Om julefrid

Ni som har läst den här bloggen förut vet att jag tar julen på allvar. Lagom till första advent släpar jag upp inte mindre än nio stycken kartonger med julpynt från källaren. Däri ligger inte juldukarna och dito handdukar, grytlappar osv, för dem har jag på en särskild hylla i linneskåpet.

Vi väntar med diskussionen om hur pass sjuk jag egentligen är, och varför, till vilken nytta, osv.

För oavsett detta, tycker jag att självaste julen borde älska mig. Jag klagar inte på när den visar sitt skinande anlete redan någon gång i slutet på oktober. Jag hånar den icke, utan strör glitter och blinkande ledlampor i dess väg. Jag stöter den icke ifrån mig, utan hälsar den med doftande blommor och hembakt saffransbröd.

Därför känns det faktiskt lite orättvist när jag vaknar morgonen andra advent och den magnifika (nyköpta och nyutslagna) hyacinten har rasat av sin egen tyngd över pianot, knäckts på mitten och spritt jord ner mellan varje tangent och ut över den Kajsa-Kavat-nyskurade parketten.

Men jag städar upp. Nynnar kanske på en lugnande psalm och lagar frukost och när jag går förbi min fantastiska gran så tänker jag att det finns ingen anledning att bli irriterad, inte alls! För det är inte bara jag som har en gran som barrar redan nu. Vi är säkert många som har samma problem. Men. Det som ändå är lite förvånande är att granen som redan barrar i MITT kök (och sprider sina vassa, gröna taggar över mitt nu nydammsugna, tidigare jordiga golv) är av plast. Ja. Plast.

Det är en av de fyra plastgranar som vi äger. Och den tog bara en och en halv arbetsdag att montera eftersom någon (inte jag) vid julgransplundringen förra året bestämde att montera ner alla grenar och lägga dem i en gemensam (prydlig) hög under källartrappen och sedan vara borta på oklart uppdrag (av lönerelaterad art) när det blev dags att börja pussla ihop rätt gren med rätt gran, sisådär elva månader senare.

Fin blev den. Så småningom. Men nu barrar den.

Men jag är inte den som ger upp i första taget. Jul! Hurra! Och istället tänker jag att vilken tur att det fanns glitter att köpa i affären (inte så lätt att hitta i Belgien) eftersom de äldsta tjejerna ska ha luciatåg i dag och det visade sig att den yngsta har klippt förra årets glitter i pyttesmå bitar (verkligen pyttesmå) eftersom hon skulle pyssla men sedan tröttnade och glittret, ja, glittersmulorna har på ett mirakulöst vis hamnat strött över pyntet i en av lådorna jag ännu inte orkar packa upp.

Pyssel, ja. Och nej. Jag är fortfarande inte beredd att diskutera vidden av min sjukdom, och varför, till vilken nytta, osv.

Glitter: check.

Och sedan går jag ner i tvättstugan för att stryka lucialinnena (som jag kom ihåg att tvätta redan i fredags!) och kanske har jag hittat en annan psalm att nynna på för jag hinner tänka att jag brukade tycka att det är meditativt att stryka, men så sätter jag på ångan och ut sprutar en halvliter rostfärgat kleggvatten över de nytvättade linnena som om bara några timmar ska sitta på mina skönsjungande fransyskor.

Julefrid, som sagt.

Man tycker att julen borde uppskatta mig. Me. Myself. JAG. Självaste antitesen till Scrooge och dess likar.

Men det blir nog inget pepparkaksbak i dag.

Jag förväntar mig faktiskt att julen jobbar MED mig i ett par dagar först.

SAMARBETAR.

Uppskattar vad JAG gör för DEN.

DEN DÄR JÄVLA FUCKING JULEFRIDSSKITEN.

 

Harry. Balsam för modershjärta

Jag ligger i min säng, eller åtminstone på en liten fyracentimeterssträng av min säng, och tittar på Harry Potter (sista delen) med två av mina barn och en av deras kompisar. Min äldsta dotter gick på disco i går kväll (eller ”boum” som det heter på franska), sitt livs första och jag fick träningsvärk i hjärtat av att vänta på att hon skulle komma hem igen. Men hem kom hon, ganska tidigt och alldeles nykter, tillsammans med sin bästis, och de sminkade av sig och innan de somnade såg de en liten stund på Harry Potter.

