Om kräkas-i-hinken-hinken och en predikan och en julgran och en väldigt bra låt

Ni vet när man städar undan kräkas-i-hinken-hinken. Trots att man vet att högmod går före fall och att kräkas-i-hinken-hinken absolut inte ska städas undan en vecka innan jul för det är bara jobbigt att behöva gå ner i källaren hela tiden för att hämta tillbaks den.

Maria höll en predikan i dag. Och jag hade velat vara där. Om inte annat för att lyssna på kloka ord om det där vi alla tänker på just nu, men som jag inte orkar prata om. Senare kanske, men inte nu.

Julmusik, ja. Vi skulle klä granen, jag och barnen, för det hade jag lovat. Och fransyskorna ville lyssna på Glees julskiva (för det är klart att Glee har gjort en julskiva och det är klart att ungarna vill lyssna på just den).

Men musiken var för hög. Och liksom för pipig. För jag kan klä gran trots att benen sviktar. Bara det är någorlunda Glee-fritt runtomkring mig. ”Stäng av”, sa jag. Och så försökte jag få bort barren på den redan ihopknölade julgransmattan. Och det var inte det att jag inte tyckte att det var mysigt att klä granen, men jag och febern och Glee och Last Christmas och så var det där med att kräkas-i-hinken-hinken stod nere i källaren… och det är väldigt långt till källaren.

Fransyskorna skruvade ner volymen lite grann. Jag vinglade upp på stegen och försökte få stjärnan på plats och tänkte att om jag bara lägger mig ner en liten stund eller åtminstone sätter mig en stund här på stegen så känns det säkert bättre sen.

Men min röv fick inte plats i stegen. Så jag gick ner igen.

”Stäng av”, bad jag. Igen.

Då bytte äldsta fransyskan musik.

”Det är min älsklingslåt”, konstaterade jag.

”Vi vet”, sa ungarna i kör. ”Alla vet det, mamma.”

Definiera alla, tänkte jag.

”Hur vet de det?” undrade jag istället.

”Du spelar den varje jul, mamma. En miljon gånger spelar du den, precis efter varandra och så sjunger du med alldeles för högt och så dansar du som en galen människa.”

Och jag log. För det är något alldeles speciellt när ungarna TYCKER saker om en. Och även en pinsamhet kan vara stämningshöjande tradition. Faktum är att pinsamheter nästan alltid är de allra mest stämningshöjande traditionerna. Julskinka, tex. Och glögg med kollegor. (Fast nej, förresten. Glögg med kollegor är bara pinsamt.)

Oavsett vilket är det VÄRLDENS BÄSTA JULLÅT.

Nu ska jag sova. Kräkas-i-hinken-hinken är upptagen från källaren och i morgon ska ni få en ny jullåt från mig.

 

 

 

 

Den här bloggen är inte död, den vill bara inte leva

”Jag är så trött”, piper jag, så snart någon frågar hur jag mår. För jag är det. Trött alltså. Jag borde köra en detox. Men jag orkar inte. (Herregud, bara tanken på att stoppa något fruktigt, grönt och nyttigt i mixern, mixern som är så krånglig att diska). Jag borde sova. Men jag har så svårt att somna.

Men det finns några guldkorn i tillvaron. Värvet. Åh! Bra. Lyssna på intervjun med Jonas Hassen Khemiri. The Newsroom. Maj. God. Det är det bästa jag har sett sen Soprano, kanske sedan West Wing, men det vågar jag inte svara på än. Måste se avsnitt två först.

Och så Ann, förstås.

Min fina, modiga Ann. Monologen Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, baserad på Anns självbiografiska bok med samma namn har premiär på Dramaten ikväll. Jag hade velat vara där.

 

 

 

Om ett höstlov

Vi skulle ha åkt till NYC i torsdags, jag och min man. Det blev inte så, av skäl som kanske framstår som relativt uppenbara, åtminstone för vissa. Och i går ställdes dessutom själva reseföremålet in, dvs inte shoppingen, den fortskrider nog ungefär som vanligt i kapitalismens huvudstad, men NYC Marathon.

