Att ta skit. Och bli rik.

Jag får ett reklammejl. Det informerar mig om att ”månadens säljbok” (nej, jag tänker inte kommentera grammatiken och jag tänker inte ironisera över att detta … epitet… fästs vid en produkt som riktar sig till en läsande publik) är ”Ta skit! Och gör det till guld.”

Det är en bok av någon som vill lära oss att – just precis – ta skit. Från chefer, kunder, familj och vänner. Den här skiten ska sedan – just precis – göras till guld. Som i pengar. Rikedom. Ekonomisk framgång.

Det låter ju onekligen spännande.

Som författare är det dessutom busenkelt att ”Ta skit!” Det enda man behöver göra är att gå in på närmaste bokförsäljningssajt av typen adlibris eller bokus och ge sig på läsarkommentarerna. Det krävs inte mer än ungefär fem läsare (tro mig, för det är ungefär så många jag har, åtminstone känns det så) för att man ska kunna glädjas åt den typen av läsarkommentarer som skrivs av den typen av läsare som är, hur ska vi säga, mycket raka och tydliga i sin kritik.

Ettor och femmor delar de ut. Aldrig treor. De befinner sig aldrig i mellanmjölkens land. Och du får alltid en etta.

”Obegriplig. Det tråkigaste jag har läst i mitt liv.”

”Den här författaren är sjuk i huvudet. Jag vill inte ens ha den här boken i mitt hem.”

Är några av mina favoriter.

Ta skit, alltså. Check.

Det som väl ter sig som lite mer oklart är exakt hur jag ska förvandla denna avföring till en högre inkomst. Rent konkret. Men jag får väl lov att läsa boken, förlåt, månadens säljbok först innan jag ger upp.

 

 

Regnet smattrar mot vindstaket, det är egentligen bara tuberkulosen som fattas

Niohundra skräpkommentarer, ett migränanfall, tre simmade kilometer och annat smått och gott senare är det nu dags att ta itu med romanen.

Men först.

Efter en lång, närmast outhärdlig tv-torka kommer nu ketchupeffekten. I går var det premiär på True detectives på HBO Nordic. Jag såg piloten och vill påstå att detta är MYCKET LOVANDE.

Lärdomar efter femtio minuter white trash, ritualmord och alkoholiserade snutar:

Du kan berätta nästan precis vilken historia som helst bara KARAKTÄRERNA håller. När avsnittet är över vill jag nämligen låta alla tänkbara skådispris regna över Woody Harrelson och Matthew McConaughey.

Och. I nio fall av tio, så suckar och stönar jag över de här PLANTERINGARNA som alltid görs i första avsnittet av deckarserier, alla trådar som läggs ut, alla klumpiga ANTYDNINGAR som ligger som en blåljusvisp över varenda scen. För i nio fall av tio läggs det inte ut några KROKAR utan hullorna pressas in i munnen på den oskyldiga tittaren och tvingas igenom kinden och så får man ligga och kippa i tv-soffan och försöka hitta fjärrkontrollen så att man så snabbt som möjligt kan STÄNGA AV ELÄNDET. Men. Så finns det välskrivna manus. För i det tionde fallet ler man i samförstånd med manusförfattaren och tänker: du vet, jag vet och vi tänker samma-lika och oroa dig inte, jag ser nästa avsnitt också, jag hänger med.

Jag tänker se andra avsnittet av True Detectives.

Och så: inför starten av Sherlock 3 sänder SVT säsong 1 och 2. De började i går och tål att ses igen.

Girls tredje säsongen hade också premiär på HBO Nordic i går och för er som ännu inte sett de sista skälvande avsnitten av Breaking Bad så finns de på Netflix.

Det är kanske en trög start på bokåret, men det finns ingen anledning att misströsta när en långhårig pillertrillande Matthew McConaughey annekterar mitt vardagsrum med sitt flottiga hår och sina djupa halsbloss. Hurra!

 

Vikten av att inte ta skit

Jag väntade på skolbussen. I svag motvind, eftersom det är så man gör när man sitter på pass. Och i samma stund som jag nickade åt en pappa som också stod där och väntade kom en by och med den… vittringen av en … tja… besvärad mage.

Vad jag tänkte?

Att det kanske vore oartigt (av MIG) att flytta på mig.

Att HAN kanske skulle kunna ta illa upp av att JAG antydde att jag just märkt hans belägenhet.

Alltså.

ALLTSÅ?