Det är som liniment på värkande mammamuskler, att hon fortfarande står där och väger, på tröskeln mellan barn och halvvuxen.Vill se samma film gång på gång, vill att mamma ska stoppa om och vill … ja, vill att mamma ska stoppa om, det räcker gott och väl. Min bebis. Som lånar mina skor, använder min mascara och driver mig till vansinne med sina Hans&Greta-spår av smutsiga kläder mellan hennes rum och mitt badrum.

I kväll har vi haft middag med Christophes kusin och hans tjej, på besök från Bretagne. Vi åt rött kött, så mört att det gick att äta med sked. Till efterrätt en fuskcheesecake på kryddiga pepparkakor, färska hallon och blåbär, philadelphia och grädde.

Och efter det, som sagt, Harry Potter. Ständigt denne Harry Potter. De gråter på samma ställen varje gång. Skrattar. Suckar. Berättar hur ”det är i boken”. Jisses, vad vi älskar honom här hemma.

Ännu flera svar på ännu flera frågor

Uttorkad. Så känner jag mig. Så trött att jag inte ens orkar prata om det. ”Det vänder framåt jul”, sa en av mina vänner. ”Då får du återhämta dig.”

Jag antar att blogglusten återkommer ungefär samtidigt. Så i väntan på första advent tar vi väl de sista frågorna?

Essie undrar:

Vad fick dig att på ”allvar” skriva på din första bok? Och hur lång tid tig det att skriva första boken? Och hur trivs du med Bryssellivet? När saknar du Sverige? Vilken champagne är godast? :) :) :) !!! Nyfiken!

Jag skrev min första bok när jag fått sparken från mitt dåvarande arbete. Det var så mycket jag ville säga om hur de tio åren av mitt liv hade blivit så då gjorde jag det. Dessutom gick jag väl igenom vad andra (mindre förträngda) människor skulle kalla för ”livskris” så att jag kände att allt i mitt liv plötsligt hade ställts på sin spets. Skulle jag göra det jag egentligen alltid hade velat göra? Kunde jag göra det?

Det gick nog på sätt och vis ganska snabbt att skriva den första romanen. (Om man då inte räknar att jag gjort intensiv research i ganska exakt tio år.) Jag började skriva på allvar någon gång i februari/mars och höll på med det fram till barnens sommarlov. Sedan låg manuset orört fram till september. Då hade jag två månader på mig innan jag skulle börja jobba igen (för jag hade fått nytt jobb). Så fram till november skrev jag som om mitt liv hängde på det och en vecka efter att jag börjat arbeta (sista veckan i november) skickade jag in manuset till Pirat.

”Jag läser under mitt jullov”, sa Ann-Marie. ”Mer än så kan jag inte lova.”

Hon kom tillbaka från semestern den 7 januari. The rest is, som det heter, en alldeles särskilt rolig historia.

Jag trivs väldigt bra i Bryssel. Jag saknar Sverige varje vaken stund på dygnet. I synnerhet dagen innan midsommar.

Den godaste champagnen är den som jag dricker iskall tillsammans med min man för att fira att vi har varit gifta i tretton år. Jag räknar med att få veta exakt vad det är för sort om tolv dagar.

Det här funderar jag på (hej då?)

Nu är det tre dagar kvar till jul. Det är dags. Jag tänker sluta blogga. Det finns många skäl, tro mig. Möjligen har jag ändrat mig efter jul och nyår. Man kan aldrig så säkert veta. I sådana fall kommer ni att hitta mig HÄR. Ni kan också bli kompisar med mig på Facebook. Eller så skriver ni en rad till malin@giolito.eu

Hej då?

Om sociala medier, flygsäkerhet och avfrostningsmedel

Tjejernas skolbuss var inställd i morse. På grund av snön. Eftersom familjen Giolito är den enda i Bryssel som kör med vinterdäck bestämde jag att de skulle slippa vara ensamma i skolan och istället få umgås lite extra med min mamma och mig. Det var ett bra beslut. Vi har haft en fantastiskt fin vinterdag, sol och två minusgrader. Tomma gator. Röda kinder. Frisk (nåja) luft. När vi kom hem från skogen berättade Christophe att flygplatsen har stängt. De har slut på avfrostningsmedel, kan man tänka så förargligt det kan bli, och mamma verkar sålunda bli fast här längre än hon planerat. Men något säkert beslut går inte att få, sajten ligger naturligtvis också nere, antagligen har de slut på gigabajt. Det är nämligen helt logiskt. Snöar det tar avfrostningsmedlet slut och är det någon som vill surfa på nätet, ja, då tar nätet slut. För människan kan faktiskt inte bestämma något alls, allra minst det människan vill bestämma.