Det går säkert att tycka en hel del om det där. För oss kändes det fel att åka iväg på romantisk helg till ett katastrofområde. Och i NYC har fler människor än vanligt det ordentligt mycket svårare än de brukar. Stadens resurser behövs för att förhindra att det blir ännu värre.

Kanske tänker jag fel. Staden behöver också sina turister, hotellen sina gäster, kapitalismen sin konsumtion. Men oavsett detta, vi kunde skjuta upp vår resa och då gjorde vi det. Våra kompisar bestämde sig för att åka. De kunde inte boka om sina biljetter och har nu en trevlig helg i NYC på lite andra premisser än planerat, och inte tycker jag att de gjorde ”fel”.

Vi är alltså hemma. Istället för att vandra hand i hand på MoMa och gå på italienska restauranger och beställa in proteindrinkar så ligger jag och min man i varsitt rum i vårt alldeles egna hus med varsin dator och egna, diffusa planer på att möjligen, kanske i morgon, göra något, oklart vad. Mamma som flögs ner för att passa barnen håller barnen sysselsatta. Första dagen pysslade hon i tio timmar med tre barn utan att tappa humöret en enda gång. Och, nej, jag vet inte vad hon använder för receptbelagda hjälpmedel. I går och i dag har mamma spelat tjocksmock en miljard gånger med sexåringen och i morse vann mamma till och med ett parti. ”Ursäkta”, mumlade hon och delade snabbt ut nya kort. Och, nej, jag vet inte vad hon använder för receptbelagda hjälpmedel.

”Ska vi åka in till stan och gå på museum?” undrade hon nyss.

”I morgon, kanske”, bestämde Christophe och bytte kanal på tv-n.

Vi har helt enkelt ett alldeles underbart lov. Gör så lite som möjligt, tänder en brasa och alldeles för många stearinljus. Hyr en film, poppar popcorn och somnar lite för sent varje kväll. Jag har skrivit 25 tusen tecken på en novell som antingen är fruktansvärt tråkig och ganska pretto eller ett gränssprängande mästerverk. Vad vet jag om sånt egentligen? Men jag är glad för att jag inte är i NYC just den här helgen. Och att Christophe och jag får åka på romantisk helg en annan gång. När ”katastrof” inte betyder ”katastrof” utan att ”någon” har glömt att packa ner ”något” som ”någon” borde ha kommit ihåg eftersom ”någon annan” hade ”annat” att tänka på. Ja, ni vet vad jag menar. En ”romantisk” helg, helt enkelt.

Tidernas bästa kalas (eller sagan om de tio små fransyskorna)

Vi har kalas. Kombinerat födelsedags- halloween- och övernattningskalas. Så under veckan som gått har jag täckt alla köksfönster med svart plast, lindat in köket i spindelväv, varit på IKEA och hetskonsumerat ljus, bakat och marinerat och åkt land och rike runt för att hitta billig kolsyreis.

Det blev, skulle jag vilja påstå, mycket fint och mycket lyckat. (Att tioåringen började storböla när tolvåringen ville sova med alla de andra ungarna på vinden är glömt nu… jag drog henne därifrån och in i ett rum och sa åt henne att om hon inte skärpte sig OMEDELBART så skulle jag ringa alla föräldrarna och tvinga dem att komma och hämta sina barn och är det inte tur så säg (!) att när man grälar på det viset klockan halvtolv på natten med en tioåring som har kalas och är övertrött, ja, då VET man precis VEM det är som är mogen och ansvarstagande och gör som det förväntas av henne och INTE är det fyrtiotreåringen…)

Men det löste sig, de somnade (alla fick vara med) i en enda stor fransk hög i det arbetsrum som jag har fått för att jag ska ha ett ställe som är bara … hrm… mitt. Där jag ska få ha mina grejer och mina anteckningar och, nej, jag hann inte flytta in och nu luktar det flicksvett och nymålat och på det hela taget känns det ganska bra att få det ordentligt invigt.

