Den perfekta tv-kvällen:

Igår hade jag en perfekt tv-kväll:

19.30 Rapport SVT1
20.00 Rakt på med KG Bergström (Svennis och Per Nuder) SVT2
20.30 Kobra SVT 24
21.00 Videokväll med Luuk (och fina Leif Silbersky) SVT1
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=72516&a=1280399
21.30 Närbild med Rolf Lassgård SVT2

Sedan gick jag och la mig.

Jag knarkar public service.

tvtv
(bilden är hämtad från radiotjänst.se)

SOS Kränkning

http://www.tv3.se/?option=com_content&task=blogcategory&id=1672&Itemid=1726

Man behöver inte genomföra ett regelrätt samlag för att göra sig skyldig till sexuella övergrepp mot barn. Det räcker enligt lagen att man exempelvis har rört barnets könsorgan eller tvingat barnet att röra den vuxnes könsorgan. Går det bara att bevisa så åker man dit.

Raka vägen i fängelse utan att passera gå.

Man behöver inte heller dra ner byxorna på en unge för att utsätta barnet för grova kränkningar. Det är mycket sorgligare än så.

Ikväll är det dags för andra avsnittet i TV3-programmet SOS familj.

Hillevi Wahl skriver så här om det programmet:

http://www.metro.se/se/article/2008/10/14/10/1714-45/index.xml

"Första avsnittet visade en familj med en tolvårig flicka och hennes bror som hängdes ut helt urskiljningslöst. Flickan filmades när hon sov och när hon vaknade, när hon fick sina utbrott, när hon skrek och brottades med sin mamma, när styvpappan hånflinade – och när hon bröt ihop och grät. Hon filmades när hon sökte tröst utan att få det – och när hon höll en kudde för ansiktet eller drog täcket över huvudet för att slippa bli filmad.

Hon är tolv år. Tolv!

Och när hennes mamma sa att hon hatade sin dotter – och tv-teamet dessutom körde det i repris – var jag tvungen att stänga av, så illa berörd blev jag. Tänk, att få se sin mamma säga att hon hatar en på tv."

Familjerna i SOS familj behöver hjälp. De behöver råd och konkret vägledning. En desperat förälder är inte nödvändigtvis en dålig förälder. En förälder som gör fel, säger fel saker, kan också lära sig att göra rätt.

De här familjerna har vänt sig till TV3 för att få hjälp. Det gör mig mycket beklämd. För den här typen av problem ska inte under några omständigheter lösas i tv. Inte i tv. Det spelar ingen roll vilken uppföljning TV3 kan stå till tjänst med, det spelar ingen roll om barnen blir mer lätthanterliga lagom till programmets slut och det spelar minst av allt roll att föräldrarna har varit så desperata att de har bett att få medverka.

De här konflikterna ska inte skötas på bästa sändningstid.

Jag vet egentligen inte vad som gör mig mest uppgiven: att se TV3:s program eller att konstatera att den hjälp som de här familjerna behöver inte finns tillgänglig, att de lämnas ensamma, att de lämnas över till TV3, till och med i Sverige – ett föregångsland för barns rättigheter.

Men jag vet en sak: det spelar ingen roll hur "bra tv" det här må vara enligt någon mall som går ut på att om tittarna reagerar då har man lyckats – oavsett hur man har gjort och oavsett till vilket pris. Det spelar ingen roll. Att förnedra barn på det här viset borde falla under allmänt åtal.

Raka vägen i fängelse TV3, utan att passera gå.

August

August_Strindberg.jpg

Augustnomineringarna är klara.
http://www.augustpriset.info/nomineradetitlar Jag är inte med på listan. Ifall ni nu undrade. Men vad gör väl det? När Malou rekommenderar Dubbla slag i sin bokklubb http://www.malousbokklubb.se/Shop/Article/Default.aspx?t=6&a=385 .

PS. Av de sex nominerade titlarna har jag läst fyra (även om jag ännu inte har vågat läsa klart Svart som silver). Det är imponerande böcker, Svart som silver andlöst bra. Men PO Enquist är en självklar Augustvinnare. Så självklar att jag inte orkar vidareutveckla det och inte ens behöver läsa de andra böckerna för att veta att jag har rätt. Läs hans fantastiska bok.

http://www.expressen.se/kultur/1.1300258/per-olov-enquist-ett-annat-liv

Malou och Martina

Igår var jag gäst hos Malou Efter tio. Det var riktigt angenämt. Om det inte hade varit för den något märkliga inramningen hade jag känt mig som om jag satt hemma i Malous vardagsrum. Jag ville inte alls gå när det var klart. Men det var jag tvungen att göra, så jag köpte senaste Mama, satte mig på flyget tillbaks till Bryssel och skrattade så jag fick hicka åt intervjun med Martina Haag. Och omslagsbilden? Ja, jag säger bara: Halle Berry, släng dig i väggen!