Det är bra att vara väluppfostrad. Men jag vill inte bli ihågkommen som alltför tillmötesgående. Ibland måste man faktiskt STÅ MED RAK RYGG, våga ta ställning och visa att man inte TAR SKIT, eller i alla fall prutt.

Så jag låtsades få ett telefonsamtal, viftade lite på ena handen upp i luften som för att säga åh-allt-detta-regnande-jag-måste-akta-så-att-inte-mobilen-får-vatten-på-sig och flyttade på mig.

Höjd över varje misstanke?

Jag hade inte tänkt säga något om vad jag tycker om den här inbundna flashback-tråden som Norstedts gav ut (och drog in) i dag. Den är liksom för bedrövlig för att kommentera. Men jag kan inte låta bli. Jag blir för jävla arg.

Ett par saker:

1. förtalar man någon ska man se till att ha mer än ”en lapp” som man har ”fått från en person som sa till mig att det var så här”.

2. Det är inte synd om den där journalisten som skrivit eländet och blev avklädd av Jan i svt i morse. Frigyes ska skämmas. Han och de idioter som beslutade att ge ut boken. Jävla klåpare.

3. Bra jobbat, Jan Guillou. Gammal är äldst, helt enkelt.

Att skriva kräver ett visst skrivande

Det är nytt år. Nyårslöftena desamma.

Skriva klart boken. Och det där andra. Om hälsan och familjen och humöret och ambitionerna att ”göra något”. (Åh, så nedslående.)

Jag skulle så gärna vilja ha varit en sån där som använder tandtråd varje kväll. Men jag tror att det tåget har gått. Bettskena. Det får hamna på att-göra-listan för 2014. Bettskena och terapeut. Eller ”eller terapeut”. Jag börjar med bettskenan.

Men framför allt vill jag lova att göra det jag faktiskt kommer att klara av att genomföra: skriva klart boken.

Jag borde ju ha fått kläm på det här, det blir ju min fjärde (åh, ett litet pirr i magen där, jag har skrivit tre romaner, en är till och med riktigt bra, stolt borde jag vara, faktiskt!).

Kanske borde jag ge mig själv några skrivråd?

Det vore ju en uppiggande omväxling. Att få goda råd ifrån någon som inte säger emot hela tiden.

Jag gillar i och för sig att läsa andras skrivråd. Elisabeth Georges Skriv på! är en bibel i sammanhanget. En grundkurs i dramaturgi och arbetsdisciplin. Läs den!

Simona Ahrnstedt, min högt respekterade kollega i den rosa branschen, gav sina råd för ett par dagar sedan. ”Ha roligt när du skriver”, skriver hon. ”Roliga aktiviteter är självförstärkande.”

Ha roligt? Tillåt mig småle cyniskt.

Redan där tänker jag att min version måste bli ”Var inte rädd för att må dåligt när du skriver. Gör det ont att skriva gör det antagligen ont att läsa. Och då är du något på spåren.”

Jag mår skitdåligt när jag skriver. Enda gången jag mår sämre än när jag skriver är när jag inte skriver.

Och apropå Simona minns jag att hon någon gång har skrivit något i stil med att hon tror att folk som skriver om elände antagligen har ett alldeles obegripligt förträffligt liv. Om jag förstod henne rätt så tror hon att deckarförfattare liksom går runt hela dagarna och pratar med gullig röst, har ett inomäktenskapligt kärleksliv och dekorerar cupcakes med sina en komma nio stycken barn av vardera sorten för att sedan fantisera om seriemördare för att inte implodera som en reaktion på de välsorterade linneskåpen.

Ha! skulle jag vilja svara Simona på det. Cupcakes är SÅ 2012.

Och så skulle jag vilja citera Gillian Flynn:

”the number of mystery and horror writers I’ve met who are just the sanest and the nicest people … it’s crazy. Maybe it’s because the writing gets something out of the system? It seems like the darker the books are, the nicer the person is.” She narrows her eyes. ”People say it’s the romance writers you’ve got to watch out for.”

(Vi får göra paus för en kort förklaring. Jag gillar Simona. Hon är en av de mest produktiva, ambitiösa och seriösa författare jag känner. Hon har en genomtänkt plan, känsla för dramaturgi och passion för det hon håller på med. Jag har sagt det förr, med rätt stöd från förlag och agent kommer hon att gå precis hur långt som helst. Hon påpekar också att det som är skrivråd för vissa är inte bra råd för andra. Så jag tror att hon och jag är överens om att vi inte behöver vara överens om hur och vad man ska skriva, bara man gör det ordentligt.)

