt och upprört, om hur svårt det är att göra en riktigt god carbonara, samtidigt som vi åt en riktigt god carbonara.
5. Mina barn har fått använda sina galonkläder.

PS. Igår råkade jag se reprisen av Idol. Nu undrar jag: varför fick inte den där söta maltesen med vita myggjagare som sjöng Gimme Gimme Gimme sjunga originaltexten (Gimme A MAN AFTER MIDNIGHT) utan var tvungen att sjunga "Gimme YOUR LOVE after midnight"? Det känns konstigt tycker jag. Är Idolmakarna på TV4 homofober?

indian-camp.jpg

En ridlektion i livets hårda skola

Aftonbladet kultur skrev för några veckor sedan om hästböcker http://www.aftonbladet.se/kultur/article3307111.ab
"Ridskolan, i verkligheten och i boken, är en plats där flickor får vara starka, ta sig över höga hinder, våga och vinna."

En grogrund för framtida, kvinnliga chefer, med andra ord.

Och det låter väl bra?

Avstampet till Aftonbladets artikel var en intervju i DN där Ann Petrén och Lotta Tejle (aktuella med en pjäs om hästtjejer på Dramaten) http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=825660 fick berätta att många av dagens kvinnliga chefer är före detta ryttare. Petrén menar att det de här tjejerna fick göra i stallet är sådant som ”fostrar till självständighet, till att använda sin styrka och fatta snabba beslut. Just sådana egenskaper som flickor inte premieras för i andra sammanhang!”

Hmmm…

Alice Eggers på AB håller inte med om det här. Hon släpper på kulturtyglarna och galopperar in på lite mer oväntad mark.

Hennes artikel lägger grunden för det som brukar kallas för Kulturdebatt. Och den Kulturdebatten tänker jag nu lägga mig i, på mitt försigkomna (och lite försenade) sätt. Så håll i ridhjälmarna.

Men först, kära vänner, lite bakgrundsinformation.

Jag var hästtjej. Under samma tid som jag var hästtjej läste jag också – utan att överdriva alltför mycket – samtliga hästböcker som fanns på den svenska marknaden. Blå Prinsen, Britta och Silver, Black Beauty. Allt. Jag var hästtjej under många år och tillbringade sålunda timmatal i stallet för att – likt Tejle och Petrén – fostras till självständighet och till att använda min styrka och fatta snabba beslut.

Hmmm…

För några år sedan åkte jag och min man och våra två döttrar (då två och fyra år gamla) på ridläger i Pompadour. Jag kom tillbaka från ridlägret med hjärtat fyllt till brädden av den framtidstro som bara den stickande doften av en välryktad hästbringa kan åstadkomma. Jag hade dessutom på ridlägret fått känna mig stark, jag hade tagit mig över en del (inte alltför höga) hinder och jag hade vågat och till och med vunnit den avslutande hopptävlingen (nja, nästan i alla fall, min man vann och jag kom tvåa, vilket är ungefär precis det sämsta resultat man kan tänka sig, men det får bli Ett Annat Ämne).

I vilket fall kom jag tillbaka och kände mig lite som Lotta Tejle får berätta i intervjun, lite som om jag med ridningen hade "hittat hem igen". I en andlig mening.

När jag på ett mer fysiskt sätt kom tillbaka från mitt andliga hem (ridlägret) till mitt riktiga hem (i centrala Bryssel) hade jag fattat ett beslut: all denna nyfunna livsglädje skulle nu omedelbart vidarebefordras till min äldsta dotter. Min dotter var visserligen lite ung, men hon skulle genast få börja rida.

Jag bestämde mig för att meddela alla mina gamla hästtjejkompisar (starka, självständiga och framgångsrika kvinnor som jag faktiskt fortfarande umgås med, bara en sån sak) den goda nyheten. "Tänk", skrev jag i ett långt och entusiastiskt mejl, "min dotter kommer också att få känna den där delaktigheten i ett annat liv (hästens), en besvarad kärlek utan krav (hästens) och dessutom nyttan av hederligt kroppsarbete (mocka, rykta, sopa, kratsa hovar, valfriheten på just den här punkten är så gott som oändlig)."

Jag tryckte glatt på "send", lät cyberspace leta upp alla gamla hästtjejer och lutade mig sedan tillbaka för att vänta på alla glada tillrop.

Det föll redan på startlinjen.

