Only in America, fortfarande inte sista delen!

Dag 10

… var alltså en tisdag och nu var det hög tid för ett… just det! Ett besök på MUSEUM! Så vi begav oss till Guggenheim, denna snäckformade byggnad fylld till brädden av sju väldigt rika familjers väldigt… olika… smak.

Och.

Innan vi pratar en stund om Guggenheim så tror jag att det är dags för ett förtydligande.

Jag tillhör nämligen den del av mänskligheten som tycker att det finns en poäng med all konst, även sådan konst som jag inte själv begriper mig på.

Jag tillhör också den del av mänskligheten som tycker att konst inte nödvändigtvis behöver vara vacker och att verkshöjd inte bestäms utefter svaret på frågan ”skulle DU vilja ha DEN DÄR i ditt vardagsrum?! VA? Skulle du det?”

Jag är alltså både bildad, nyfiken och intellektuell. (Kan vi vara överens om det?)

Ändock…

(Och nu kommer det!)

…. så kan jag inte avhålla mig ifrån att lyfta fram den här bristen hos mig, den som gör att jag känner mig lite, ska vi kalla det omsprungen (?) när brandlarmet inne på Guggenheim plötsligt går (ja, brandlarmet) och jag frågar vakten om byggnaden nu måste evakueras och hon svarar (med all den trötthet och avsmak för kulturellt nyfikna människor som endast en museivakt kan uppbringa) att nej, serrö frun, det kommer inte att behövas för att brandlarmet är en installation och del i utställningen.

Brandlarmet är en installation. Jaha. En del i utställningen. Jaha. Jamenvisst. En installation.

Det låter visserligen som ett brandlarm. Vissa skulle kunna påstå att det är ett brandlarm. Men serrö, din korkade kärring, ceci n’est pas une pipe!

(Vafan trodde du? Det här är ändå GUGGENHEIM!)

Om museivakten tyckte att jag är korkad? Om jag till och med är korkad? ignorant? en bondläpp utklädd till intläcktuäll?

Alla sådana spörsmål är oviktiga.

Det enda jag vill ha svar på är detta enda:

VARFÖR DÅ?

VARFÖR är brandlarmet en installation och vad är själva poängen och VARFÖR ska jag behöva känna mig dum för att jag vill veta VAD SJÄLVA VITSEN ÄR? Med att brandlarmet slås på och att vi ska stanna kvar inne i byggnaden tills det slås av efter en stund OCH sedan slås det på igen och ska jag då fråga vakten samma fråga en gång till? Är det DET som är MENINGEN? Är det en del av installationen? Och VAD SKA VI GÖRA OM DET BÖRJAR BRINNA? Och är poängen att om jag blir så här förvirrad då är det en lyckad konstinstallation? Och i sådana fall: VAD SKA DET VARA BRA FÖR?

Sammanfattningsvis alltså:

VAD ÄR SJÄLVA POÄNGEN MED BRANDLARMET SOM INTE ÄR ETT BRANDLARM ELLER KANSKE ÄR ETT BRANDLARM MEN ÄNDÅ INTE?

Däremot skulle jag gärna vilja ha två stycken trästolpar (en röd, en vit) med spikar i (nedslagna i symmetrisk formation till hälften ungefär) i mitt vardagsrum.

 

Inne på toaletten fanns Christophes favoritkonstverk:

 

Sedan gick vi ut från Guggenheim. Åt en korv (har jag för mig), kanske två (statistiken talar för det), några honungsnötter som förhoppningsvis ingen fågelråtta pickat på med sin snuskiga näbb och sedan kan det hända att vi gick förbi Uniqlo. Möjligen, men bara möjligen, kan det hända att jag köpte en av deras dunjackor eller västar (så obeskrivligt varma, lätta, mjuka…). Till min man. Eftersom han faktiskt inte hade någon ännu. Och det var ju inte rättvist.

Ingen installation. Bara väldigt fint folk.

Inte bara vill jag ha dem i mitt vardagsrum. Förmodligen kommer jag aldrig att släppa ut dem därifrån.

I Central Park finns vilda djur.

 

Segelbåtar.

 

Snygga tjejer som gillar att klättra på författare.

Och en djurpark som nästan ser ut som den gör i filmen. Dit gick vi och det var litet, dyrt och inte lika deprimerande som jag brukar tycka att det är i djurparker. Kanske för att det inte var så många djur.

