Nu går det utför

Jag sätter mig på trädgårdstrappen med mitt morgonkaffe. Christophe springer sina söndagsmil. Elvaåringen ligger i badet och läser. Femåringen klipper pappersänglar och nioåringen sover. Det är soldis, knäpptyst och luktar nyutslagna hyacinter. Jag läser Jonathan Franzén. Och tänker på inledningsscenen i American Beauty. För att:

this will be the highpoint of my day

Och jag hittar gamla favoriter

Vi har varit på Fnac i dag. Det är min nioårings favoritplats på jorden och jag trodde att jag aldrig skulle komma därifrån. En mangaavdelning lika stor som en fotbollsplan är enligt nioåringen så nära man kan komma paradiset.

Jag gjorde vad jag kunde för att roa mig under tiden. Gick och klämde på Amélie Nothombs senaste som jag fortfarande inte har läst. Köpte ännu en Harry Potter. Jag har visserligen redan köpt hela serien i två kompletta uppsättningar, på svenska och franska, men eftersom äldsta dottern tappade bort den sista delen när hon hade två kapitel kvar (ja, jag vet, det finns bibliotek och hon får skylla sig själv, men liksom, jag vet ju hur viktigt det är att få ha den där första älsklingsserien och kunna ta fram den igen och igen och igen, och hur många kvällar ska hon behöva gråta sig till sömns innan man får vara lite snäll utan att bli kallad curlingmorsa?) så köpte jag en till. Jag köpte Hungerspelen på franska till henne också. För att… ja, för att vi bara har den på svenska och för att hon vill ha den.

Sedan blev det lite födelsedagspresenter. Den franska, högaktuella versionen av klassikern Where is Waldo? Ou est Sarko? (väldigt rolig, med inslag som Sarko chez les Roms och Sarko au Monaco) och lite annat smått och gott.

Sedan satte jag mig i en fåtölj och bläddrade i gamla klassiker.

När de äldsta döttrarna gick i ettan och tvåan hade de en fantastisk lärare som hade sagotema varje termin med en ny författare. En termin var det tema Mario Ramos, en annan Tomi Ungerer och sist ut var Astrid Lindgren. Ungarna läste allt de orkade, ritade egna teckningar till sagorna och byggde Villa villerkulla i klassrummet. Jag saknar fortfarande den läraren. Han var bra, han.

 

20120317-134154.jpg

20120317-134319.jpg

Vissa köper mest till sig själva

20120317-133505.jpg

På Fnac och handlar födelsedagspresenter

20120317-133152.jpg

På Fnac och handlar födelsedagspresenter

20120317-133152.jpg

Om kokkaffe och Marias enmansorkester på Sergels torg

Dagen börjar med italienskt kokkaffe och Gomorron Sveriges nöjespanel som diskuterar Melodifestivalen.

Jag tänker osökt på när mina bästa tjejkompisar sjöng Abba-medley för mig på mitt bröllop. Det var en text som gick ut på att jag alltid har rätt. (Eller alltid tror att jag har rätt, oavsett ämne och egentliga kunskaper. Egentligen handlade den nog om det. Men, men. Vilket som. Fin sång. Tänkvärd.)

Så nu tänkte jag att vi skulle prata lite om melodifestivalen.

Det bästa med melodifestivalen är att det inte är Idol. Faktiskt. Jag har tänkt det så många gånger under hela den här mello-tiden. Och det är inte bara för att de allra flesta deltagarna är över sexton år. Även om det är ett mycket tungt vägande skäl.

Så vad har jag emot Idol? Som inte finns i melodifestivalen. Är det att juryn säger taskiga grejer? Nej. I alla fall inte i första hand. Det är klart att det inte är speciellt smickrande för vår tid och vi människor som lever i den att vi anser att ärlighet är samma sak som elakhet, men det är inte något specifikt för Idol. Och i melodifestivalen ersätts ju Idoljuryn med hela twitter-sverige. Och även om twittersverige enligt vissa förståsigpåare består av ungefär lika många Stockholmare människor som Idol-juryn, så tror jag ändå att det är lite värre. Om man nu är den som Sverige talar skit om.