Maja, fd tvåfaldig svensk mästare i hoppning och dessutom den enda av mina gamla kompisar som när det begav sig faktiskt hade egen häst (och så småningom massvis med egna hästar) tog ner mig på jorden på sitt sedvanligt praktiska och ändå psykologiskt insiktsfulla sätt. Hon svarade ungefär så här: "En fyraåring ska inte börja rida. Hon är för liten, balanssinnet, koncentrationen, musklerna är inte redo för ridning. Att sätta henne i ridskola handlar om dig och dina oförlösta drömmar, inte om henne. I allra bästa fall tycker hon bara att det är långtråkigt. I näst sämsta fall ramlar hon av och blir rädd för hästar i resten av sitt liv. I sämsta fall, ja, det behöver vi inte gå in på. Du förstår ändå. Vänta. Tre år. Minst."

Maja tål inga motsägelser. Maja kan dessutom sånt här. Både det praktiska och det psykologiska. Så jag fick ge mig. Dottern skulle få vänta med att lära sig rida.

Men jag kunde inte riktigt ge mig. Så småningom, envisades jag i tanken, så småningom, om tre år kanske, ska väl min fina dotter i alla fall få bli en del av det här fantastiska. Få vara stark, modig, växa som människa…

Jag skickade ett mejl till.

"Kommer ni ihåg, kommer ni ihåg hur fantastiskt det var?"

"Hmmm", sa Challe, hon som på den tiden då det begav sig förbarmade sig över mig och lät mig bli tredjeskötare på Felix (hon var försteskötare). Därmed lyckades hon få in mig (åtminstone lite grann) i den exklusiva skara som hästskötarna var. Därmed räddade hon också mig från ett liv av utanförskap, med en orolig själ som för evigt skulle ha behövt vandra längs med livslögnens tomma spiltor, utan tillhörighet, stigbygel, mål och mening med livet. "Har du glömt", sa Challe, "att stallet var ett ställe som fick internatskolan i Ondskan att verka som sagotåget på Junibacken utan några barn som stör friden?"

Och det verkade som om Challe fick stöd.

"Vi var tvungna att gå upp klockan fyra", spädde Petra på, "för att arbeta med att mocka och utfordra för en lön motsvarande ungefär 12 öre i timmen? I dagens pengavärde."

"Vet du förresten vad som har hänt med Y, stallets snyggaste ridlärare, som stal din jacka och inte förrän din mamma själv åkte och konfronterade henne gav den tillbaka till dig, trots att din namnlapp fortfarande satt fast i fodret? Är hon VD för någon bank?"

"Kommer du ihåg X?" undrade Mari "Han som ägde ridskolan, var full på lektionerna, otrogen mot sin fru och raggade på allt under 11 år? Både djur och tjejer. Ingen vågade säga ifrån. Vare sig djuren eller tjejerna."

Aftonbladets Alice Eggers pratar på kulturnissevis om mobbningen och känslan av otillräcklighet (jag kanske ska påpeka att hon gör det bra, jag är svag för kulturnisse-språk så länge det är begripligt och Eggers är tydlig som en logoped på ecstasy). Det här är allvarliga grejer, säger hon. I hennes ögon blir det hela ett förtryck med politiska förtecken. Stallet är kanske "precis den arena som samhället behöver när kvinnor inte längre är fjättrade vid spisen. Och för att disciplinen ska internaliseras ordentligt måste man fås att tro att det är av fri vilja. Vifta med ett gulligt djur framför ögonen på barnen, få dem att självklart och självmant kliva in genom dörren till det låsta schackbrädet. Stallet som en naturlig förlängning, snarare än en inverterad version, av det patriarkala och kapitalistiska systemet. Hästflickan som den ultimata formen av en ’docile body’, en foglig kropp i samhällets tjänst."

Mmm…

Jag vet inte jag. Stallet som var så roligt. Och hästar som luktar så gott.

Kan man vara "en foglig kropp i samhällets tjänst" om man har sån träningsvärk i röven att man knappt kan sätta sig ner? Det kanske till och med är ett bevis på att det är så?

Jag vet inte.

Jag frågar min man vad han tycker. Han slutar lyssna någonstans i samband med "stallet som en naturlig förlängning av det patriarkala och kapitalistiska systemet".

"Skitsnack!" säger han (som kommer från Frankrike och tror att ridning är en manlig sport, som helt vanliga människor håller på med).