Vi har bett föräldrarna om hämtning klockan elva, men hade inte riktigt räknat med att vi VANN en timme i natt (hurra?) och att tjejerna skulle vakna klockan sex (sommartid). Så nu har Christophe tagit alla fransyskor till parken. I går var de tio, men en liten fransyska fick ont i magen (och började kräkas strax efter klockan ett i natt) och så var de bara nio. Det är så tyst i huset så att det susar i öronen. Jag skulle gissa att Christophe kommer vilja sova middag…

Bilder?

Jag sminkade mig noggrant. Framhävde mina naturliga egenskaper. Hade en bra hårdag.

Jag bjöd på trolldryck. Tolvåringen skämdes så mycket att kolsyreisen smälte när jag hehe-ade och droppade drakblod och enhörningssnor i fransyskornas läsk. När jag vevade med trollstaven stönade hon och gick därifrån.

Till efterrätt hade häxan Martha Stewart Surtant NATURLIGTVIS bakat cupcakes.

Allt var täckt i spindelväv. Till och med arvegodset och de handmålade maskerna som vi köpte i Venedig förra året.

Kolsyreis kan vara det häftigaste jag någonsin har inhandlat för 2 euro kilot. Men det var ett heltidsjobb att hålla grytan kokande.

Min assistent.

Inbjudan till releaseparty. Och helgen i bilder.

Jag går i väntans tider. I morgon släpps boken. Och är det något jag har lärt mig sedan jag släppte den första så är det att man egentligen bara kan bli besviken.

Sandra frågade mig för ett tag sedan varför jag inte ska ha något releaseparty.

Och det är ju en berättigad fråga. Varför ska jag inte dra på mig Diane von Furstenberg-klänningen, bjuda generöst (dvs be förlaget att bjuda stort), fira och låta mig fotograferas med nyfönat hår och immigt champagneglas? Det går ju att vinkla ifånen så att man ser ganska smal ut i ansiktet och så kan man lägga på ett lagom gulbrunt filter så att det ser ut som om man inte är blek av skräck. Dela med världen och låta världen lajka. Varför inte?

Det korta svaret på Sandras fråga är att jag inte hinner. För att jag inte orkar. Och för att jag inte har någon lust att fira min bok utan Christophe och fransyskorna. Det är mitt i terminen, mitt i skolveckan och ingen av dem som egentligen betyder något kan följa med till Stockholm just nu, även om vi leker med tanken att vi skulle ha haft råd.

Men därmed inte sagt att vi inte skulle kunna jubla över min förträfflighet ändå?

Sålunda! Härmed bjuder jag in er allesammans till stort releasparty på bloggen i morgon. Jag bjuder på ett virtuellt glas gratis iskall champagne, en massa varma cyberkramar och ni får bidra med internätlyckönskningar om ett långt, framgångsrikt författarliv. Jag lovar att hålla ett långt tal till er allesammans och tacka de som har hjälpt mig på resan hit och gråta en skvätt för att livet faktiskt blev ett äventyr. (Klichéerna skola hagla, självklarheterna stå som spön i den leriga backen och ingen hund skall lämnas ogravad i jakten på den försvunna konstnärssjälen. Det kommer att bli en oförglömlig fest och naturligtvis ett klassiskt tal.)

I morgon alltså. Välkomna hit! Ni kan osa i kommentarsfältet. Eller bara dyka upp ändå. Ta med er alla era kompisar.

Under tiden bjuder jag på bilder från helgen:

Jag frågade tioåringen vad hon ville ha till födelsedagsmiddag. ”Tacos?” Tioåringen tittade på mig en stund. Svarade. ”Jag skulle föredra riktig mat, tack.” Avmätt. Vi åt lammkotletter med hemlagade pommes frites, hummus och vitlöksfrästa haricot verts. Marängtårta till efterrätt.

Fina ungar.

 

 

 

 

 

 

På lördagen åkte jag och handlade. Och på söndagen bjöd vi på lunch. Spaghetti bolognese och blandkantarellrisotto till ett gäng italienare, en fransk, en holländare och två svenska Bellman. Vi var tjugo stycken kring bordet och alla var överens om att jag gör en sjuhelvetes risotto och en ganska oslagbar bolognese. Efter lunchen stod den icke-retuscherade disken i köket och väntade på Christophe. Han hade bara sprungit 32 kilometer och var därför mer än redo för wettextrasan.