Men det fanns små apungar man kunde pussa på.

Och en stolt (eller klaustrofobisk) säl (?). Eller, är det ett sjölejon? Det är i alla fall ingen valross. Kan vi kalla det vattendjur? Pingu?

På kvällen var vi dödströtta och jag tror att jag åt mig mätt på påskchoklad. Vad ungarna åt har jag ingen aning om.

 

 

Only in America, del 4

Har ni tröttnat? Vi är bara halvvägs in i familjen Giolitos amerikanska äventyr. Och här hemma på rätt (?) sida om Atlanten verkar (jag vågar knappt säga det) våren vara på väg. Åtminstone den här veckan. Och i natt vaknade inte något barn kl 1.25 (som de gjorde natten till i går) så vi går mot ljusare tider.

Dag 7

Var det dags att ta sig igenom till American Museum of Natural History. Museet som är mest känt för den där skitjobbiga skådisen som är mest känd för sin kiss och bajshumor och för att han ser ut som den judiske mörke mannens svar på en dum blondin: Ben Stiller.

Barnen hade förberett sig noga och visat sexåringen valda delar ur Natt på museum på Youtube. Och mamman hade förberett sig noga genom att … nä, mamman hade inte förberett sig alls, varför skulle hon göra det?

Vi tog tunnelbanan varje morgon (och gick sedan hela eftermiddagarna). I tunnelbanan finns många lärorika annonser om tonårsgraviditeter (får du barn utan att vara gift blir du fattig), färdigmatleveranser (”How to get to the third base a lot quicker”, eller, som översättningen skulle lyda: hur du ser till att få knulla snabbare). Men ingenting om preventivmedel. Och om det skulle man naturligtvis kunna säga det där man brukar säga om jänkarnas dubbelmoral. Men. Amerikanerna har liksom tagit Anslagstavlan till helt nya nivåer. Lååååångt bortom Socialstyrelsens fem skivor bröd och skolkökets kostcirklar och trianglar. Kul? Tja. Jo. Lite, kanske.

(Vad pratade vi om? Naturhistoriska museet!)

Det var ett kul ställe. (Med ett rekorddåligt café där min man fick ett Franskt Utbrott när kassörskan pratade i telefon och samtidigt viftade mot Christophe för att han skulle betala. ”Är jag en hund?” undrade Christophe. ”Voff voff?” Det var mycket underhållande… Och väldigt äcklig ”mat”.)

Barnen tyckte MYCKET OM AMNH. Även om vi gjorde det stora misstaget att gå in genom FEL ingång vilket förvirrade allesammans eftersom det inte alls såg ut som det ”skulle”. Det var sålunda inte förrän vi gick UT som vi kände igen oss. Men det hade fördelen att vi gick in i den del av byggnaden där de visade filmen om universums ursprung och den var verkligen fantastisk. Inte sponsrad av någon kristen fundamentalist direkt. De kan, amerikanarna, tänkte jag. Och bredvid mig i biosalongen satt en mamma och en pappa som hade två smällfeta barn som spelade spel på mobilen under hela filmen. Och den tragik som döljer sig bakom det irritationsmomentet är liksom lika bråddjup som aldrig vårt eget universum.

”Jag tycker att det var synd att det inte såg ut som i filmen, mamma.” ”Mm.” ”Och att de inte pratade.” ”Mm.” ”Och sprang omkring och jagade oss.” ”Mm.” ”I alla fall pappa.”

 

Central Park… Som man hamnar i när man går ut genom huvudingången. Bästa stället. Men en väldigt lång park som har förvånansvärt få restauranger (och, om ni inte visste det så är det också i Central Park man hamnar när man har sprungit klart – just det! NY Marathon!)

MEN! Trots avsaknad av restauranger så behöver man inte riskera att dö svältdöden. Man kan köpa varmkorv, ohygieniska honungsnötter och glasspinnar till överpris nästan överallt. Inte klokt, vilken tur! Och ganska mysigt.

Det är verkligen inte heller klokt att hon orkade gå så långt, lilla Bea. Varenda dag. Mycket duktigt tycker hennes mamma!

På kvällen dag 7 hade vi tröttnat på amerikansk mat så vi åt franska hamburgare, fransk biff, fransk korv, ja, häst helt enkelt. På en alldeles utmärkt krog i Financial District, Les Halles. Hovmästaren var franskt otrevlig, men amerikanskt effektiv. En ganska tilltalande kombination.

