Den allra första recensionen!

I nya numret av M-Magasin, på sidan ”Böcker vi tycker om” säger Stig Hansén så här om Bara ett barn:

”För dig som vill…

… fundera på när ett barn blir vuxet

Om ett barn, som den här Alex, bär sig illa åt – vems skuld är det då? Och vem fördelar skulden när själva livet misshandlas? Dessa frågor riktigt sjunger när juristen Malin Persson Giolito skildrar det rättsliga kring Alex. Han är Bara ett barn, men de vuxna kan också vara barn. Och den lysande spänningen som finns här, om vård och vårdnad, känner inga åldrar.”

Och medan jag flyger till Sverige

Kan ni njuta av följande vackra kvinna (Madeleine på Piratförlaget) och den roman som jag har skrivit…

Nu finns den alltså på riktigt. Madeleine ska sälja den.

Malins bok 003

Att shoppa med fransmannen

Jag shoppade med min man i går. Jag behövde nämligen nya springskor (förklarade han). Vi åkte till en specialaffär med vältränad personal.

Först hittade jag en t-shirt på rea.

”Bra!” skrek min man. ”Det är det bästa märket.”

Bra, tänkte jag. Den är rosa.

Sedan provades nya skor ut. Jag fick ”skornas Rolls Royce”, förklarade maken lyriskt.

Bra, tänkte jag. Det bruna och turkosa passar utmärkt med rosa.

Nu ska jag springa. Fulltecknad med kursiva loggor. Ser ut som om jag är sponsrad. Av någon annan än maken. Se så glad jag är!

Bild 360

Massa Brassa Mandelmassa!

Ni som känner mig vet att jag springer. Motvilligt och långsamt. Nej, förresten. Mycket motvilligt och väldigt långsamt. När jag blev klar med boken (i juni) bestämde jag att jag skulle springa 42 mil innan bokmässan (24 september), 30 mil innan släppet (1 september). Jag har nu sprungit ungefär 26 mil och lär ha klarat av första delmålet (30 mil) om ca 10 dagar. Jag springer varannan dag, minst 45 minuter per gång och minst en gång i veckan försöker jag springa 1 och en halv timme. Det kallas för ”sortie longue” här hemma och när min man gör samma sak så tar det dubbelt så lång tid.

Jag springer INTE för att jag tycker att det är roligt, jag springer för att jag måste, annars skulle jag se ut som jag gör när jag inte springer. Jag springer också med hopp om att en dag återfå den form jag hade när jag inte förstod att jag var jättesnygg men var det. Och jag springer för att det (och det här är väldigt svårt att erkänna) får mig att må bra. Jag mår bättre. Tyvärr. Eftersom det är så mycket roligare att ligga raklång på soffan och läsa böcker och äta popcorn med smält smör.

(Men visst. Det är mindre och mindre tråkigt. Jag måste fortfarande tvinga mig själv att ge mig ut (varje gång), men när jag väl springer är det faktiskt inte lika hemskt varje gång längre. Ibland är det, tja, jag skulle inte vilja kalla det för KUL, men det ger mig någon form av tillfredsställelse. Om inte annat får jag vara ifred. Det gillar jag. Det är min hobby: att vara ifred.)

Nåja. Vi lämnar ämnet. Allt det här välmående-livsstil-kondition-du-haar-inte-en-kropp-du-äääääär-en-kropp känns alltid lika obehagligt.

Jag sprang i alla fall drygt 7 km på 45 minuter häromdagen och drabbades av storhetsvansinne. Det låter inte som en anledning till storhetsvansinne, men det är faktiskt det för mig. Dessutom kändes det som rena rama Bolt-hastigheten jämfört med vad jag presterade i 60 graders värme i Elbas backar (av typen klätterbrant). Så jag tänkte att jag skulle skriva in mig på midnattsloppet, men fick beskedet att det var fullt.

Så i dag skrev jag in mig på ett helt annat lopp. Trots att jag svurit på att jag aldrig ska utsätta mina barn för ytterligare en förälder som kommer hem på söndagseftermiddagen med en oäkta medalj kring den fyrtioårskrisiga halsen.

10 oktober ska jag springa 21 km på tid. Tillsammans med en massa andra svettande och pruttande och gud-vet-vad människor i alldeles för lite kläder. Knuffas tänker de säkert göra också. Killen som skrev in mig ska springa dubbelt så långt samma dag. Han satsar på 2.30. Nämen, sa jag. Då har vi samma mål!

Heja?

startnr

Om italienska lögner och Doris Day

Säga vad man vill om italienare (och det brukar jag göra) men de är verkligen bra på att ljuga. Mycket bra på att ljuga. Lögner behöver som bekant inte nödvändigtvis vara något alltigenom dåligt. Som när jag i förrgår sa åt yngsta fransyskan, jag menar dottern, att tvätta stjärten.

”Nej!” förklarade hon och knep ihop knäna som en kissnödig Doris Day.

”Om man inte tvättar sig i stjärten varje dag börjar det mögla”, svarade jag. ”Mögla och lukta.”

Fyraåringen lät sig inte imponeras.

”Du ljuger”, konstaterade hon. Och eftersom hon hade alldeles rätt tvättade jag henne ändå. Det var ingen av de bättre mamma-dagarna. Dessutom är det nästan sant. Åtminstone det där med lukten.

Och på vilket sätt var detta ett exempel på att lögn kan vara bra? Undrar ni kanske? Och vad har egentligen underlivshygien med italienare att göra (om man nu inte råkar vara av den rågblonda tågluffande typen)? Inte alls. Inte mycket. Så varför berättar jag allt det här? Jag har glömt, tappat tråden, bytt ämne. Egentligen försökte jag nog bara säga något om italienare. Familjen och jag flyttade från Florens för exakt två dagar sedan och jag ville berätta det. Nu bor vi istället i Bryssel. Varför jag var tvungen att berätta just det här verkar obegripligt även för mig.

Jag ska gästblogga här på Yourlife i två månader. Enligt bloggens namn ska jag vara ”fundersam”.  Snart tänkte jag därför lista ut hur man tar dagens bild på sina kloka tankar. Jag tänkte också utnyttja varje tillfälle att göra reklam för min nya roman, Bara ett barn, som släpps om exakt en månad.

Allt detta, Malins funderingar, kommer att bli alldeles underbart underhållande. Oslagbart, storslaget, intelligent och genomtänkt. Som italienaren hade sagt.

Helt sanningsenligt.