"Klart ungen ska börja rida. Självklart! Så fort hon har växt klart. I sjuttonårsåldern eller så…"

Jag håller genast med honom. Sjuttonårsåldern. Bra ålder.

Fast framför allt är jag glad för att jag slipper välja.

"Pappa tycker att du ska vänta något år", kommer jag kunna svara om dottern frågar när hon ska få börja rida.

"Jag tycker nog att båda har rätt", kan jag svara om någon mot förmodan skulle undra på vems sida jag ställer mig i Debatten om Hästtjejer, DN v/s Aftonbladet.

Fogligt finner jag mig i Mannens Beslut.

Men så är jag ju en gammal hästtjej också. Den ultimata formen av en "docile body".

http://www.piratforlaget.se/tibet/template/Index.vm?pageid=1542&prodindex=0

4OmFFR.jpeg

Om att läsa och skriva, bra och inte riktigt lika bra men bra ändå (eller: När jag mötte Lassie, del 1)

http://www.pastan.nu/bloggen/#uid=111&

Förutom allt dritt jag skriver för att göra mig förtjänt av min lön har jag skrivit en bok, tusentals sidor för byrålådans kritiska innanmäte och några lustiga sagor på rim för barnen. Naturligtvis vimlar det av folk, hög som låg, som skriver bättre än jag. Man kan få prestationsångest, självmordstankar och bli godissugen för mindre.

Ibland blir det också mer tydligt än annars.

Exempelvis när man läser Bengt Ohlssons krönikor i DN.

För ganska exakt ett år sedan satt jag på en extra påkostad familjemiddag och mittemot mig satt just nyss nämnde Bengt Ohlsson och bredvid mig satt Peter Dahl. På min andra sida satt en helt vanlig karl och han var naturligtvis också trevlig, men om det ska inte detta handla. (Det ska inte heller handla om Peter Dahl trots att han gjorde mig svag i knäna. Att Peter Dahl satt bredvid mig, det säger jag bara för att göra mig märkvärdig.)

Mittemot mig satt alltså Bengt Ohlsson. Han skriver bättre än jag. Men det är kanske inte så förvånande. Han skriver bättre än de allra flesta. Vad som däremot är rent häpnadsväckande är att han under middagen berättade för mig att han nästan aldrig läser några böcker.

Först trodde jag att han skröt. På det där konstiga kulturella viset som vissa författare envisas med när de är uppe efter läggdags. Ett postmodernistiskt grepp på litteraturen: förneka den. Något sånt.

Eller att han var så full att han inte visste vad han sa och skulle vakna dagen därpå med ångestsvetten fasttorkad i pannan: vad-sa-jag-vad-sa-jag-egentligen-igår-jag-tror-det-kan-inte-vara-sant-att-jag-sa-att-jag-inte-tyckte-att-man-måste-läsa. Men nej. Så full var han inte. Inte heller ironisk.

Och han envisades: det är bara onödigt att läsa en massa böcker, man klarar sig gott på ett tiotal klassiker, dem kan man läsa om.

Ja, Bengt Ohlsson skriver mycket bättre än de allra flesta. Men när han sa att man inte ska läsa så mycket man bara vill och kan och orkar med, då hade han faktiskt fel. Eller, ja, i någon biologisk mening har han väl rätt, man DÖR inte, men GUDARS skymning vad tråkigt livet skulle bli. Exempelvis skulle man inte få nöjet att läsa Se till mig som liten är, Gregorius eller Bengt Olssons vackra frus skitläskiga relationsthriller Ur vulkanens mun. (Om Bengt nu inte menar att de böckerna ska räknas till de tio klassiker som man ska envisas med att läsa om hela tiden även om man aldrig skulle hamna på en öde ö.)

Nej, Bengt. Du har fel. Jag har rätt. Men du skriver satans bra ändå. Krönikor också. Det vattnas bokstavligen i munnen på mig när det kommer en ny krönika av dig i DN. På riktigt.

Och på sätt och vis är det kanske tur att du inte läser några böcker, för då slipper jag bli orolig för att du ska ha läst min lilla oansenliga bok om vi någon gång i framtiden återigen skulle hamna mittemot varandra på någon extra påkostad familjemiddag. Även om min bok inte är så dålig den heller. Väl värd att läsas i alla fall.