Vi delade en portion på tre. Blev proppmätta. Sedan beställde Christophe in vispad grädde till dessert (hans favoritefterrätt). Vi andra åt olika varianter på cheesecake och choklad.

Dag 8

Åkte vi till mina släktingar i New Jersey. Det var mycket trevligt. Eftersom mina släktingar är mycket trevliga. Barnen jagade ägg och pratade engelska (om de inte märkte att deras mamma lyssnade). Sexåringen var väldigt entusiastisk när det blev egg-hunt, wanna-be-tonåringarna spelade till synes motvilliga och franskt blasé.

Och när barnen hade somnat åt mamman upp all jordnötschoklad. Åh. Reese’s peanut butter cups… Åh.

Dag 9

Efter långfrukost hos släkten blev det dags för Woodbury Common Premium Outlet. Köpmeckat med stort K (som i Kapitalism). Jag köpte… nä, det går inte att berätta. Då brakar sajten ihop. Men när jag satt där i provrummen med knäna tätt ihop och alldeles för många påsar runt fötterna och tittade på mina döttrar som provade kläder då tänkte jag att det här är lite grann som att vara ute och shoppa med skolans mest populära tjej. Hon som verkar ha outsinliga resurser och (uppriktigt sagt) ganska tvivelaktig smak. Och så jag, som sitter där och känner mig bortglömd, lurad och inte vågar säga vad jag egentligen tycker om den där t-shirten som har hål på ställen där man inte ska stoppa in armarna.

Det blev inte så mycket saker till mamman. Men mammans kreditkort kändes buckligt redan strax efter lunch. Om man säger så.

 

Only in America… del 3

Dag 5

Ni vet väl att om man tränar väldigt hårt så behöver kroppen återhämta sig ibland? Så är det. Därför – av respekt för min närmast elittränade kropp och mina intensivstimulerade simmarmuskler – och enbart därför, gick jag INTE upp en timme före alla andra och simmade dag 5. Inte heller dag 6. Eller dag 7. För att reser man väldigt långt så utsätts kroppen för särskilda prövningar och behöver sålunda extra lång återhämtning.

Men vi lämnar det här uttjatade ämnet ett tag. Jag menar, det här är ju ingen TRÄNINGSBLOGG. Det är ju en annan typ av blogg. En blogg som liksom allra främst definieras av att själva bloggaren så sällan bloggar. Och i synnerhet så sällan bloggar om hur (sällan) hon tränar.

Så vad gjorde vi dag 5? Jo, då gick vi på Metropolitan. Inte operan, museet. (Jag hade så gärna velat gå på operan, det är min dröm, men även drömmar har ett pris och det ligger åtminstone för min del ett litet – eller ganska stort – snäpp under vad man är tvungen att betala för sistaminutenbiljetter till det här operahuset. Det får helt enkelt bli nästa gång.)

Så vad kan jag säga om Metropolitan (museet)? Att det är ett fantastiskt museum? För det är det. Att det är roligare för vuxna än för barn? För det är det.

Men barn ska släpas på aktiviteter. De ska lära sig att känna igen Picasso och Monet, Klein och Modigliani. Anser jag. Och barnen tycker att det är lite, lite roligare när de får lyssna på audioguide och när de får ta med sig penna och papper och välja en tavla att rita av (åtminstone fungerar mina ungar så). Med Christophe är det lite knepigare. Men han är tapper och relativt väluppfostrad. Och fungerar väldigt mycket bättre om det finns fri wifi. Och det finns på Metropolitan. På Metropolitan finns också ett obeskrivligt trångt och jättedyrt kafé där man kan köpa äcklig mat som barnen vägrar att äta. Och så hade de en jätteutställning på lån från Musée d’Orsay, och det kändes helt logiskt att vi hade korsat Atlanten för att gå på vårt eget lokala hak.

(Allt blir roligare med Instagram!)

Efter Metropolitan gick vi promenad i Central Park (vackert väder, skitkallt!) och på kvällen vete fåglarna vad vi åt? Sushi? Pasta? Jag minns inte. Gud, vad min kropp behövde återhämta sig. Jag måste ha varit nära ett sorts sportsligt utmattningssyndrom.