Malou och jag

Idag ska jag vara med i Efter tio och prata med Malou.

http://www.tv4.se/1.678009/2008/10/17/hon_ar_leif_gws_dotter

Det som folk i andra branscher vågar kalla könsdiskriminering

(detta är en krönika som jag har skrivit för Karnov nyheter – en juridisk nyhetstjänst på nätet)

http://www.thomsonforlag.se/juridik/sub/default.aspx?s=news.aspx

En stor andel av studenterna på juristutbildningarna är kvinnor och drygt 50 procent av de biträdande jurister som anställs på våra advokatbyråer är också kvinnor. Så långt ser det alltså ganska bra ut. Men det tar minst fem år för en jurist att bli advokat och under de fem åren händer något med siffrorna. Vi kan kalla det för livet.

Det sägs att man kan identifiera tydliga könsroller hos mycket små barn. Redan i sandlådan leker flickorna sociala lekar medan pojkarna slåss.

– Äntligen har jag något meningsfullt att göra, tänker jag därför när jag motvilligt går till parken en söndagseftermiddag med min yngsta dotter, två år gammal. Nu ska jag studera könsroller i sandlådan, istället för att dricka låtsaskaffe i låtsaskoppar och bygga låtsasslott med kladdig sand.

Redan tjugofyra minuter senare är det slut på det roliga och dags att gå hem från parken igen. Jag har kunnat observera hur min lilla prinsessa både slåss och spottar, kastar sand och stjäl andra barns leksaker. Mammas flicka beter sig som en riktig karl helt enkelt. Och det borde ju tyda på att hon kommer att klara av vad som helst. Lätt som en plätt. Om hon vill skulle hon till och med kunna bli en riktigt framgångsrik advokat!

Men helt enkelt är det naturligtvis inte, inte ens för ligister som min dotter.

Endast 20 procent av Sveriges advokater är kvinnor. I en stor advokatbyrå tar det ytterligare några år innan arbetsgivaren är beredd att – eventuellt – erbjuda delägarskap. Under de åren fortsätter siffrorna att försämras. Cirka 12 procent av delägarna i Sveriges advokatbyråer är kvinnor, på de större affärsjuridiska byråerna brukar det vara ännu värre. På Nordens största advokatbyrå Mannheimer Swartling där det arbetar ungefär 440 stycken jurister är 8 av de 88 delägarna kvinnor. Hos advokatfirman Vinge är 12 av de totalt 90 delägarna kvinnor.

Förklaringen till den här statistiken – åtminstone när man frågar de som sysslar med affärsjuridik – brukar vara att konkurrensen är stenhård, kraven är skyhöga och kvinnorna tappar motivationen efter några år. Det har inget att göra med om man är man eller kvinna, tillägger man gärna, spelreglerna är desamma.

Allt görs också för att ändra på situationen: de anställda får hjälp med att installera dator och bredbandsuppkoppling i hemmet, de får bidrag till hushållsnära tjänster och de har rätt att arbeta dygnet runt på ett flexibelt sätt.

Personligen tycker jag att det här är rena rama skitsnacket.

Skitsnackandet i den här branschen om just den här frågan är också det avgörande skälet till att jag har skrivit Dubbla slag, en roman som kom ut tidigare i höst.

Dubbla slag handlar om Hanna – en ung advokat som går från lovande till löneslav på lika kort tid som det går mellan två krystvärkar. Dubbla slag handlar om hur Hanna mår, hur Hanna blir behandlad och vad Hanna egentligen kan göra för att ändra på sin situation. Boken beskriver alltså en ganska typisk kvinna som blir utkonkurrerad, som inte klarar av att uppfylla de krav som ställs på henne och som därför tappar motivationen. Om man vill handlar den om något så banalt som det som folk i andra branscher än advokatbranschen vågar kalla för könsdiskriminering.

Det är nämligen könsdiskriminering. Om inte annat syns det i de siffror som jag just räknade upp.

