Om kroppen och knoppen och hälsan och feber

Efter knappt två veckors feber som kommit och gått bestämde jag mig för att det var dags. Att börja träna igen. Det är vår och jag vill också blomma. Och oavsett vad ni läser på nätet så är det inte fult att vilja vara fin och definitivt inte dumt att vilja gå ner i vikt om man behöver det.

Alla, och med det menar jag faktiskt alla, vet att hälsovinsterna med att gå ner i vikt – även om man bara är lite överviktig och inte (ännu) spelar i samma liga som Gilbert Grapes mamma – är närmast oslagbara.

Och det har ingenting med samhällets skönhetsstress att göra, det där som får folk att vilja se ut som uppblåsbara Barbara. Jag vill inte se ut som uppblåsbara Barbara. I synnerhet inte när hon är uppblåst. (Det är något med att ha en ventil mellan lealösa ben och den där fiskmunnen som inte känns helt ok.)

Nej, jag tänker inte säga något om den där bloggande skådisen och hennes förhållande till sin kropp. Ännu mindre tänker jag säga om hennes förhållande till en viss blåbärssoppa.

Så jag tränade. Redan när jag var färdigombytt svettades jag. Men då kunde jag knappast dra mig ur så jag torrsvalde en ipren och började springa. Jag höll på i exakt 25 minuter. Sedan tog jag mig med viss möda till toaletten. Där kräktes jag.

Nästan precis hela jag tänkte (när jag stod lutad över det vita porslinet): det här var en dum idé. Jag är fortfarande sjuk. Jag borde inte ha tränat i dag. En pytteliten del av mig tänkte: träna 25 minuter OCH kräkas måste motsvara ungefär 50 minuters träning. BRA jobbat Malin.

Att ingen blåbärssoppa vill profitera på mitt komplicerade förhållande till min egen kropp är närmast obegripligt.

Om målbilder och stela leder

Känslan när man läser något man skrev för flera år sedan och tänker att ”fan, vad bra jag är” och sedan omedelbart därefter att ”jag kommer aldrig att kunna skriva något sånt igen”. Det är inte en odelat bra känsla. Faktum är att det är ganska nedslående.

Förr i världen, låt oss säga förra året, kunde jag tänka ”så där som den där skådisen/musikern/advokaten/gympaläraren/kompisen/människan skulle jag vilja se ut”. Nu kan jag titta på två år gamla foton av mig själv och tänka att ”så DÄR skulle jag vilja se ut igen”. Inte heller en odelat bra känsla. Ganska nedslående, faktiskt.

Jag vet att det bara är en känsla. Att det egentligen har tagit exakt fyrtiotre år och elva månader att bli så här gammal. Men det känns som om det gick så snabbt på slutet. (Och! Ja. Jag vet också att det här förhoppningsvis inte är ”slutet”. Att – om jag har tur – så kommer jag att kunna se tillbaka på den här tiden och tänka: ”Åh, så UNG jag var. Åh, så rörlig i kroppen.” Inte heller en odelat bra tanke. Trots det optimistiska anslaget.)

Christophe undrade häromdagen om jag känner något i kroppen av all min träning. Vad han ville veta var om jag har gått ner i vikt, men han har varit ihop med mig tillräckligt länge för att inte fråga något sånt. Svaret är att DET ÄR KLART ATT JAG KÄNNER NÅGOT I KROPPEN. Jag kommer knappt ur sängen på morgnarna. Den värker. Överallt. Jag har KONSTANT träningsvärk. Går ner i vikt gör jag däremot inte. Det spelar mindre roll, faktiskt. Eftersom jag faktiskt är i en liten smula bättre form i dag än jag var för ett halvår sedan.

Jag tror att den äntligen är här, min fyrtioårskris.

Äntligen?

 

Inte två år sedan. Inte målbilden. Men fotot är taget på Christophes 30-årsdag och jag tyckte att jag var tjock. Jag tyckte faktiskt det. Där och då. Nu och all tid däremellan.

Nedslående.

Hello… is it me you’re looking for?

Det känns som om den enda som gått ur tiden sedan jag senast bloggade är den här bloggen. Internets egna likmaskar har tagit över, jag möts av 2146 skräpkommentarer när jag loggar in.