Dag 6

Empire State Building ser ut som ”ett sunkigt hus i förorten”, enligt min dotter Elsa. Och hon har rätt. Vi konstaterade båda två att Chrystler Building ser ut som Empire State Building borde se ut. Om ni hajar. Och det mest minnesvärda med ESB var köerna. Vi stod i kö i vad som kändes som minst två timmar. Tre kanske. Enligt min man var det högst en timme. Men det enda jag kunde tänka var: hur i all fridens dar kan man stämma kärleksträff högst upp i den här anskrämliga byggnaden och springa in i sista sekund och liksom springa med andan i halsen in i hissen och liksom ännu mera andfått springa runt utsiktsplatsen (var-är-han-var-är-Tom-Hanks-var-är-Meg-Ryan?) För. Att! Det går inte att springa in i ESB. Det går icke att rusa till hissarna. It. Does. Not. Work. Myrsteg är melodin. Och sedan tänkte jag på den där rullstolsbundna? Deborah Kerr. Skulle hon möjligen få förtur i kön? Jag tror det. Om hon faktiskt hade velat springa in, så är väl hon den enda som skulle haft en ärlig chans. Om man bortser från att hon inte kunde springa. Eftersom hon satt i rullstol.

Nåja.

(Ursäkta, ursäkta, jag ska bara springa förbi här och … bort dit… och uppför… till första hissen och spring… snabbt… spring… andra hissen…”

(”Springa, som sagt, springelispringelispring… bara liksom snabbt, för en liten titt… det är en kille som jag gillar och vi skulle träffas här, sa vi, ja, högst upp, nä, inte allra högst upp men nästan… så jag tänkte, jag springer bara upp och kollar om han är där, bara lite snabbt sådär. Ok?”)

(”Maaaammaaaa, kan du bara sluuuuuuta ta så mycket fotografier och låta oss ta våra bilder av … höga hus… och… frihetsgudinnan? TACK! Och kan vi få din telefon, tack, för du har bättre kamera. Hit med den, fort, nu! Tack.” Ja. De är jätteduktiga på att säga tack, mina barn. Bara jag gör som de säger. På en gång. ”Thank you, Miss Hannigan. We love you Miss Hannigan!”)

Ungarna älskade i alla fall ESB. Deras mamma, not so much. Men jag gillade hissen, för där var det så trångt att ungarna inte kunde röra sig när jag pussade dem en miljon gånger. Inte ens tonåringen lyckades ta sig därifrån. Mycket praktiska hissar. Tyvärr gick just hissarna ganska snabbt.

Efter ESB åkte vi, förlåt, GICK VI (”det är inte alls speciellt långt, i alla fall inte i jämförelse med NY Marathon, som blablabla, är jättejättelångt och som börjar på den där bron, titta nu, där borta, nä, ännu längre bort… och sedan… och sedan… skoskav…. vätskebrist…. saltnivåerna…. blablabla….”) ja, GICK VI HELA VÄGEN till Greenwich Village och ungefär i nivå med …. faktiskt redan innan vi hade hunnit ut ur ESB låg jag i skilsmässa var jag så hungrig att jag kunde äta en häst. Vilket jag föreslog att vi skulle göra, och då började ungarna skrika och härja och du-är-ju-inte-klok-mamma, så vi hamnade på Quantum Leap, som är en vegetarisk restaurang på Thompson Street. Och där åt vi väldigt goda burgare som antagligen inte alls var gjorda på sojabönor utan på tjuvslaktat majsmjöl uppfött på penicillin eller något. Eller häst. Gott var det i alla fall.

Och jag blev mätt, lappade ihop mitt äktenskap och fick dricka upp nästan hela sexåringens milkshake. Det har sina uppenbara fördelar att ha barn som inte äter.

Och sedan gick vi lite till.

Herregud, vad trött jag var.

Shopping, dag 6.

 

Only in America… del 2

 

Dag 3

Ni trodde säkert att jag inte alls gick upp en timme tidigare för att simma.

MEN SE DÄR HAR NI FEL! FÖR DET GJORDE JAG VISST! DET! HA! SOM OM JAG SKULLE GE UPP MITT NYA HÄLSOSAMMA LIV SÅ LÄTT. NI KÄNNER MIG INTE!