Förklaringen till varför det är just kvinnor – och inte män – som misslyckas med att hävda sig i advokatvärldens hårda konkurrens, varför kvinnorna i så mycket högre utsträckning än männen inte lyckas uppfylla de krav som ställs och varför de så ofta "tappar motivationen" är könsrelaterad. Så enkelt är det. Förklaringen är så obarmhärtigt biologisk och inflätad i de gamla traditionella värderingar som styr stora delar av advokatkåren att det inte spelar någon roll hur bra man är på att kasta sand, för man kan inte värja sig.

Jag kanske ska klargöra en sak. Jag tycker inte att det är fel att förenkla möjligheterna att arbeta hemifrån och köpa lagliga hushållstjänster. Det är till och med bra. Däremot är det inte tillräckligt och det löser inte den underliggande problematiken. För att kunna ta sig an den gordiska knuten krävs något som advokatbyråerna inte är beredda att göra: det kräver att de erbjuder fler kvinnor delägarskap.

Varför är du så arg? Brukar folk fråga mig när de har läst min bok. Det spelar väl ingen roll vad några slipsklädda grottmän tycker? Sluta spotta vilt omkring dig och låt de där gamla, välklädda advokaterna vara ifred. Lek med någon annan istället.

Men då harklar jag mig och sträcker på mig. Och sedan svarar jag precis som man brukar i sandlådan, där den här krönikan började och där just den här delen av diskussionen hör hemma:

– Det var inte jag som började!

Ps. Som den f.d. advokat jag är brukar jag akta mig för att prata om juridik. Men det kan passa bra att göra ett undantag och påminna om Jämställdhetslagen. Inte för att jag tror att den är till någon nytta för den som vill göra karriär som advokat, men för att Jämställdhetslagen definierar indirekt diskriminering som ”en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som i praktiken särskilt missgynnar personer av det ena könet.” Festlig grej det där med lagtext. Ibland kan den vara så målande.

Jul. Nu igen?

Vi tände ljus när vi åt frukost i morse. När barnen och Christophe hade gått till buss och dagis stod jag kvar i köket och andades in doften av stearin och längtade plötsligt intensivt efter jul. Åh, jul. Julen är som allra bäst i oktober. Redan i november har man tröttnat.

DSCF1595.jpg
Våra julgardiner. Nu är det ingen idé att ta ner dem, de ska ju snart upp igen.

Om bankkrisen, förgängligheten och att ta vara på varje ögonblick

Det var tacksägelsedagen igår. Dagen då man ska tacka gud och varandra för skörden eller – som det brukar bli i tider då man tar Konsum och ICAs felmärkta köttfärs för givet – för sådana profana ting som livet och hälsan. 

Förra onsdagen gick en mycket älskad vän till mig bort, i cancer och förtid: hon hade precis hunnit fylla fyrtioett. Det har därför varit svårt att känna sig så där värst tacksam den senaste tiden; särskilt för henne under den korta tid hon var sjuk, men också för dem som stod henne nära. Ingenting gott går att hitta i något så jävligt. 

I fredags var det begravning. 

När unga människor dör är allt orättvist. Och det alldeles oavsett hur deras liv har sett ut, alldeles oavsett hur de dör. En ung mamma som lämnar små barn efter sig är ohyggligt sorgligt. Men lika sorgligt  är när någon dör utan att ha fått förverkliga sina drömmar, utan att få träffa sitt livs kärlek, när någon dör precis när festen ska börja. 

När en ung människa dör ägnas mycket av sorgen åt att sörja det som aldrig hanns med. Sedan sörjer man sin egen dödlighet och att rädslan för det oundvikliga slutet blir lite mer akut ohanterlig. 

Mitt i sorgen går också det egna livet snabbt vidare, i alla fall för den som inte har förlorat en dotter, en syster, en mamma eller sitt livs kärlek, och då kan man säga till alla som orkar lyssna: vilken fantastisk tur jag har!

Jag gick till svenska kyrkan i Bryssel igår för att fira tacksägelsedag. Det var dop, barnkör och alldeles fullsatt. Prästen talade om bankkrisen, förgängligheten och att ta vara på varje ögonblick. Mamman som döpte sitt barn läste tackbönen och bröt ihop redan vid andra meningen (Tack för gåvan du har gett och förtroendet du har visat oss). Alla vi som döpt ett barn log igenkännande. Några barn ur kören la purjolök, åtta stycken citroner, pumpa och en rentvättad potatis på altaret. Jag undrade om de behövande som enligt traditionen ska få den mat som tas med till kyrkan denna dag skulle kunna hitta på någon fiffig liten rätt med just precis de ingredienserna. Sedan skämdes jag för att jag har så svårt att ta religiösa symboler på allvar och sjöng därför med extra högt i en psalm jag aldrig hört tidigare. 