Dessutom är det bra skrivråd. Särskilt det sista.

Mina skrivråd till mig själv är följande:

1. Skriv.

2. Försök släppa tankarna på vad som ska hända MED boken när den väl är klar. Bara skriv.

3. Var inte så förbannat genomtänkt hela tiden. Bara skriv. Släpp sargen. Åk på hela banan. Skriv för helvete.

PS. Så här precis efter nyår är ni fler än vanligt som hör av sig till mig för att ni vill att jag ska läsa ert manus och ha synpunkter. Tack. Det är smickrande. Men jag har tyvärr inte tid. För jag måste försöka ta itu med att sätta mina skrivråd i verket. Skriva, typ.

Cupcakes. Bah!

 

Varje år utan undantag

Vi har plötsligt en dag utan gäster. Eller, rättare sagt utan VUXNA gäster. Några kompisar till barnen har på oklart vis tagit sig in i huset. Men. Ändock! Sedan i morse, då Christophes mamma tog tåget hem, står vartendaste gästrum tomt. Ända tills i morgon då de fylls på igen.

Medan tvättmaskinen går för fullt passar jag därför på att göra härligt vuxna saker som man gör när man är ledig från jobbet. Som att handla. Och städa barnens rum. Någonstans halvvägs in i detta utvecklande projekt tvingar jag sjuåringen att hjälpa till. Efter ungefär tre minuters hårt arbete av typen ”lägg så många av dina petshop-figurer som får plats i den här lådan som är stor nog att rymma en fullvuxen karl och de flesta av hans rena kläder” så dimper hon utmattad ner på golvet. Från den djupaste botten av en svårt sargad barnasjäl kvider hon, med rösten bruten av tillbakahållen gråt:

”Maaaaammaaaa! Måste vi verkligen städa så här? Varje år?”

Julen fortskrider på det bästa av alla vis

Julen fortskrider på det bästa av alla vis. I dag åt vi italiensk hämtmat. Eller ”vi”? ”Jag och min man” åt italiensk hämtmat. De flesta andra omkring bordet rynkade sina små, franska näsor åt de rostade kronärtskockorna, zucchinin, spenaten och champinjonsalladen och rostade istället vitt bröd befriat från alla former av fibrer. Det åts. Med extrasaltat smör på. Och det är ju också gott. Om man så vill.

Jag vaknar varje morgon med precis så mycket feber att jag slipper sätta på mig träningskläder och istället kan njuta av Netflix och John Greens senaste (Pappersstäder).

I natt drömde jag om David Bowie.

Och mer än så har jag faktiskt inte att berätta.

En stark kvinnlig huvudkaraktär

Jag läser i Expressen om Emma Thompson och hennes kommande film om Mary Poppins. Hon berättar att hon hade letat länge efter en film som hon kunde göra med Tom Hanks (varför då, kan man fråga sig, men det gör vi inte nu) men det hade varit svårt för att de enda roller kvinnor tillåts få är romantiska komedier. ”Det är inte som att jag har samma valfrihet som Brad Pitt”, säger hon.

Och när jag öppnar Netflix för att kolla om det är något kul jag inte har tid att se så hittar jag det här.

Jag fattar inte vad du menar, Emma? Det VIMLAR ju av ”filmer med stark kvinnlig huvudkaraktär”. De har platta magar, de får se allvarliga ut bakom Kärlekens slöja, de får hänga med Prinsen, de får bli insnurrade i hundkoppel och så får de rädda det lutande kaktornet! HURRA! Och då har jag ändå bläddrat bort alla hundratals filmer i vilka de får… JUST DET! GIFTA SIG!

(Den där första filmen, som ser ut som en porrfilm om en barnvakt, hoppas jag ÄR en porrfilm om en barnvakt även om den listas som en ”romantisk komedi”, men jag har inte hunnit se mig igenom den där swishswoshsekvensen som spelas upp så att man ska veta att nu-kommer-själva-filmen-snart-swish-swoooooosh… så jag kan tyvärr inte säga mer än att huvudrollen spelas av en Stark Kvinnlig Huvudkaraktär med remarkabelt platt mage. Hon är verkligen gått IN i sin roll, LEVT sin karaktär… så där som Tom Hanks brukar göra.)