Jag… eherm… skriver. På en ny bok. Och försöker sortera mig fram bland skräpkommentarerna. Beroende lite på hur svårt eller lätt jag har att koncentrera mig. (Och om jag har några ”liv” kvar i Candy Crush.)

Jag befinner mig exakt här i skaparprocessen:

Det är som bäst just nu med skrivandet. När allt fortfarande är möjligt. Och allt är idéer som passar in. Ingenting skaver, allt sjunger i perfekt harmoni. Jag är övertygad om att detta blir det bästa jag skrivit, antagligen det bästa någon har skrivit.

Vad jag gör annars?

Lyssnar på: soundtracket till Searching for Sugarman. Herregud, så bra det är.

Läser: Helena von Zweigbergks senaste Än klappar hjärtan. Och Röde Orm. Ja, mamma, den är verkligen otroligt rolig. Det ÄR inte klokt att jag inte har läst den tidigare.

Tittar på: Efter en sommar med Breaking Bad (fem säsonger) så tittar jag inte på så mycket alls. Orange is the new black skulle jag vilja se. Men eftersom Netflix inte finns i det här jävla landet där jag bor så får jag väl nöja mig med… jag skulle kunna ge Friday Night Lights en ny chans. Så får det kanske bli.

Njuter av: att barnen började skolan i dag. Glada, solbrända och friska studsade de till skolbussen i morse. Jag ger dem till på torsdag innan de har tröttnat, fått hårlöss och en seg influensa med tillhörande tuberkuloshosta.

Plågas av: träningsvärk. Jo. Så är det. Min variant på 5:2 är just nu: hårdträna fem dagar, träna lite mindre två dagar. Och min kropp har inte levt så på mycket, mycket länge. Och den protesterar. Ganska högljutt. (Annars skulle jag vilja påpeka – apropå påståendet att 5:2-dieten uppmuntrar till/bidrar till/ORSAKAR ätstörningar att det är den knappast ensam om att göra. För den som vet något om ätstörningar kan berätta att MAT bidrar till ätstörningar. Och ALLA former av dieter är knark för någon med den typen av sjukdom. En enkel VÅG fungerar som den vackraste crackpipa. Mår man bra av att fasta två dagar i veckan har man antagligen inte några ätstörningar. För har man ätstörningar mår man inte bra. En annan sak är att någon som har ätstörningar inte kan hålla på och deltidsfasta.)

Men annars vill jag väl tacka livet, och den här sommaren. Inte förrän nu så här efteråt, när soldagarna sitter i kroppen, inser jag hur mycket jag behövde den. Hur har ni haft det? Bra, hoppas jag.

Kanske bloggar jag igen, vilken månad som helst. Annars hittar ni mig på facebook, på instagram (malinperssongiolito) eller twitter (@malinpgiolito) och i vartendaste nummer av Sveriges största tidning för kvinnor: Amelia. Min mejl är: malin@giolito.eu. Hör av er, vetja.

Eller så ses vi här:

Jag ska prata om att skriva och läsa. Det jag kan.

 

 

Midsommar?

”Mamma!” sa 7åringen i bilen på väg hem från simhallen. ”Varför har du inte sagt att det är midsommar?”

Ja? Varför?

För att vi inte är i skärgården. Inte med mormor eller morfar eller min syster eller med vänner. För att ni går i skolan hela dagen och jag måste jobba och Christophe är bortrest och för att det är sexton grader varmt och regnigt och för att jag orkar inte rodda midsommar när det egentligen inte ÄR midsommar. Därför?

Det är ingen dålig dag. En bra fredag, till och med. Trots vädret och trots att både äldsta dottern och maken är bortresta.

Vi fick besök av min faster. Vi åt god mat. Jag simmade 3 km.

En bra dag.

Men inte midsommar.

Jag fick till och med en present på posten.

Jag är nästan klar. Låt oss säga att det var PRECIS vad jag behövde.

 

De retour

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det var ju en stund sen sist. Vi har haft sportlov. Åkt skidor. Sedan kom vi hem till Bryssel igen och jag (ja, jag skyller på Instagram, man blir jagsvag av sociala medier) fick för mig att jag skulle göra semlor. Så jag mortlade kardemumma, smälte smör, satte en deg, lät den jäsa, knådade bullar, lät dem jäsa, vispade grädde, mosade mandelmassa, gjorde chokladgrädde till dottern som inte äter något som inte har åtminstone lite choklad i sig. Osv, osv. Bara för att – efter ett par timmars bakande – minnas att jag verkligen inte tycker att semlor är speciellt gott. Jag tycker att det är ganska äckligt faktiskt.

