Ni anar kanske…

Ni anar kanske redan att den här veckan inte kommer att gå till blogghistorien som min mest kreativa, vare sig kvalitets- eller kvantitetsmässigt. Men jag kan försäkra er om att jag har faktiskt ganska roligt, där ute i den så kallade riktiga världen. Hjärnan verkar inte helt och hållet igenrostad efter sabbatsåret, jag gillar mina kollegor, och jag producerar – som alltid – bäst under press. Det är bra att bli påmind om sådant.

I morgon är det uppenbarligen spökfest i skolan. Det kallas för Halloween och är något amerikanarna har hittat på. Döttrarna berättade för mig att det betyder att de måste få ha rödmålade naglar, tyllkjolar och läppglans. En av dem tyckte att mina svarta paljett-Loubotin-pjuck skulle passa perfekt som vampyrrekvisita. Ibland är mina små fransyskor helt enkelt mer franska än vanligt. Snart går de antagligen ut i strejk. Läskigt? Jo.

maquillage-clinique-rouge-a-levre-rouge-impact-spf-15-visuel-talon-aiguille-light

Me, myself and I

Pirat har lagt ut mina tider på bokmässan (tillsammans med Pirats andra författare) här.

Jag har också hittat några recensioner till på nätet.

Susanne Boll, författare till Morgongåvan, har läst, gråtit och tyckt om.

Angos bok- och filmblogg så får jag 5/5  och Ango skriver så här:

”Persson Giolitos debutbok föll mig verkligen i smaken och jag såg fram emot en ny bok från henne, och äntligen har den kommit! Den här boken är precis lika bra som den första. Man känner igen sättet att skriva och berätta på, men ändå skiljer sig böckerna lite åt från varandra. I den här boken är det mer känslor än vad det var i den första, eller också är det bara så enkelt som att jag är mamma och därför reagerar jag annorlunda när jag läser boken. Mammakänslor tar över ibland.

Den här boken kommer att klättra på listorna i höst!”

Örebrostudenternas tidning rekommenderar Bara ett barn.

Tidningsida ger mig fyra stycken ”T” och skriver:

”Det är känslosamt, jobbigt och upprörande. Det hade lika gärna kunnat vara en helt sann historia. Det hade kunnat finnas närmare än vad man tror.”

Jenniesboklista ger också Bara ett barn en fyra. Hon tycker att det är en ”berörande och stark historia”.

Sociala medier och Bara ett barn

Jag har hittat fler trevliga recensioner.

På bloggen Refugium kallas Bara ett barn för en läsupplevelse och en ”riktigt, riktigt bra bok /…/ Malin Persson Giolito berättar fängslande och övertygande, stundtals rent lysande /…/Denna bok berör, finns kvar inom mig och väcker många tankar. 4.5 poäng får boken av mig! Bok som ingår i bokcirkeln Läslustan.”

Bokbabbel är inte lika entusiastisk. Hon tycker visserligen att den är ”gripande” men hon säger att ”Samtidigt glider boken ur mitt grepp, jag kan inte avgöra om den är en kriminalhistoria eller en ”vanlig” roman eller vem som egentligen är huvudpersonen. Och det irriterar mig, tyvärr”.

Skrivarmamma är inte bara en nyfunnen bloggande vän utan också en blivande författarkollega.

Hon har läst färdigt Bara ett barn och säger:

”Den här historien kryper in under skinnet och river runt. Det gör ont, det känns och det är bra. Sådant här ska kännas. Ja. Jag grät ibland. Ja. Jag hade svårt att lägga den ifrån mig men var också tvungen att göra det ibland – för att kunna andas.

Språket – Malins. Det krusidullas inte så mycket, det gillar jag. Malin har också en förmåga att uttrycka rätt komiska saker mitt i något hemskt, det lättar upp. Jag gillar språket. Enkelt, rakt och så bra.

Berättarperspektivet växlar och det som är starkast är när man får följa med in i Alex mammas huvud. Hon är inte frisk, hon är inte en bra mamma. Och det värsta är… Det allra värsta är… Att jag ibland känner igen tankar som jag själv har haft. Jag har tänkt irriterade, egoistiska tankar som mina barn egentligen inte har förtjänat.”

I Pernillas bloggroll (som jag besöker alldeles för ofta) hittade jag också Enbokcirkelföralla.  Det har varit underbart att följa recensenten Karin Bergs läsning. Underbart, underbart, helt odelat underbart. Först hittade jag en bloggpost där hon berättade att hon höll på att läsa. ”Jag är helt fast” deklarerade hon. Sedan ”tweetade” hon: ”har precis läst ut Bara ett barn av Malin Persson Giolito. Recension kommer imorgon efter att jag har repat mig. Jag grät som en bebis.” Sedan kom recensionen. Och jag är naturligtvis för evigt övertygad om att Karin Berg är en utomordentlig människa. Intelligent. Med humor och insikt i många och stora frågor. Karin! Om du läser det här (vem vet, andra än jag själv kanske också googlar sitt eget namn…). Du verkar vara toppen. Och du får gärna kalla mig för Maria om du vill, även om jag oss emellan inte heter det. Ja, känns det bättre får du kalla mig för Martin om du vill.

Jag har också fått min första riktiga (?) recension. (Vad ska man kalla det för? Gammelmediarecension? Kulturnisse-som-får-betalt-av-en-tidning-recension?) I alla fall en recension i Nerikes Allehanda (en tidning som enligt min förläggare är mycket respekterad). Nåja. Jag tycker mycket om den här recensionen. Och det gör jag trots att Agneta W Rosendal inte är odelat positiv och trots att jag nu får anstränga mig för att nu inte börja ”förklara” varför jag har gjort som jag har gjort i de delar hon har invändningar (helt enkelt, varför ”påsen dras samman med lite för vackra band”). Men det är en intelligent recension, av en person som både har förstått och uppmärksammat hur jag har tänkt och resonerat när jag har komponerat min roman (som hon kallar ”viktig, välkonstruerad och initierad”).