 

 

 

 

Som om det vore i går

I går firade vi födelsedagar i plural. Jag har ju som bekant givit min man en dotter i födelsedagspresent och i går var det tio år sedan. Så natten till i går stod jag strax innan midnatt och dekorerade cupcakes och bakade chokladkaka eftersom tioåringen ville fira i skolan. Att äta köpekaka går inte längre eftersom hon är laktosintolerant och jag funderade när jag stod där på att skriva en liten anteckningsbok ”Saker mamma gjorde för mig när hon inte skrek och gapade”. Den skulle hon kunna få i artonårspresent. Att ta med sig i terapin.

Jag älskar henne så obegripligt mycket, den där lilla människan. Visst. Ni förstår att jag gör det. Men det är ändå häpnadsväckande. Och, ja, Christophe är också helt okej.

Så här såg hon ut… i går:

Och, för någon månad sedan:

 

 

 

 

 

 

 

 

Släng dig i väggen Martha

Vi ska på söndagslunch. Då går man upp extra tidigt för att göra personliga presenter. Laktosfria för säkerhets skull.

20120909-122918.jpg

Il était une fois…

I dag är det tretton år sedan jag gifte mig, i Bladåkers kyrka. Michael vigde oss. Ebba och Helene sjöng Så skimrande var aldrig havet och Quand on a que l’amour. Min syster och Lina var tärnor, Emma och Ida brudnäbbar, pappa och Kim bjöd på fest, Nina lagade maten, mamma höll det finaste talet på hela kvällen och Ingrid var toastmaster. Och oavsett allt annat så vet jag att det var startskottet för ett fantastiskt familjeliv. Christophe – du har givit mig allt det som egentligen räknas. Och det spelar ingen roll hur irriterad jag kan bli, ingen får mig att skratta som du. Tack. Kan vi skaffa hund nu?

Böcker jag har fått av er…

Jag redigerar. Det är fortfarande mycket jobb. Jag väljer att inte tänka på precis hur mycket jobb det faktiskt är eftersom chansen då är stor att jag bryter ihop i ett av mina mindre (men ändock mycket konstnärliga) mikrosammanbrott.

Istället tänkte jag visa er vilka fina presenter jag har fått på sistone. Det är möjligen det allra bästa med hela författarskapet, att man kan byta böcker med sina kollegor.

Några av dem kommer här:

Åsa Hellberg har jag lärt känna genom bloggen. Hon är vacker, klok, rolig och begåvad. Och debuterar skönlitterärt med en roman om en grupp väninnor i femtioårsåldern. En av vännerna dör och de överlevande får veta att de måste uppfylla sina drömmar för att kunna komma åt arvet.

Jag föreställer mig att Åsas bok – om väninnor som mitt i livet blir utmanade av sina egna drömmar – är precis där en bra underhållningsroman ska vara. Ett litet stråk av smärta i en annars skåla-i-champagne/resor-tvärs-över-världen/på-jakt-efter-lyckan-roman.

I någon av alla fina recensioner som Åsa har fått har det stått att det är en bok som påminner om filmen Mamma Mia. Inte konstigt att den klättrar på alla listor.

(Gud, vad jag ser ut. Hysterisk. På gränsen till sammanbrott. En dryg vecka kvar till sommarlovet börjar. Frågan är om jag lever så länge.)

Maria Ernestam träffade jag på en författarkväll som hon, Helena von Zweigbergk, Kajsa Ingmarsson och jag gjorde tidigare i år. Vi satt på scen och blev intervjuade av Christina Stielli och jag gillade Maria nästan omedelbart. Vilket är olikt mig. Jag gillar nästan ingen, och i synnerhet inte omedelbart. Och I SYNNERHET inte författare som jag skriver saker jag gillar. (Orkar egentligen inte ta just den biten nu. Men författare är ett avundsjukt, missunnsamt släkte. Vi gillar inte varandra. Av någon sorts princip. Undantag finns. Men även dem vi gillar är vi avundsjuka på.)

Mitt intryck av Maria är att hon är rolig, intelligent och inte det minsta lilla pretentiös. Jag är fruktansvärt avundsjuk på henne. Som brukligt är bytte vi böcker efter avslutat uppdrag, men eftersom jag redan hade läst alla de böcker som Maria hade med sig så skickade hon den här till mig istället.