Nåja. Det drabbade åtminstone inte någon svulten.

Utöver skidåkandet har jag läst min andra bok. Jo. Min egen bok. Den som jag skrev för snart fyra år sedan. Som heter Bara ett barn. Den har jag läst. Igen. Alla trehundrasjuttiotvå sidorna. Den har nämligen översatts till franska (kommer ut den 17 mars) och jag har skrivit in i avtalet att jag ville godkänna översättningen. Det kan vara den sämsta idé jag någonsin har haft. På alla sätt och vis plågsamt.

NÅJA. Det drabbade åtminstone en läskunnig.

I morgon inleds en intensiv vecka. Jag ska klara av tre länder på en vecka. Fyra, om man räknar Sundsvall. Först på programmet står Luxemburg och min gamla arbetsplats EG-domstolen.

Håll tummarna för att jag överlever.

Jag ser kissnödig ut. Men tyvärr inte på något modebloggarvis. Jag ser också glad ut. Inte heller på något modebloggarvis. Bara på ett glatt vis. Det kan ha att göra med att det var en bra semester. Nästan alla barn i vår familj tycker numera om att åka skidor. Och vi slapp kräksjuka och brutna ben. En mycket bra semester, alltså.

Måndag, måndag, måndag.

Så var det måndag. En dotter sjuk, två i skolan, en man som åkt ifrån sin familj för att klä sig i klänning, eller åtminstone advokatkappa.

Det var en bra helg. I lördags natt började jag i och för sig att få mejl från en ledande internätbutik som förklarade för mig att jag nu var skyldig dem tusentals kronor eftersom ”jag” köpt på mig en hel massa digitala frukter och bullar och kakor när ”jag” spelade ett spel jag inte tänker berätta namnet på. När jag förklarade för yngsta dottern att jag nu tagit bort spelet ifråga från alla datorer så grät hon bittert och sa att ”det var min favorit, mamma, det roligaste spelet jag någonsin sett”. Vilket på alla vis är tur, eftersom spelet kostade mer i timmen än våra amorteringar kostar per dag. Bil och hus. Så en viss tid av dagens dag kommer sålunda att gå åt för att förklara avtalskapaciteten hos en 6-åring för en internätbutik som inte ens har ett telefonnummer som man kan nå dem på.

Hurra?

Ska man se positivt på saken kan man väl säga att det gav mig ett fullgott skäl för att slita ungarna från datorerna och åka till ishallen.

I övrigt har jag läst. En bra, en dålig. Köpt nya joggingdojor och använt dem.

Nu ska jag gå till jobbet.

Finn de svenska barnen. Ledtråd: de är de enda med hjälm. I hela ishallen.

 

En (svensk) klassiker: medelålderskrisen

Åsa undrar i kommentarerna till förra inlägget om jag inte ljuger. Och det är klart att jag ljuger, det är i jisse namn det jag GÖR, men i precis just det inlägget ser jag inget hittepå. Inledningsvis berättar jag hur jag går från att göra ingenting till att sova en stund. Och det är sant. Att ”göra ingenting” och att ”sova” är mina paradgrenar. Sedan ironiserar jag över det patriarkala samhället och sedan berättar jag att jag ska träna. Också sant. Förvånande kanske, med tanke på mitt (intellektuella) omfång. Men sant.

För visst har jag börjat träna för Vansbrosimmet, i dag kan jag knappt gå, jag hade ingen aning om att det var så jobbigt att crawla. Eller, själva crawlandet kanske inte är så jobbigt om det inte vore för att det är så svårt att andas medan man gör det. Jag har arbetat för länge på mansdominerade arbetsplatser för att kunna göra två saker samtidigt, exempelvis sparka med benen och veva med armarna (och då sjunker man). Och utan syre blir det som bekant jobbigt att göra nästan vad som helst. Till och med ”ingenting” blir en kampsport när man kippar efter andan. Men nu ska vi inte prata om boksläpp, det är flera dagar kvar dit. Nu. Arbete. Också helt sant.