Jag gillar detta. Allt det här känns ganska bra. Vi har det varmt och skönt hemma och jag älskar den här typen av okontrollerbara situationer. Jag är ledig, ska ingenstans och nu får det räcka med julpynt. Dessutom kan jag inte göra något åt Vädret. Och då får man dricka varm choklad utan att tänka på kalorierna. Mamma, som ska jobba på onsdag, tycker kanske att hela situationen är mindre charmig.

För att – trots stopp på sajten – kunna ge mamma besked om vad som händer gick jag in på brysselflygplatsens twitter och tänkte att jag är minsann rätt så klurig, för den fungerar fortfarande. Och den blir till och med uppdaterad. Ofta. Hela tiden nästan. Faktum är att det framgår av twittern att flygplatsen skickar twitter fram och tillbaka med Eurocontrol. EUROCONTROL. Ni vet de där som ska ha koll på att inte flygplanen kör in i varandra eller missar landningsbanorna. Och jag vet inte, men just det känns mindre charmigt. Vaddå TWITTER? Varför twittrar de med varandra? Känns det inte som om det vore säkrare om åtminstone de två kunde förlita sig på lite mer traditionella kommunikationsmedel, vad vet jag? telefon kanske?

Eller överdriver jag? Ska jag känna mig helt lugn med att Brussels airlines pokar Eurocontrol på Fejan när de vill be om landningstillstånd?

Om väder och vind

Mamma har lyckats ta sig hit. Om hon kommer hem är en annan fråga. Pappa verkar sitta fast i Sverige. Vår gran (den tredje) ligger på rygg i hallen.

Hur julen kommer att se ut är fortfarande i händerna på vädrets gudar. I går såg jag Narnia på tv. Kanske Aslan vet.

Tidiga klappar…

Ja, vad är det man brukar säga? Det blir ingen riktig jul utan magsjuka. Vi fick den tidigt i år. Antagligen så tidigt att den hinner komma tillbaka i lagom tid för något riktigt viktigt.

Dagen i siffror, facit

Antal timmar på jobbet: 8.5

Antal luciatåg hemma: 0

Antal luciatåg i skolan: 1

Antal gråtattacker med anledning av liten-fyraårig-flicka-à-la-”pepparkaksgubbeflicka”-som-sjunger-tippetappe-tillsammans-med-fyrtio-lucior-trettiofem-tomtar-och-en-stackars-stackars-stjärngosse: någon enstaka, sedan fick jag och Christophe ett mycket svårhejdat skrattanfall eftersom fyraåringen bestämde sig för att vissla på alla ställen i alla låtar där hon inte kom ihåg texten. Hon kan visserligen inte vissla några melodier, och bara på inandning, men det blev ändå ganska effektfullt.

Antal koppar kaffe: jag tappade räkningen vid sex. Just nu dricker jag te.

Antal avbockade punkter på att-göra-innan-jul-grejor: Jag hittade en två år gammal att-göra-lista i min plånbok en gång. Den var – trots sin ålder – fortfarande i allra högsta grad aktuell. Sedan dess bryr jag mig sällan om att skriva några listor.

Antal roliga, tänkvärda inlägg på bloggen: 0

Bild 285

NÄSTAN LIKA SÖT?

Dagen i siffror

Antal planerade timmar på jobbet: 8.5

Antal luciatåg hemma: 0

Antal luciatåg i skolan: 1

Antal gråtattacker med anledning av liten-fyraårig-flicka-à-la-”pepparkaksgubbeflicka”-som-sjunger-tippetappe-tillsammans-med-fyrtio-lucior-trettiofem-tomtar-och-en-stackars-stackars-stjärngosse: okänt

Antal koppar kaffe: högst fyra

Antal avbockade punkter på att-göra-innan-jul-grejor: 0

Är prinsessan gravid?

Jag ser att ”folk” undrar om prinsessan Victoria är gravid. ”Hon ser gravid ut!” skriver de, med anledning av hur hon såg ut under gårdagens Nobelmiddag.

Hm.

Hon kanske visst är gravid, hur skulle jag kunna veta det. Men att prinsessan Victoria skulle SE gravid ut, det går jag inte med på.

En gravid kvinna ser inte ut så här.

Hon ser ut så här:

Elsa1012