Nåja.

Nej. Det jag verkligen avskyr med Idol är att den där juryn anser att de har rätten att berätta för de tävlande sextonåringarna vad de ÄR.

”Det där är inte du”, skulle den där med prick i pannan (eller hon som ersatte henne) ha sagt till (exempelvis) den där söte (sextonåringen) som i melodifestivalen sjöng en låt som lät exakt som Boys Don’t Cry.

”Du ser ut som Maria-enmansorkestern på Sergels torg”, skulle han med kortbyxor ha lagt till.

”Det går inte hem i stugorna”, skulle skivbolagssnubben ha sagt, eftersom han en gång varit i en stuga och frågat vad de som bodde i stugan tyckte om enmansorkestern på Sergels torg. Och då frågade de som bodde i stugan vad Sergels torg var för nåt. Så numera vet skivbolagsdirektören exakt vad som går hem i stugorna.

Och så skulle juryn ha tvingat Boys Don’t Cry-killen att sätta in hårextentions och sjunga hårdrock i fyra deltävlingar. Sedan skulle han ha blivit utröstad och fått flytta till en husvagn med sitt toviga hår och sina krossade drömmar. Och aftonbladet.se hade gjort ett hemmahosreportage hos honom fem år senare.

Jag avskyr det där med Idol. Avskyr, avskyr, avskyr. För när man är sexton (eller fyrtiotvå) så är det väldigt svårt att värja sig mot att någon säger att det där är inte DU. Du är SÅ HÄR. Då tänker man: jaha? Och sedan. jaha… Och har man otur: Jaha!

Nu ska jag skriva.

En sån där jobbig, jävla bok där allt går åt helvete. Som inte innehåller vare sig seriemördare eller biljakter, märkesjeans eller sex.

”Det är inte du”, brukar folk säga till mig. ”Du är ju så rolig. Du borde skriva något kul.” (Fart och fläkt, korta kapitel, lättbegripliga skämt. Sånt som man tjänar pengar på.)

Du borde rita en prick i pannan, brukar jag tänka.

(Och bara så att ni vet. Boken är späckad med sex, sex i alla former, i vartenda kapitel, på alla sätt, i alla vinklar och vrår. Nej. Inte i alla vinklar och vrår. Hur skulle det se ut? Men mycket sex blir det. I boken. Dessutom är den jävligt rolig. För dem som har humor.)

Alla dessa dagar

Bloggen har varit roligare. Jag vet. Men det är – som det brukar heta – lite mycket nu.

Jag pratade med mamma i söndags.

”Jag tror att jag har hjärt- och kärlsjukdomar”, sa jag.

”Åhå!” sa mamma. Hon lät inte så väldigt tagen. ”Någon särskild hjärt och kärlsjukdom, eller bara lite mer generellt sådär?”

”Det värker i bröstet”, sa jag. ”Och så har jag lite svårt att andas. Jag tänkte att det kanske är ett kranskärl eller något sånt.”

”Om det gör ont i hjärtat så är det en pågående hjärtattack” sa mamma. Hon lät fortfarande inte speciellt tagen av situationens allvar. ”Hur länge har du haft det?”

Jag svarade sanningsenligt.

”Av och till sedan jag blev 25 ungefär.”

”Mm”, sa mamma. ”Vi kanske kan dra slutsatsen att du inte nödvändigtvis behöver åka till akuten?”

”Nej”, medgav jag. ”Men det är faktiskt den vanligaste dödsorsaken för kvinnor över 45. Och jag är snart 45. Om några år.”

Vi begrundade detta en stund. Sedan konstaterade mamma:

”Att hjärtat stannar” sa hon, ”är nog den vanligaste dödsorsaken för alla kvinnor. Och män.”