Och apropå kvinnor. Har ni sett det där Pantene-klippet om hur kvinnor uppfattas? Ignorera bruden med det blanka håret och Louboutinpjucken. Koncentrera er på studien de pratar om. Samma studie som de använder skriver Sheryl Sandberg om i Lean in (ni har väl läst den? Läs den!). Och när jag hörde talas om den där studien första gången tänkte jag att herregud, det är precis så jag beskriver mig själv: översittare (bossy), arrogant (pushy), självisk och exhibitionist (show-off). Jag beskriver mig inte som fåfäng, för det är jag inte. (Inget blankt hår, sällan höga klackar.) Men det andra. Jag. Vill man komma någon vart som kvinna får man vänja sig vid att bli förolämpad. Och det enklaste sättet är att övertala sig själv om att det är något bra. Att det inte får vara ett mål att bli omtyckt.

Men ibland blir man trött.

I går vid middagsbordet berättade Christophe att han gått in till en kvinnlig kollega och ursäktat sig för att han inte hade sagt ifrån när en person sagt till henne under ett möte att han hoppades att hennes son kunde vara utan sin mamma under några veckor. Hon hade också börjat gråta. Inte på mötet, såklart, men när Christophe gick in på hennes kontor, stängde dörren efter sig och sa förlåt. När han sa att han borde ha sagt – där och då – att hon knappast ska behöva skämmas för att hon är mamma och gör ett sjuhelvetes jävla bra jobb.

Min elvaåring tittade på mig.

”Varför gråter du, mamma?” viskade hon.

”Jag är bara lite trött”, försökte jag. Och grät ner i servetten. ”Det har varit lite mycket på jobbet och så.”

Och så vill jag ha kollegor som Christophe.

 

 

 

Ska du ha ett fikon?

Och julen närmar sig. Med den kommer också skammen. För aldrig blir inkomstklyftorna så tydliga som nu.

Skokartongsappellen. Jag har sett att den kommit till Sverige. Här i Bryssel har den funnits länge. Den är de belgiska (och EU-) myndigheternas och skolornas favoritprojekt så här kring jul och går ut på att man tar en skokartong och fyller den med hygienartiklar och andra (hållbara) förnödenheter. Och sedan skänker man de fyllda kartongerna till en organisation som delar ut dem till uteliggare och andra ”mindre välbeställda” eller vad man brukar kalla dem man inte vill kalla fattiga.

Jag har värjt mig mot skokartongsappellen. På samma sätt som jag värjer mig inför att samla ihop mina överblivna kläder och sönderlekta leksaker för att skänka dem till ”behövande”.

Varför jag värjer mig? Inte för att jag inte tror att det behövs. För det behövs. Det finns barn som inte får julklappar. Här. Och nu. Jag vet. Varje dag, året runt måste alldeles för många människor (”grannar” med våra överbelånade hus och lägenheter) att försöka klara sig utan sådant som tvål, dricksvatten, något att äta.

Och någonstans att sova.

Men husrum får inte plats i skokartongen, tyvärr.

Det är så förnedrande. För alla inblandade. Så har jag tänkt. Fattigdom är inte brist på sönderlekta leksaker. Det är människor som berövas rätten att få tänka på annat än att överleva dagen. En skokartong cementerar bara den orättvisan. Och så har jag betalat in en slant här och en slant där istället. Och sett till att ha växel i fickan som jag hinner få upp när jag träffar dem på gatan, de där som bara blir fler och fler.

För de blir bara fler och fler. Och fler.

I år gav jag upp. Växelslantarna är nog så förnedrande. Och bättre är att göra någonting än ingenting alls. De som organiserar skokartongsappellerna gör oändligt mycket mer än jag någonsin kommer att lyckas med. De förtjänar min respekt. Och ”hjälp”. Så jag lovade att leverera tre skokartonger med förnödenheter. Laddade ner en lista över ”förslag” på sånt som passar bra att lägga i en sån där låda.

När jag åkte för att veckohandla gjorde jag ett hörn i kundvagnen där jag la mina allmosor. Billigaste tvålarna, trepack tandborstar, tandkräm, bindor (också billigaste sorten), ravioli på burk, vätskeersättning på flaska…

Ett hörn. Bredvid mitt berg av ekologiska grönsaker, mina kravmärkta, osötade drycker, fairtrade-torrvaror, tampongerna med glatt ytskikt och den laktosfria mjölken.