Hurra? Jorå. Nu är det bara DN-hyllningen som saknas. Sedan tycker jag nog att det är dags att jag börjar vinna lite priser.

Men först ska jag skriva 10 000 tecken (som vi bloggande författare brukar berätta), dricka lite mer espresso (som en matbloggare som jag borde ha fixat foto på) och duscha (som vi bloggande modeorakel brukar… hrm… berätta?).

nespresso001_2HAN DRICKER KAFFET SOM JAG GILLAR (TROTS ATT DET ÄR LITE SKITNÖDIGT). OCH PÅMINNER OM MIN MAN (TILL UTSEENDET), åtminstone enligt min man.

Recensioner

Det är måndag. Jag ska snart börja skriva. Men, hrm, råkade googla mig först. Och även om jag fortfarande väntar på att det ska rassla till och Den Stora Drakens hyllning ska dubblera antalet träffar så är det faktiskt (än så länge) trevlig läsning.

Simona tyckte om den.

”…Bara ett barn är otroligt bra skriven, ett språk som är så lätt och sylvasst att jag knappt hinner med att stjäla en fenomenal formulering innan nästa skimrar till. Men den är hemsk. Flera gånger får jag lägga den ifrån mig och gå och pussa mina barn.”

Av Kristina Simars bokblogg får jag fem tummar av fem möjliga. Hon skriver:

”Vilken strålande och underbart skriven bok. En av de bästa som jag läst på länge. Författaren skriver så fängslande och beskriver både karaktärerna och miljöerna helt perfekt. Berättelsen är väldigt sorglig och tragisk. Ibland blir jag till och med illamående av att läsa om vad lille Alex blir utsatt för. Förbannad också, för jag lyckas ganska snart komma underfund med hur det egentligen ligger till, och det är väl det som är meningen att läsarna ska göra. /…/ Denna bok kan jag inte ge annat än en ordentlig femma.”

Basketmamman sträckläste och rekommenderar Bara ett barn ”varmt”. Hon tillägger att jag är en av hennes ”favoritförfattare” (det ni!).

Sladdertackan tycker att jag skriver bättre än pappa.

Enligt Os recension (5/5) tycker jag att vi kan läsa om en gång till:

”Bara ett barn är en fruktansvärd och hemsk bok som definitivt bör läsas av alla som på något sätt kommer i kontakt med de utsatta barnen i vårt land. Det är så fruktansvärt, så gripande, så bra och så välskrivet att jag har svårt att göra boken rättvisa i ett litet ynka blogginlägg. Jag lovar att jag kommer att återvända till boken i många blogginlägg framöver. Full pott till Malin Persson Giolito alltså!”

Åsa Hellbergs fina recension tål också att repetera:

”Läs den. Bli berörd. Vem vet vilket barn som kan räddas tack vare att du och jag öppnar ögonen?”

I Bims blogg får jag 4/5. I Boklusens bokblogg får jag också 4/5. Fiktiviteter (som faktiskt är den enda negativa jag har lyckats hitta) är däremot är inte lika glad. Hon ”slutar att tro på den” och önskar att hon aldrig läst den.

Trevlig helg är desto mer positiv. I ett inlägg som heter ”tack för en omtumlande natt” står det bland annat så här:

”Jag har sträckläst den hela natten och är djupt berörd i själen. Det händer inte ofta, men i natt… Två gånger fick jag kliva upp, stoppa några Nespressopuckar i kaffemaskinen, så att jag kunde hålla mig vaken ytterligare ett par timmar och fortsätta läsa.

Vilken natt. Tack Malin! Tack, för din stora insikt och att du, mitt i sorg och elände, gav ett hopp. Jag skulle vilja återskapa natten, igen och igen och igen.

Lyckliga ni alla läsare som har upplevelsen ”Bara ett barn” framför er!”

Recensionsdag, del 1

Enligt O, ger Bara ett barn 5 av 5. Hon avslutar sin recension så här:

”Bara ett barn är en fruktansvärd och hemsk bok som definitivt bör läsas av alla som på något sätt kommer i kontakt med de utsatta barnen i vårt land. Det är så fruktansvärt, så gripande, så bra och så välskrivet att jag har svårt att göra boken rättvisa i ett litet ynka blogginlägg. Jag lovar att jag kommer att återvända till boken i många blogginlägg framöver. Full pott till Malin Persson Giolito alltså!”

Bara ett barn

Titta gärna på min film.

Och läs gärna mer här.

Recension på väg till partyt

På väg till premiärkväll för Yourlife stannade jag till hos vännerna på Piratförlaget. Redan i receptionen fick jag min andra recension. MåBra ger Bara ett barn fyra M av fem möjliga i månadens boktips. Så här skriver Marie-Louise Lidén:

”Varför slåss Alex istället för att prata? När hans lärare får veta att han misshandlas hemma tvångsomhändertas Alex och placeras i jourhem. Advokaten Sophia kopplas in. Först går allt som det ska, med en mamma som ska tag i sitt missbruk och en pappa som verkar ha stuckit för gott. Men så tar det en oväntad vändning – inte till det bättre. Skrämmande berättat om ett utsatt barn, och ett samhälle som inte alltid står på hans sida.”

Nu ska jag i väg och fira.