M Haag undrar

En kollega och tillika författarbästis undrar:

”Får jag fråga en sak. Är du lika rolig på franska som på svenska? Dvs tänker dina matgäster när dom tackar ja-att nu ska det bli en hejdundrande rolig kväll? Som vi i Sverige tänker när det visar sig att du (med posse) är i antågande. Kan man va lika slagfärdig på alla besegrades? Vänliga hälsningar  M Haag”

Mitt svar:

Jo. Jag är precis lika rolig på franska som på svenska. Men vad hjälper det, när fransmännen inte har någon humor?

***UPPDATERING: Christophe hälsar: ”Jo, du är rolig när du pratar franska. Ofta ofrivilligt.”

Om livet, kärleken och lyckan

I dag för åtta år sedan föddes en tvåbarnsmamma. Och pappan – min stora kärlek – fick en dotter i födelsedagspresent.

Hon heter Nora, för att jag alltid har vetat att om jag fick en dotter skulle hon heta så. Anouk för att det är så fint. Och Hedda efter min älskade lillasyster.

Storasyster, lillasyster och jag väckte de båda födelsedagsbarnen i morse, med sång och presenter. Jag stod bredvid en stund, tittade på dem allesammans, nyvakna och toviga. Den bilden – av min familj i vår säng – finns i min själs uppslagsbok, som illustration till ordet lycka.

Grattis älskade Nora. Grattis Christophe. Hurra för er.

julia022

(och jag har inte glömt era frågor, jag ska svara, i morgon kanske)

I förrgår var det två år sedan

I förrgår var det två år sedan du dog. Jag tänker fortfarande på dig, ofta, barnen pratar om dig, du dyker upp hemma hos oss. För du finns. På fotografier, i presenter vi har fått av dig, genom den där klänningen jag lånade och du aldrig hann få tillbaka. Jag kan fortfarande skratta åt saker bara du hade förstått. Ibland hinner jag till och med tänka att jag ska ringa dig, innan verkligheten hinner ifatt. I drömmen besöker du mig, då är du aldrig sjuk. Du skrattar ditt skratt och och din kropp är frisk, full av liv. Ändå är du inte här. Du tänker inte komma tillbaka.

Jag saknar dig, Sophie. Du borde ha varit kvar här hos oss. Du borde verkligen ha varit det, någon rättvisa i att du är borta finns inte. Jag får det inte att gå ihop.

Cancer är en jävla skit. Så är det faktiskt. Mer poetisk än så orkar jag inte vara.

Mässan i tre punkter

    • Mässans bästa: Ann Heberlein, Martina Haag, Kristina Ohlsson och Pirats personal.
    • Mässans lågvattenmärke: det där vemodiga flackandet i baren på Park. Och skitsnackandet. Vi ska återkomma till skitsnackandet.
    • Mässans tapperhetsmedalj går till Fredrik Belfrage som genomförde tjugosex stycken tjugominutersintervjuer per mässdag och ändå lyckades få mig att känna mig både sedd och hörd i litteratursveriges mest illa ventilerade predikosal. Vilket makalöst proffs och vilken trevlig människa!

6_belfrage

Fotografiet har jag hämtat från Fredriks hemsida.

Om mammor, kärlek och livet

Senaste tiden har det skrivits en del om att kvinnor skriver en viss typ av uppväxtsskildringar och att män skriver en annan. Män som Ekelund och min förlagskollega Morgan Larsson är nostalgiska, kvinnor som Maria Sveland är bittra. I dag bevisar min förlagskollega och nyblivna vän Petra Östergren att det finns en tredje typ av uppväxtskildring, vare sig bitter eller nostalgisk. Petra har skrivit Berättelsen om Esmara, en historia om en uppväxt som innehåller de allra flesta ingredienser som behövs för att man ska ha all rätt att bli bitter. Istället skapar Petra en huvudperson som inte låter sig definieras på förhand. Romanen som hon har skrivit är skönlitterär och inte självbiografisk, men har ändå inslag som påminner om hennes eget liv. När jag läser hennes roman blir jag gång på gång förvånad. Förvånad över att det går att vara så osentimental om kärlek och döden, och så känslosam när man skildrar sådant som fastighetsaffärer.  Att hon skildrar en värld som jag trodde att jag kände till (finansvärlden) från en vinkel som ingen annan hittat. Att hon låter en vilsen kvinna, ständigt utanför, bottna i en familj som trots åtskilliga slitningar känns ganska stabil. I miljöer som, i synnerhet när hon kommer upp till Tornedalen, gestaltas med ett vackert, poetiskt ögonblicksspråk som jag känner igen från hennes självbiografiska roman Att komma till ro med det allra värsta. Det är bra, det är nytt och det ger ett annat djup i berättelsen.

Snygg är hon också.

petra

FOTO: Orlando G Boström, hämtat från Petras hemsida.

Ni kanske undrar

Ni kanske undrar vad det är för särskilt självupptagna och svagsinta personer som hukar framför Photo Booth på datorn för att fotografera sig själva iförda det senaste överflödiga och ointressanta klänningsköpet? Vad som får en person att i sin ensamma ensamhet ta på sig en märklig min och hålla ett par skor i handen så att ingen ska kunna missa vilket märke det är på dojan?

Ni kanske undrar. Jag gör det ofta.