Sedan åt vi smarrig frukost och gick ner på stan. Solen sken (men det var jävligt kallt) och vi promenerade hemifrån upp till China Town och Little Italy och någonstans strax innan tolv låg jag i skilsmässa var jag så inihelvete hungrig att jag skulle kunna ha ätit en ko en gris en häst en gigantisk portion pasta på Angelo’s men det var invaderat fullbokat av en jävla massa tyskar turister som stan så väl behöver. Och, nej, det hjälpte inte att min man förklarade för hovmästaren att han var från Michelinguiden. Det enda som hände var att jag tänkte kräva en rekordsnabb skilsmässa vi gick därifrån. Istället åt vi lunch på Lombardi’s där de serverar … pizza och pizza och annan pizza. Inte pasta, bara pizza. Men det var gott. Vårt enda misstag var att vi beställde in två pizzor storlek large för att dela på fem istället för en pizza storlek medium vilket hade räckt. Men underligt nog gick det väldigt bra ändå. Det blir väl så när man är närmast elitidrottare. Något kaffe gick det inte att beställa. De hade nämligen bara, just det, ni kommer ihåg: pizza.

Pizzorna hade också den bonusegenskapen att de fungerade som väldigt effektiv äktenskapsterapi eftersom jag omedelbart la mina skilsmässoplaner på is när det blev dags att bära sexåringen hela vägen hem.

Och den äktenskapliga lyckan höll väl i sig hela vägen fram till 546 Broadway där Uniqlo ligger och jag och min man sålunda blev tvungna att separera en stund. Eftersom jag var tvungen att köpa upp hela deras sortiment. (Och min man var tvungen att ta hand om sexåringen.) Min syster (som har koll på sånt här) hade beställt en dunväst och en dunjacka därifrån och när jag hade köpt dem så köpte jag likadana (i lite olika färger) till mig själv, barnen och deras tappra fader.

Och sedan gick jag löst på deras underkläder.

Här är syrrans jacka (69 USD) och syrrans väst (49 USD) och ett Nike fuelband (också till syrran, vi elitidrottare behöver inte sånt).

Och vad hände sen? Vi gick hem, simmade, jag läste en bok (Von Schirachs senaste, satan, vad bra den var!) och sedan åt vi väl nåt antar jag, men jag har (är det ens möjligt?) glömt vad och var…

Dag 4

Gick vi ner till Battery Park, köpte New York City Pass till hela familjen och åkte på sightseeing med båt runt frihetsgudinnan (stängd fram till 4 juli pga Sandy) och Ellis Island (stängt året ut).

Det var vackert väder och skitkallt. Och en satans massa fransmän på båten.

(”Kan du bara sluta ta kort på MIG mamma? Och låta mig ta mina kort på frihetsgudinnan ifred?”)

(”Kan du bara sluta ta kort på barnen hela tiden? Ta ett kort på mig istället! Jag ställer mig här bredvid de här odrägliga fransmännen som bara står i vägen hela tiden och så ser jag alldeles oberörd och glad ut och klipper till dem om de kommer för nära, ok?”)

Vi kom i alla fall runt utan några större incidenter och tillbaka i Battery Park tittade vi på lite Street Performance och det var kul. Jag funderade på att bidra med mitt alldeles egna partytrick spagat, eller kanske till och med hjula, men bestämde mig för att mitt äktenskap genomgått tillräckligt med prövningar och lät därför bli.

Sedan fick vi för oss att vi skulle gå på museum men insåg någonstans på halva vägen att vi riskerade att dö svältdöden och vi gick därför istället och åt på en restaurang som jag har glömt vad den hette (jag var för svag, mitt blodsocker för lågt) på Columbus Circle.

Sedan promenerade vi hemåt och det är väl kanske möjligt att vi stannade till på Uniqlo och kanske på någon annan affär också (vi bodde i princip GRANNE med Century 21 och det måste man ju faktiskt RESPEKTERA!), det är ju ändå kris i världen och ekonomin behöver ju en viss stimulans…

På kvällen var det dags att ta sig till Times Square igen och där såg vi musikalen Annie. Det var en riktig höjdare. Barnen älskade den och Christophe sov jättegott. Och resten av veckan fick jag heta Miss Hannigan. (”We loooove you, Miss Hannigan!”) Nu är det dags för Brottet. Svt 1.

PS. (Uppdatering) JO. Jag gick upp tidigare än alla andra och simmade i fyrtiofem minuter. Även dag fyra. SÅKLART ATT JAG GJORDE!

 

 

Only in America… del 1

Dag 1.