Kyrkan är en plats där klichéer bör kännas tryggt. Bara en envis cyniker som jag har svårt att släppa taget, men till och med en cyniker som jag kan uppskatta det ibland. 

Tacksägelsedagen är inte ett så dumt påhitt. Cancer är ett jävla skit. 

Tänk på cancerfonden: http://www.cancerfonden.se/

ps. Jag börjar alltså blogga idag. Hur det ska gå vet jag inte. Någon programförklaring kan jag inte komma på. Vi får se vad det blir. 

Om uppfyllda drömmar

Hela den här resan, ända sedan jag fick veta att boken skulle ges ut, har varit minst sagt omtumlande.

Men inte en enda gång har jag känt det som om jag skulle tappa kontrollen. Inte när jag skrev på kontraktet. Inte när jag fick boken från tryckeriet. Inte när jag lyssnade på ljudboken. Inte ens när jag blev sågad längs med fotknölarna i Tara (jävla skittidning). Allt har känts surrealistiskt, men absolut hanterbart.

Christophe och pappa har gråtit. Mamma har skällt ut mig. Förlaget har ringt och tjutit av glädje över positiva recensioner och tv-intervjuer. Min agent har flinat nöjt. Själv har jag någon enstaka gång känt av en lätt huvudvärk och plågats lite grann av svullna vrister, men inte ett enda panikångestanfall. Inte en enda svindlande svimningskänsla.

Förrän på mitt releaseparty.

På mitt releaseparty fick jag en present av mina käraste tjejkompisar, de jag har känt sedan jag var en liten flicka. De harklade sig, sa några ord och la sedan en beige kartong i famnen på mig.

Med den vackraste signatur tecknad på locket.

Inuti fanns det något av det rödaste röda och det svartaste svarta.

Och då var det kört. Då slog det lock för öronen och trycket över bröstet blev nästan obegripligt tungt att bära. Då började jag hyperventilera och kände hur tårarna steg i ögonen och svämmade över.

Då blev jag lycklig på riktigt.

Ni kanske inte visste det tidigare, men jag har Sveriges mest välklädda författarfötter.

Författarskor

MAMMA MIA – vilken kvinna!

Jag som så många andra har sett Mamma Mia – the movie. Jag såg den tillsammans med mina äldsta döttrar, åtta och sex år gamla och Ingrid och hennes dotter som snart ska fylla sju. Ingrid hade redan sett den en gång och försäkrat mig om att jag skulle älska den. Det fanns ingen anledning för mig att tvivla på det. Genom åren som utlandssvenskar har hon och jag greppat en och annan tomflaska för att skrika oss hesa till Take A Chance On Me, eller bara knutit handen helt enkelt för att mima trött till Dancing Queen för att det är det enda vi lyckas övertyga den trötta italienska (eller ännu värre: franska) dj:n att spela. Vi kan det här hon och jag. Abbas melodier går i takt med våra patriotiska hjärtan, texterna är del av vårt kulturarv… ja, ni förstår. 

Ingrid hade rätt. Det behövdes inte mer än några kluckande vågor uppe på den stora bioduken och ett "I have a dream…" förrän jag hade gåshud ända ner på hälarna. Det här skulle bli en bra film, det gjorde inget att det var vackert väder ute, här inne i biosalongen var jag i Grekland och soundet från min barndom var detsamma. Filmmakarna hade förstått att vårda de där igenkänningsmekanismerna, även om sångerskan var någon ny, obegripligt snygg unge på tolv år som på Hollywood- (eller Sarah Palin-)manér höll på att förbereda sitt eget bröllop. Men hennes röst var ljus och änglalik, så jag hoppades att hon inte skulle behöva störa min idyll.

Efter bara någon minut sneglade jag ner på min sexåring. Hon kan inte engelska och läser inte så snabbt ännu, så jag hade berättat storyn innan, spelat några ABBA-låtar och vi hade dansat hemma i köket, men man kunde ju aldrig veta. Hon kanske skulle tycka att det var obegripligt och vilja gå ut redan efter tio minuter. Det såg lovande ut. Hon hade klotrunda ögon och hennes lilla rosa mun var lätt öppen. Inte så konstigt, tänkte jag. Den där änglalika unga sångerskan Amanda Seyfried är så söt att hon kan sopa banan med vilken Hanna Montana eller Gabriella i High School Musical som helst. 