Och så köpte jag lite belgisk finchoklad. Och la den i hörnet ovanpå vätskeersättningen.

När jag kom hem letade jag i skåpen efter tre stycken skokartonger. Jag hittade två. En grön, sidenfodrad Church-kartong och så Loubotin-asken som jag fick av mina bästa vänner när Dubbla slag kom ut.

Två tomma kartonger i lämplig storlek.

Det var tamejfandetfiiiinastejagharhörtsenjagkonfirmerademig?

Kanske inte.

”Det är vi judar som har uppfunnit skuldkänslorna”, har Amos Os sagt. ”Och det skäms vi för.”

Jag skäms inte för att jag har det bra. Jag är kapitalist och en ganska usel salongskommunist, det vittnar, om inget annat mina ärvda kristallkronor om. Mina och barnens skor betalar jag för med mina egna pengar. Inget att skämmas för.

Men den där sidenfodrade, mörkgröna kartongen…  När jag ställdes inför uppdraget att fylla den med burkmat och vit tvål blev det svårt att känna givarens glädje spridas i bröstet. Jag packade i tre tomma klementinkartonger istället.

Skänk lite pengar i jul om ni kan. Gör det, absolut. Men tänk framför allt på hur ni röstar i höst.

Rösta för medmänsklighet och solidaritet. Rösta för en mer generös invandringspolitik. Rösta för en mer rättvis inkomstfördelning.

God jul.

 

…for love comes more naturally to the human heart than its opposite

Käraste, finaste läsare.

Samtidigt som Nelson Mandela begravdes, och kungen delade ut priser till kunskap och framsteg publicerade Expressen en artikel om hur de ”avslöjat” över 6000 anonyma kommentatorer på de rasistiska sajterna stendum o co. En av de värsta trollen visade sig vara en av SD:s mäktigaste kvinnor.

Jag läste. Och tänkte att, jo, det är viktigt att vi får veta vad de tycker, de som företräder våra riksdagspartier.

Och så blev jag lite nedstämd, men inte alls förvånad, över att kvinnan, snabbare än någon hann säga twitter, blev av med sitt jobb.

Nej. Jag vill inte att mina barns lärare ska vara personer som tycker att vissa barn ska dö, för att de flytt krig och fattigdom. Men… Nej, förresten. Nej, jag tycker inte att hon är någon lämplig lärare. Och. Jag hoppas att någon annan än föräldrarna till hennes elever avgör om jag har rätt.

Någon gång i natt, när jag låg där i min säng och inte kunde somna, så blandades tankar om Mandelas ord om att möta hat med kärlek, med tankar på Murdoch-skandalen, då News of the World avlyssnade kändisar och jag undrade om kritiken mot News of the World hade låtit annorlunda om kändisarna hade visat sig vara rasister. Hade det varit ok, då? Att en tidning avlyssnar. Om syftet varit ett annat än ”nu ligger Svennis med någon annan än frun”?

I dag följer Expressen upp gårdagens avslöjande med nya berättelser om ”företagare” och ”chefer” och ”docenter” som anonymt luftat sina rasistiska åsikter på nätet.

Ska vi twitterkräva att de också får sparken?

Får man vara ”chef” och ”rasist”? Slipper man bli uthängd om man är busschaufför?

Ni kanske inte håller med. Ni kanske tycker att demokratin ska kräva att vi STÅR FÖR VÅRA ÅSIKTER. Att vi inte har en rätt att vara anonyma. Att det är ”hets mot folkgrupp” det de skriver?

Jag undrar:

När slutade det vara så att brottmisstanke ska leda till polisanmälan? När blev ”fel åsikt” skäl nog för offentlig avrättning?

Jag skriver en roman om klass, hat och fördomar. För att få ihop historien försöker jag föreställa mig hur det skulle kunna se ut i vårt Sverige i dag om någon gjorde sig skyldig till ett visst brott (ett fruktansvärt brott, det värsta kanske) av ett visst skäl (ett skäl som vi alla begriper, som vi kan försvara). En situation som sätter allt på sin spets: hur långt är vi redo att försvara våra principer? Hur långt sträcker sig vår vardagsrumsempati med ”de andra” om den verkligen ställs på prov?

Vissa dagar behöver jag anstränga mig mindre än andra dagar.

Jag KRÄVER att Expressen omedelbart avslutar sin publicering av de här namnen på personer som inte är folkvalda eller högt placerade politiker.

Det är skamligt.