(bilden har jag lånat från ensvenskklassiker.se)

 

 

 

Frk Nyfiken frågar

Hur klarar man av att springa 7 km när man inte varit ute på länge? Själv orkar jag knappt 5 km ;-)
Skämt och sido, när kommer din kokbok ut? Du verkar vara grym på middagar och sådant beundrar jag skarpt.

Hej Frk Nyfiken! Det var länge sedan sist.

Man klarar av att springa långt om man ser till att liksom bara nätt och jämt komma upp i springfart. Nyckelordet här är ”hasa”.

När min kokbok kommer?

Ser man på det enorma utbud av kokböcker som kommer varje år så verkar det som om huvudskälet till att man bestämmer sig för att skriva en kokbok har ganska lite att göra med hur pass bra mat man faktiskt lagar. Det är betydligt viktigare att man är känd och blir snygg på bild.

Så. När jag kommer ut med en kokbok?

När jag får väldigt, väldigt dåligt med pengar. Och då får jag nog lov att snällt be pappa ställa sig bredvid mig och stoppa tummen i såsen. För visst kan jag laga mat. Men känd är jag inte.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den enda kändiskokboken värd namnet.

(Åh. jag känner att jag någon gång måste skriva ett inlägg om Prinsessornas kokbok. Den är underbar.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag älskar den här kokboken. Den innehåller något så ovanligt som äkta matlagningsknep. Som att man ska lägga en okokt potatis i grytan (eller såsen) om man har saltat den för mycket. Och hur man gör för att få fram smaken ur en vintertomat (riv den, sockra, salta, blanda med olivolja.) Att man alltid, alltid, alltid ska baka med saltat smör och riva ner citronskal i pannkakssmeten.

Man läser inte kokböcker för recepten, dem kan man hitta på nätet. Bra kokböcker handlar om drömmar och hemligheter. Secrets de cuisine är en sådan bok.

Frågestund?

Jag skickade iväg mitt manus i dag. (Igen.) Sedan bytte jag om och hasade mig iväg på den första löprundan (förlåt: ”löprundan”) på väldigt, väldigt länge. Sju kilometer. Jag tänker inte berätta hur lång tid det tog.

Det var vackert väder och jag kände mig … nöjd, tror jag att det heter. Stolt, rentav. Kanske fick jag en liten endorfinkick. Vad det än var så fick det mig att omedelbart börja planera för min tid som framgångsrik, prisbelönt, storsäljande, hyllad (och vältränad) författare. Tänk: Nicole Krauss möter Haruki Murakami. Målbilder har liksom aldrig varit något problem för mig.

Nu har det gått över. Dessutom har jag någon sorts ledvärk eftersom jag har blivit så gammal att jag inte längre får träningsvärk utan bara blir liksom stel.

Mer än så kan jag inte komma på att berätta i dag. Faktum är att jag tänkte att vi kanske kunde ha en frågestund? Det var väl tre år sedan sist eftersom jag ju tycker att det är så fruktansvärt att föreslå sånt, eftersom man riskerar förnedringen att inte få några frågor. Men, vad fan. Endorfinkick! Vi kör tycker jag. Ska man leka tidning så ska man göra det ordentligt.

Vad vill ni veta?

Om dagen

Jag har inte vågat berätta något, eftersom ni kanske hade trott att det bara var ännu en fånig noja. Men sedan recensionsdagen har jag inte sprungit en enda gång. Jag har nämligen varit inbillningsdödssjuk, jag menar sjuk som en hel karl, ont i halsen och kroppen, feber och snuvig. Men i dag sprang jag. De tyngsta sju kilometer jag har sprungit på ett halvår. Och då är jag knappast en gasell utan infektion i kroppen. Jag blev omsprungen av 1. en mager tant med converse 2. en kopplad hund, och 3. en man med barnvagn (som gick och pratade i telefon).

Så jag var trött när jag kom hem igen och skulle laga middag. Det blev snabbmat. Scampi, fräst i olja och vitlök (jepp, kokt först) och pressad lime på det. Ris, haricot verts och sallad till. Gott? He-he… Sover Dolly på rygg, och allt det där…

IMG00464-20100908-1833