Något försenade (pga snöstorm) kom vi iväg. Tjejerna tittade på filmer och krävde att jag berättade om hur det är att flyga förstaklass över Atlanten (jag har gjort det en gång, blev uppgraderad från apklassen när jag var fjorton år och reste själv efter att ha hälsat på Amerikasläkten. Jag minns fortfarande den lilla goodiebag som jag fick, med minitandborste, minitandkräm och förpackning med tre stycken tandpetare. Jag tror att jag slängde den för något år sedan, eller så ligger den i en kartong i källaren. När jag tänker efter var det kanske inget av barnen som specifikt FRÅGADE om den här resan, men jag BERÄTTADE i alla fall om den här resan).

Nåja.

Tjejernas första Atlantresa gick i alla fall bra. Jag såg en film (Life of Pi), läste en bok (Belinda Bauer) och vi landade på JFK och lyckades ta oss igenom tullen trots kombinationen Fransk Man, Artig Amerikan, Flugsvärm Barn och Dödstrött Mor.

Vi kom fram till lägenheten på nedre Manhattan (samma kvarter som Wall St) som vi (enligt principen Till-den-som-redan-har-allt-skall-allt-vara-givet) fått låna av en kompis. Och när vi öppnat dörren, tittat närmare på takterass och swimmingpool, tagit ett bad i amerikanskt djupt badkar, så hade kompisen snabbt avancerat till att bli Vår Allra Käraste och Bästa Vän.

Första natten drömde jag – som sagt – att vi inte lyckades ta oss ut ur lägenheten. Att vi – efter tolv dagar – bara hade hunnit med att simma, vila, läsa, sova, beställa hem färdiglagad mat och sova lite till. Det är visserligen definitionen av min favoritsemester, men nu var vi ju ändå i New York, New York, och det skulle ju kunna hända att vi blev tvungna att berätta vad vi hade gjort, så vi var ju tvungna att göra NÅGONTING.

Dag 2.

Jag började med att simma fyrtiofem minuter, alldeles ensam, i poolen. Barnen sov fortfarande när jag kom tillbaka och jag insåg plötsligt hur annorlunda mitt liv skulle vara om jag började varje morgon med att gå upp en timme tidigare. Jag berättade för min älskade make om denna nya livsstil som jag inlett samma morgon. Christophe skrattade så mycket att barnen vaknade.

Vi åt frukost (raw milk, så fet att den rimligtvis måste ha mjölkats ur världens lyckligaste ko), granola, hallon, blåbär, rostade english muffins med avokado, skinka och kokt ägg.

Gud…

… hör ni vilken fantastisk semester vi hade?

Och, vi hade inte ens kommit ut ur lägenheten.

Jag menar, vad skulle det egentligen vara bra för?

”Vad vill ni göra?” frågade jag barnen. ”Times square”, skrek de. Så vi åkte naturligtvis dit. Och så tittade vi på sevärdheter som Toys are us. Ungefär så dags fick vi lov att ta paus för att äta. På Hardrock Café, naturligtvis. Och det var förvånansvärt kul. Och ganska gott. Det var lite deprimerande att de satt ut kalorieinnehållet på alla rätter, men i ett sånt läge är det skönt att man är utrustad med en alldeles särskild förnekelsetalang. Och! Att man har inlett ett nytt liv som innebär att man går upp en timme före alla andra för att sporta! Bra där, Malin!

Efter lunchen var det dags för andra kulturella höjdare: M&M Store, Forever 21… och ungefär innan vi ens hann börja så fick Fransmannen nog, tog sin sexåring i handen och gick hem. Ja, gick hem. ”Det är inte så långt”, sa han. Och berättade lite mer om när han sprang New York marathon, var det började, var det slutade, var han hade ont i foten och var han blev lite trött… och, ja, någonstans där hade delar av oss redan slutat lyssna. Och hunnit köpa en hel del M&Ms. Som hon kunde äta utan att få dåligt samvete eftersom hon går upp EN TIMME före alla andra VARJE MORGON för att sporta!

 

På kvällen gick vi ut och åt sushi. Och det var ”den godaste sushi jag någonsin ätit sa tolvåringen”. ”Jag också”, sa sexåringen och åt en böna. Alla somnade tidigt utom mamman som läste (”Miss Pelegrines hem för besynnerliga barn”).

Bildbevis. Hon åt faktiskt, det gjorde hon.

Och nu tänker jag ta en paus. Solen skiner. Jag måste skrika åt mina barn att de borde springa hysteriskt runt runt i parken. Men jag återkommer snart med fler anekdoter. Och bilder. På mat, kläder och andra sevärdheter.

