Ni som har läst den här bloggen förut vet att jag tar julen på allvar. Lagom till första advent släpar jag upp inte mindre än nio stycken kartonger med julpynt från källaren. Däri ligger inte juldukarna och dito handdukar, grytlappar osv, för dem har jag på en särskild hylla i linneskåpet.
Vi väntar med diskussionen om hur pass sjuk jag egentligen är, och varför, till vilken nytta, osv.
För oavsett detta, tycker jag att självaste julen borde älska mig. Jag klagar inte på när den visar sitt skinande anlete redan någon gång i slutet på oktober. Jag hånar den icke, utan strör glitter och blinkande ledlampor i dess väg. Jag stöter den icke ifrån mig, utan hälsar den med doftande blommor och hembakt saffransbröd.
Därför känns det faktiskt lite orättvist när jag vaknar morgonen andra advent och den magnifika (nyköpta och nyutslagna) hyacinten har rasat av sin egen tyngd över pianot, knäckts på mitten och spritt jord ner mellan varje tangent och ut över den Kajsa-Kavat-nyskurade parketten.
Men jag städar upp. Nynnar kanske på en lugnande psalm och lagar frukost och när jag går förbi min fantastiska gran så tänker jag att det finns ingen anledning att bli irriterad, inte alls! För det är inte bara jag som har en gran som barrar redan nu. Vi är säkert många som har samma problem. Men. Det som ändå är lite förvånande är att granen som redan barrar i MITT kök (och sprider sina vassa, gröna taggar över mitt nu nydammsugna, tidigare jordiga golv) är av plast. Ja. Plast.
Det är en av de fyra plastgranar som vi äger. Och den tog bara en och en halv arbetsdag att montera eftersom någon (inte jag) vid julgransplundringen förra året bestämde att montera ner alla grenar och lägga dem i en gemensam (prydlig) hög under källartrappen och sedan vara borta på oklart uppdrag (av lönerelaterad art) när det blev dags att börja pussla ihop rätt gren med rätt gran, sisådär elva månader senare.
Fin blev den. Så småningom. Men nu barrar den.
Men jag är inte den som ger upp i första taget. Jul! Hurra! Och istället tänker jag att vilken tur att det fanns glitter att köpa i affären (inte så lätt att hitta i Belgien) eftersom de äldsta tjejerna ska ha luciatåg i dag och det visade sig att den yngsta har klippt förra årets glitter i pyttesmå bitar (verkligen pyttesmå) eftersom hon skulle pyssla men sedan tröttnade och glittret, ja, glittersmulorna har på ett mirakulöst vis hamnat strött över pyntet i en av lådorna jag ännu inte orkar packa upp.
Pyssel, ja. Och nej. Jag är fortfarande inte beredd att diskutera vidden av min sjukdom, och varför, till vilken nytta, osv.
Glitter: check.
Och sedan går jag ner i tvättstugan för att stryka lucialinnena (som jag kom ihåg att tvätta redan i fredags!) och kanske har jag hittat en annan psalm att nynna på för jag hinner tänka att jag brukade tycka att det är meditativt att stryka, men så sätter jag på ångan och ut sprutar en halvliter rostfärgat kleggvatten över de nytvättade linnena som om bara några timmar ska sitta på mina skönsjungande fransyskor.
Julefrid, som sagt.
Man tycker att julen borde uppskatta mig. Me. Myself. JAG. Självaste antitesen till Scrooge och dess likar.
Men det blir nog inget pepparkaksbak i dag.
Jag förväntar mig faktiskt att julen jobbar MED mig i ett par dagar först.
SAMARBETAR.
Uppskattar vad JAG gör för DEN.
DEN DÄR JÄVLA FUCKING JULEFRIDSSKITEN.