10551C.jpg
(bilden är hämtad från Albert Bonniers förlags hemsida)

Luftombyte

Vi ska åka bort i helgen. Min man älskar sånt. Dra ihop ett gäng kompisar, hyra ett hus, åka iväg (gärna direkt efter jobbet på fredagen), bara umgås. Vi och barnen, vännerna och deras outhärdliga ungar.

Tjohej?

Jag hatar att åka bort.

Det bästa jag vet är att vara hemma.

Hemma i regniga Bryssel. I mitt hus. Se disken växa på min egen diskbänk. Somna i min egen tv-soffa.

Den bästa helg jag kan tänka mig är en helg då vi inte har något inbokat, inte ett enda barnkalas, inte en enda parmiddag.

Tänk er lyckan: ingen frisk luft, ingen kvällssminkning, inga finkläder och för små nylonstrumpor.

Jesus, mina knän skakar av upphetsning.

Fuck miljöombyte, som Malin Wollin skulle ha sagt.

http://blogg.aftonbladet.se/7148

hus.jpg

Klart vi ska ha en tävling!

Det är klart att vi ska ha en tävling. Här kommer frågan:

Min man springer sex timmar i veckan. Jag läser fem romaner i veckan.

Vem är snyggast?

Svara i kommentatorsfältet nedan. Första pris är ett signerat ex av min bok. Jag bestämmer vem som har vunnit.

zNBayL.jpeg

Vill ha.

Jag undrar om tidskriften Språktidningen går att prenumerera på om man bor utomlands.

Ronnie Sandahl skriver om den i sin senaste krönika http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article3575265.ab

Han berättar om senaste numrets porträtt av en tuff popstjärna som "utvecklas till ett finstämt samtal om breda vokaler" och påpekar att "om Språktidningen skulle göra en intervju med Björn Ranelid om hans senaste roman, och denne skulle börja gå loss om kvinnans fruktbarhet i kosmos, ja, då skulle nog reportern harkla sig och säga: Visst, men vad tycker du egentligen om semikolon?"

Semikolon. Åh… Jag får tårar i ögonen. Varför frågar ingen mig vad jag tycker om semikolon? Jag har så mycket att säga i den frågan. Viktiga saker. Sånt som folk borde veta.

Jag vill ha den här tidskriften hem till mig.

Jag vill ha den för att jag är en sån där patetisk figur som kör sina email genom stavningskontrollprogrammet innan jag skickar iväg dem. Jag vill ha Språktidningen för att jag nog är världens sämst lämpade bloggare. Nu har jag hållit på i över en vecka och inte en enda "dagens outfit" har jag lyckats åstadkomma. Inte ett enda felstavat spontan-inlägg med ett foto på mig själv som borstar tänderna, eller min räksallad precis innan jag börjar äta. Jag borstar tänderna, jag lovar, men jag är inte spontan. Inte på det viset. Att skriva är för allvarligt, speciellt när det ska vara roligt. Egentligen vill jag skicka alla mina inlägg till redaktör Anna innan de ska publiceras och – oss emellan – ligger jag numera sömnlös för att det i mitt inlägg om Horace Engdahl från den 14 oktober står "om det nu inte låter nedlåtande, för det vill jag verkligen inte vara", när det egentligen borde stå "om det nu inte låter nedlåtande, för det vill jag verkligen inte att det ska göra".

Suck.

Ronnie Sandahl skriver att Språktidningen är "en hel tidskrift för människor som brukar få påtalat för sig att de inte ska märka ord men ändå inte kan låta bli. Ett helt land av korsordslösande besserwissrar och rättshaverister med bitmärken i underläppen. Vänner Av Ordning."

Jag undrar om Språktidningen går att få levererad till Bryssel.

Men mest av allt undrar jag varför ingen frågar mig vad jag egentligen tycker om semikolon. Hur ska man göra för att bli en sån författare? En sån som får prata om sånt som verkligen betyder något.

3korrsemikol3b.gif

PS. Läs också:
http://www.sprakpolis.se/

PPS. Och:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Semikolon
http://susning.nu/Semikolon
http://www.sprakvardssamfundet.se/semikolon-kolon-och-tankstreck/
http://bums.nu/svenska/archives/18

Förvänta dig att bli behandlad som skit ?

Christina Ramberg, professor i handelsrätt, har skrivit en krönika om Dubbla slag.

http://www.dagensjuridik.se/sv/Artiklar/Dubbla-slag-och-elaka-kolleger/

Christina verkar snäll. Mot mig.