Om prövning i fastetid

Jag är hemma i Bryssel igen. I helgen var jag i Istanbul, inbjuden av Advokatsamfundet för att prata om Advokaten i litteraturen. ”First, let’s kill all the laywers – från Shakespeare till Mitch McDeere” kallade jag mitt föredrag. Jag hoppas att jag får hålla det igen någon gång.

När jag inte talade badade jag turkiskt bad. Det går att säga mycket om det, hela tvagningsgrejen. Ljuvligt. (Inte ljuvligt när man ställer sig upp på slutet och de är tvungna att lyfta brösten för att skölja av löddret, det är mer förnedrande än ljuvligt, men det är ändå mest ljuvligt.)

Kvinnan som badade (tvagade?) mig tittade misstänksamt på mig när jag kom in i bastun, skyld enbart av mitt allmänt dåliga samvete. Hon frågade mig något på turkiska så jag svarade att, ”nej, jag är inte turk. Men du är inte den enda som har undrat. Jag måste se turkisk ut.”

Kvinnan funderade en stund. Sedan konstaterade hon.

”You see Turkish looking a little… but not all… Maybe Turkish mother… And strange father.”

Och det är ju onekligen inte alltför långt från sanningen.

Nåja.

Jag har varit bortrest mycket på senaste tiden. Lämnat Christophe hemma med barnen.

Och apropå Christophe så var han i kyrkan i dag, sexåringen hade konsert under familjegudstjänsten. När jag satt på Ataturk och väntade på att få åka hem, skickade han mig det här fotografiet:

Om ordets makt och Dannys bringa

Varje gång jag går in här för att skriva ett litet inlägg, om viktiga saker som twitterkultur, humor, feminism eller, tja, mänskliga rättigheter, så måste jag börja med att sortera bort ett hundratal skräpmeddelanden och jag vet inte, men sen har jag liksom tappat sugen. Skräp är skräp är skräp, liksom.

(Får mig att tänka på en affisch jag såg på stan, på Kvinnodagen. ”A woman is a woman is a woman”, stod det. Jag tänkte: ok… Bara hon inte är någon jävla ros. Jag har sänkt mina krav på kvinnokampen. Man är tvungen om man ska stå ut. Den handlar nämligen bara om oväsentligheter. Det finns aldrig tid och ork att komma fram till själva grejen. Det är så mycket skräpkommentarer i vägen.)

Och, nej. Jag måste ha ordning och reda omkring mig. Måste rensa bort kommentarerna innan jag skriver inlägg. Det går inte att skriva på viagra, inte ens om viagran bara finns i kommentarsform.

Dagens hiss: åh, så underbart med ordens makt. Jonas Hassen Khemiri har nog helt på egen hand skjutit REVA i sank. J’accuse, Béatrice Ask, liksom. Hurra för dig, Khemiri! När jag blir stor vill jag kunna skriva som du.

Dagens diss: kritiken mot Mark Lewengood och Jonas Gardell som går ut på att en bög inte får göra bögskämt om en halvnaken karl utklädd till brandman.

Jisses…

Är detta verkligen på allvar? (Ja, det är det. Aftonbladet rapporterar om den VÄXANDE kritiken. Ibland är jag så glad, så glad att jag redan har gått i landsflykt.)

Är det inte lika hemskt som det hade varit om Ulf Brunnberg hade skämtat sexistiskt om Gina Dirawi? (Nej, det är faktiskt inte det. Om svt hade tvingat Gina Dirawi att klä ut sig till halvnaken brandkvinna, så hade det med stor sannolikhet varit sexistiskt redan där. Det ÄR dessutom skillnad mellan en heterosexuell man som skämtar om halvnakna kvinnor och en homosexuell man som skämtar om en halvnaken Danny Saucedo utklädd till brandman. Eftersom det inte är samma sak. Det har med maktstrukturer att göra och jag orkar inte prata mer om det här för jag måste rensa bort lite viagrakommentarer. Men. Även om jag antagligen hade kunnat hålla mig för skratt om Gina Dirawi dykt upp halvnaken i rutan så utesluter jag inte att även ett sexistiskt skämt kan vara roligt. Däremot utesluter jag att Ulf Brunnberg skulle klara av att vara rolig.)

Frågor på det?