Nu vet jag vad det är för människor. Det är de modemedvetna och snyggt klädda människorna. Det vackra folket. Och i just detta specifika fall den människa som har fått ett par makalösa Loubotin med matchande Hermès-armband i present av sina bästa vänninor. Till den som har allt, ska allt vara givet.

Nu ska jag på middag. Hos italienare naturligtvis. Och ja. Jag har redan ätit en middag för att överleva. Och ser fram emot min andra som lär serveras strax efter tio. Eller elva. Man kan aldrig veta säkert.

Bild 365

Kjolen då?

Jag förstår att ni undrar. Ropen skalla, mode åt alla. Kjolen är knälång, från Ralph Lauren och med ursnygg skinnfåll. Blusen från BSBG Max Azria. ”I can’t help it”, som Jessica Rabbit skulle ha sagt. ”I am just drawn this way.”

Bild 361

OCH APROPÅ ATT VARA SNYGG SÅ FYLLER ALLAS VÅR ROMANCEFÖRFATTARE SIMONA AHRNSTEDT ÅR I DAG. Tänk att det ante mig att hon var obefläckad, jag menar jungfru… Grattis, kära kollega.

Sociala medier och Bara ett barn

Jag har hittat fler trevliga recensioner.

På bloggen Refugium kallas Bara ett barn för en läsupplevelse och en ”riktigt, riktigt bra bok /…/ Malin Persson Giolito berättar fängslande och övertygande, stundtals rent lysande /…/Denna bok berör, finns kvar inom mig och väcker många tankar. 4.5 poäng får boken av mig! Bok som ingår i bokcirkeln Läslustan.”

Bokbabbel är inte lika entusiastisk. Hon tycker visserligen att den är ”gripande” men hon säger att ”Samtidigt glider boken ur mitt grepp, jag kan inte avgöra om den är en kriminalhistoria eller en ”vanlig” roman eller vem som egentligen är huvudpersonen. Och det irriterar mig, tyvärr”.

Skrivarmamma är inte bara en nyfunnen bloggande vän utan också en blivande författarkollega.

Hon har läst färdigt Bara ett barn och säger:

”Den här historien kryper in under skinnet och river runt. Det gör ont, det känns och det är bra. Sådant här ska kännas. Ja. Jag grät ibland. Ja. Jag hade svårt att lägga den ifrån mig men var också tvungen att göra det ibland – för att kunna andas.

Språket – Malins. Det krusidullas inte så mycket, det gillar jag. Malin har också en förmåga att uttrycka rätt komiska saker mitt i något hemskt, det lättar upp. Jag gillar språket. Enkelt, rakt och så bra.

Berättarperspektivet växlar och det som är starkast är när man får följa med in i Alex mammas huvud. Hon är inte frisk, hon är inte en bra mamma. Och det värsta är… Det allra värsta är… Att jag ibland känner igen tankar som jag själv har haft. Jag har tänkt irriterade, egoistiska tankar som mina barn egentligen inte har förtjänat.”

I Pernillas bloggroll (som jag besöker alldeles för ofta) hittade jag också Enbokcirkelföralla.  Det har varit underbart att följa recensenten Karin Bergs läsning. Underbart, underbart, helt odelat underbart. Först hittade jag en bloggpost där hon berättade att hon höll på att läsa. ”Jag är helt fast” deklarerade hon. Sedan ”tweetade” hon: ”har precis läst ut Bara ett barn av Malin Persson Giolito. Recension kommer imorgon efter att jag har repat mig. Jag grät som en bebis.” Sedan kom recensionen. Och jag är naturligtvis för evigt övertygad om att Karin Berg är en utomordentlig människa. Intelligent. Med humor och insikt i många och stora frågor. Karin! Om du läser det här (vem vet, andra än jag själv kanske också googlar sitt eget namn…). Du verkar vara toppen. Och du får gärna kalla mig för Maria om du vill, även om jag oss emellan inte heter det. Ja, känns det bättre får du kalla mig för Martin om du vill.

Jag har också fått min första riktiga (?) recension. (Vad ska man kalla det för? Gammelmediarecension? Kulturnisse-som-får-betalt-av-en-tidning-recension?) I alla fall en recension i Nerikes Allehanda (en tidning som enligt min förläggare är mycket respekterad). Nåja. Jag tycker mycket om den här recensionen. Och det gör jag trots att Agneta W Rosendal inte är odelat positiv och trots att jag nu får anstränga mig för att nu inte börja ”förklara” varför jag har gjort som jag har gjort i de delar hon har invändningar (helt enkelt, varför ”påsen dras samman med lite för vackra band”). Men det är en intelligent recension, av en person som både har förstått och uppmärksammat hur jag har tänkt och resonerat när jag har komponerat min roman (som hon kallar ”viktig, välkonstruerad och initierad”).

Hurra? Jorå. Nu är det bara DN-hyllningen som saknas. Sedan tycker jag nog att det är dags att jag börjar vinna lite priser.

Men först ska jag skriva 10 000 tecken (som vi bloggande författare brukar berätta), dricka lite mer espresso (som en matbloggare som jag borde ha fixat foto på) och duscha (som vi bloggande modeorakel brukar… hrm… berätta?).

nespresso001_2HAN DRICKER KAFFET SOM JAG GILLAR (TROTS ATT DET ÄR LITE SKITNÖDIGT). OCH PÅMINNER OM MIN MAN (TILL UTSEENDET), åtminstone enligt min man.