Antagligen, tänkte jag uppgivet, skulle hon och hennes syster börja bråka om vem som "ÄR" henne, redan i biosalongen. 

Alla som har döttrar i samma ålder som jag, vet att "jag ÄR hon" är det ultimata tecknet på total beundran. Har man flera ungar som är ungefär lika gamla kan detta ge upphov till ganska påfrestande gräl eftersom döttrarna inte är tillräckligt gamla för att ha förlikat sig med tanken att de måste acceptera den de faktiskt är (inte jag heller, men det är Ett Annat Ämne), men gamla nog att ha kommit på att de inte kan vara samma person. Åtminstone inte samtidigt. 

Mentalt började jag redan förbereda mig: "Du kan vara henne en liten stund, så kan din storasyster vara henne sen" eller "Kan inte du vara hennes söta kompis? Nehej. Men då kan väl du vara Hanna Montana under tiden?" eller "Håll käften och sluta bråka annars blir det inget lördagsgodis, någon endaste lördag ända fram till jul."

Ack, så fel jag hade.

Filmen fortsatte. Jag njöt och så fort jag tyckte att det blev en smula på gränsen till lite-granna-larvigt-ändå ("Oh. My. GOD!"), så plingade det i någon banjo, eller så plonkade det på något piano, och så smalt jag igen. Min dotters ögon fortsatte att vara runda och med lite skräckblandad förtjusning skrattade hon mindre och mindre försiktigt. Hon och den sjuåriga kompisen höll varandra i händerna och gungade med i sina stolar. 

Då och då ryckte hon i mig, "Vad säger hon, mamma" och jag harklade mig och försökte undvika att säga att mamman, ja hon är en slampa, och dottern, jo en liten bortskämd unge och de där två gamla tanterna, hmmm, de är lite fulla bara, men det går snart över. 

Under tiden njöt jag av tidernas bästa skådis Meryl Streep och kunde inte låta bli att tycka att fy fasen, vad snygg hon är, och så stencool och sju-i-helvete vad hon kan sjunga och någonstans precis i början av Dancing Queen när den 59 år gamla Meryl hoppar så vilt i sängen att hela Olympen torde darra och gudarna därinne huka sig av avund, då lutar sig min hänförda unge så nära mig det bara går och viskar hett i mitt öra:

"Mamma, jag ÄR hon."

Jag kan inte annat än hålla med. 

Jag ÄR hon. 

Och så fick jag tårar i ögonen, så rörd blev jag. För jag vill att mina barn (döttrar) ska ha kvinnliga förebilder. Men ibland blir man lite uppgiven när man ser vilka kvinnliga förebilder en fem-sex-sju-åring väljer. 

Visst brukar jag påstå att de själva måste få välja sina förebilder. Jag ska inte lägga mig i deras dyrkan av hopplösa amerikanska våp med välfönade hår, icke-existerande sexualdrift (även om youtube och de verkliga människorna bakom just Hanna Montana och Gabriella har modifierat det en smula) och ambitioner i livet som inte sträcker sig längre än till High School Prom-balen och någon tuggummituggande asexuell tonårskille utan både finnar och mänskliga drag. 

Jag ska inte lägga mig i det, och jag gör inte heller det. Jag dyrkade själv några sådana (Sandy i Grease, hon den söta i bröderna Macahan och för guds skull Agneta i ABBA) och det blev folk av mig ändå. Men trist är det. Och desto roligare blir det när ungen alldeles självmant väljer något annat än det gamla vanliga. 
Så även om jag alltså låter mina ungar frossa i olämpliga kvinnoförebilder kan jag inte låta bli att få tårar i ögonen.

"Mamma, jag är hon."

Så rätt. En alldeles underbar kvinnlig förebild: Donna! Egen företagare, singelmorsa med dålig ekonomi och häpnadsväckande sexuell aptit. Världens bästa mamma som klarar sig genom allt. Närmare sextio än sjutton. Lite risigt hår, till synes osminkad och med hopplöst illasittande kläder. Och en livsglädje som slår knock på allt. Donna. Meryl Streep. 

Mamma mia, vilken kvinna!

Malin som Agnetha
Malin Persson Giolito – aka Agneta
(men det var flera år sen – jag har mognat sen dess)

http://www.youtube.com/user/mammamiamovie?ob=4