De retour

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det var ju en stund sen sist. Vi har haft sportlov. Åkt skidor. Sedan kom vi hem till Bryssel igen och jag (ja, jag skyller på Instagram, man blir jagsvag av sociala medier) fick för mig att jag skulle göra semlor. Så jag mortlade kardemumma, smälte smör, satte en deg, lät den jäsa, knådade bullar, lät dem jäsa, vispade grädde, mosade mandelmassa, gjorde chokladgrädde till dottern som inte äter något som inte har åtminstone lite choklad i sig. Osv, osv. Bara för att – efter ett par timmars bakande – minnas att jag verkligen inte tycker att semlor är speciellt gott. Jag tycker att det är ganska äckligt faktiskt.

Nåja. Det drabbade åtminstone inte någon svulten.

Utöver skidåkandet har jag läst min andra bok. Jo. Min egen bok. Den som jag skrev för snart fyra år sedan. Som heter Bara ett barn. Den har jag läst. Igen. Alla trehundrasjuttiotvå sidorna. Den har nämligen översatts till franska (kommer ut den 17 mars) och jag har skrivit in i avtalet att jag ville godkänna översättningen. Det kan vara den sämsta idé jag någonsin har haft. På alla sätt och vis plågsamt.

NÅJA. Det drabbade åtminstone en läskunnig.

I morgon inleds en intensiv vecka. Jag ska klara av tre länder på en vecka. Fyra, om man räknar Sundsvall. Först på programmet står Luxemburg och min gamla arbetsplats EG-domstolen.

Håll tummarna för att jag överlever.

Jag ser kissnödig ut. Men tyvärr inte på något modebloggarvis. Jag ser också glad ut. Inte heller på något modebloggarvis. Bara på ett glatt vis. Det kan ha att göra med att det var en bra semester. Nästan alla barn i vår familj tycker numera om att åka skidor. Och vi slapp kräksjuka och brutna ben. En mycket bra semester, alltså.

Måndag, måndag, måndag.

Så var det måndag. En dotter sjuk, två i skolan, en man som åkt ifrån sin familj för att klä sig i klänning, eller åtminstone advokatkappa.

Det var en bra helg. I lördags natt började jag i och för sig att få mejl från en ledande internätbutik som förklarade för mig att jag nu var skyldig dem tusentals kronor eftersom ”jag” köpt på mig en hel massa digitala frukter och bullar och kakor när ”jag” spelade ett spel jag inte tänker berätta namnet på. När jag förklarade för yngsta dottern att jag nu tagit bort spelet ifråga från alla datorer så grät hon bittert och sa att ”det var min favorit, mamma, det roligaste spelet jag någonsin sett”. Vilket på alla vis är tur, eftersom spelet kostade mer i timmen än våra amorteringar kostar per dag. Bil och hus. Så en viss tid av dagens dag kommer sålunda att gå åt för att förklara avtalskapaciteten hos en 6-åring för en internätbutik som inte ens har ett telefonnummer som man kan nå dem på.

Hurra?

Ska man se positivt på saken kan man väl säga att det gav mig ett fullgott skäl för att slita ungarna från datorerna och åka till ishallen.

I övrigt har jag läst. En bra, en dålig. Köpt nya joggingdojor och använt dem.

Nu ska jag gå till jobbet.

Finn de svenska barnen. Ledtråd: de är de enda med hjälm. I hela ishallen.

 

En söndag: om snö, apelsiner och lycka

Jodå. Det gick att gå på fin bjudmiddag utan att varken noppa ögonbrynen eller raka sig under armarna. Vi hade mycket trevligt, skrattade åt gamla minnen, absent friends och egna tillkortakommanden.Vi drack gott vin.

Snön föll tjockt över Bryssel redan på vägen dit, så det var vackert som ett vykort när vi åkte hem till snart-tonåringarna som somnat allesammans i samma säng. Mätta på linguine och diverse andra enkla sockerarter.

 

 

 

I dag har jag packat åt mellandottern som ska på skidresa med skolan, jag har städat, förhört barn på läxor (matematik och Egypten), jag har skällt på sexåringen och blivit sams med sexåringen igen och så gick vi till parken och åt apelsiner i solen.

I kväll ska jag se på tv. Klockan nio. Svt, naturligtvis. Och i natt ska jag läsa klart Why Be Happy When You Could Be Normal? En berättigad fråga, kan det kanske tyckas. Eller inte. Jag vet faktiskt inte. Är det något fel på att vara normal? Och vad är onormalt? Egentligen.