På andra sidan solen är en roman om två kvinnor, Viola – fast i ett ödsligt hus och ett våldsamt äktenskap – och Lea – en äldre kvinna som tidigare varit missionär i Kina.

Maria Ernestam är en av Sveriges bättre författare. Hon har den där kombinationen som krävs för att kunna skriva riktigt bra böcker: fantasi, berättarbegåvning och så språket förstås. Jag förväntar mig en bra bok.

(Herregud. SER ni hur jag ser ut? Ni förstår att detta är en kvinna som genomlevt en miljard skolavslutningar och har en miljon kvar? Ni förstår att hon inte längre ser sin egen text? Ni förstår att hon inte sover på nätterna, inte kan dra djupa andetag och inte vet hur hon ska kunna klara av att ta sig till slutet på nästa vecka då… det alltså INTE blir lov för henne utan bara ett tusen gånger mer intensivt eftersom hon då ska redigera klart en bok samtidigt som samtliga av hennes tre barn har sommarlov? Ni förstår detta?)

Pernilla Alm lärde jag känna som Skrivarmamman. Ett tag följde jag hennes blogg slaviskt. Hon hade en sån där bloggroll där man ser vem som har uppdaterat och jag tittade på den (och hennes blogg) säkert tio gånger om dagen. Stalking kallade Pernilla det. Men det var i en annan tid, när jag hade tid att läsa bloggar. Dvs innan jag gick med i klubben Fejsbok.

Pernilla har i alla fall enligt utsago skrivit en bladvändarbok om en småbarnsmamma som av en slump får kontakt med sin ungdomskärlek. Marknadsföringen kallar det ”feel-bad” och jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig, men jag förväntar mig inte att må dåligt. Jag är väldigt nyfiken. Och stolt över Pernilla, hon är som min lilla bloggbebis som har vuxit upp och blivit en vuxen författare. Heja Pernilla!

Kristina. Vad ska jag säga om Kristina? Det är en av mina absoluta favoritkollegor på Pirat. Visserligen beter vi oss alltid som fjortonåringar höga på Sevenup när vi ses (hysteriska gapskratt i seriösa boksammanhang, snuskprat och skitsnack). Men vi fann varann nästan omedelbart redan första gången vi träffades. Då var jag en seriös tvåboksförfattare och hon debutant. Ett par månader senare hade Kristina hunnit ge ut ytterligare ett tjog romaner, en handfull barnböcker och ett par, tre faktaböcker.

Jag länkar inte till någon bokköparsajt. Jag vägrar. Det är omöjligt att gå in på någon sajt, ICA, Akademibokhandeln utan att krocka med en trave Kristina-böcker. Alla topplistor toppas av Kristinas böcker. Och jag är inte ALLS avundsjuk. Inte alls! Bara glad, jättejättejätteglad för hennes skull. Verkligen! VERKLIGEN! JÄTTEGLAD!

Amanda Hellberg är ung, vacker, rolig, begåvad. Hon bor i Oxford (där bor min syster också, hon är också ung, vacker och begåvad, gudskelov är hon inte författare) och producerar massvis med böcker hela tiden, samtidigt som hon föder söta barn, tecknar och skriver en skitkul blogg. Och jag är inte ALLS avundsjuk. Inte alls! Bara glad, jättejättejätteglad för hennes skull. Verkligen! VERKLIGEN! JÄTTEGLAD!

Nu ska jag redigera. Och förbereda en och annan sommarlovsavslutning.

 

Midsommarfransyskor

Jag fick tillbaka den högst älskade mellandottern. Hon kom hem från skolresan, alldeles helskinnad, lite solbränd, trött och lycklig.

Ungefär samtidigt blev sexåringen sjuk. Hög feber, ont i halsen, medeltidshosta. Ungefär som hon brukar låta i november, dvs när det brukar vara sånt här väder.

I morgon flyger stora tjejen alldeles själv till Sverige, hon har nämligen sommarlov, vi andra får vänta ytterligare två veckor.