Tack.

Jag hade ett fantastiskt releaseparty. En amerikan hade säkerligen gjort det här bättre, men jag fick känna mig älskad av mina utvalda. Om jag trott på Gud hade jag känt mig välsignad.

Nu tänkte jag vara litterär och konstnärlig och gråta i ett par dagar. Så vi hörs på söndag.

IMG00431-20100902-1350

Vad är väl en bal på slottet?

I januari i år skrev jag fortfarande på första utkastet av min roman när jag hittade en artikel i New York Times Bookreview om hur en författare hade kommit på en ny idé för hur man kan prata (och sälja) böcker. Istället för signeringskvällar i tomma boklådor och bibliotek så lät han sina läsare bjuda hem honom på ”tupperware-kvällar”. Han ställde upp gratis om organisatören kunde garantera minst tjugo gäster.

Så ska jag göra, tänkte jag.

Och i går blev det av.

Skrivarmamman bjöd på hembakta chokladmuffins, gott te, massvis med gott bröd, pålägg och hembakta linfrökex. Och MOI.

Vi fick umgås en stund i hennes vansinnigt vackra hus och sedan pratade jag om mig själv, min roman, mitt skrivande, lite till om mig själv, svarade på trevliga frågor och det var kanske det allra härligaste jag har gjort i signeringssammanhang. Det är ett underbart koncept. Och sälja böcker fick jag göra också, massvis med böcker. Faktum är att jag sålde fler böcker än det var gäster.

TACK till Pernilla och alla medverkande. Jag hade en fantastisk kväll!

Mamma berättar historier

Min mamma är väldigt bra på att berätta historier. I går på kräftskivan berättade hon en av mina favoriter. En sann, från sexualundervisningens gryningsdagar. Elise Ottesen Jensen var på den norrländska landsbygden och höll ett långt föredrag för hela bygdens befolkning. Längst fram satt barnen, knäpp tysta med halvöppna munnar, fascinerade av all denna information, så ny, så märklig.

Efter att föreläsningen var avslutad satt en av de minsta pojkarna kvar, fortfarande med nerhalkad haka. När Elise Ottesen Jensen klev fram för att höra hur det var med honom tittade han upp på henne, betraktade henne en stund med sina klarblå ögon. Sedan sa han andäktigt:

”Så fiffigt.”

Men Åsa…

Jag har inte läst mina favoritbloggar som jag ska. Men nu såg jag. Åsa Hellberg, författare till Casanovas kvinna, har läst Bara ett barn.

Tack snälla du, Åsa.

Om goodiebags och mingel

Det var ett rasande trevligt vimmel i går. Jag var på gott humör redan på vägen dit, med tanke på att jag skulle få mitt livs första goodiebag (om man inte räknar de där man får på BB, med en blöja, fyra bröstlappar och en minitub med vit kräm). Dessutom hade jag lämnat yngsta dottern, som på förmiddagen givit bort alla sina nappar till ett par sovande kattungar med scenskräck (de gick aldrig ur sitt lilla tält) på Skansen. Hon är därmed var att räkna som akut abstinent, en mycket opålitlig och labil missbrukare helt utan insikt i sitt beroende (”mahaamma, vaharföhör måhåste jahag inte vara bebis längre? Jag vill HAAAAA min napp, jag vill vara BEEEEEBIS, jag HAAAAATAR dig!”). Vi behöver kanske inte gå in närmare på hur avvänjningen går, men jag har sovit cirka fyra timmar i natt. När jag kom hem från festen.

Jag hade trevligt. Alldeles för trevligt, som det brukar heta.

Så det var klart att goodiebagarna var slut när jag väl ville hämta ut min. Jag hade nämligen annat att göra. Som att ta mitt livs första ”här-är-jag-med-en-författarkollega-på-fest-mobilbild” till min blogg. Om jag bara kunde hitta den rätta sladden hade ni kunnat se mig på bild med vackra och begåvade och rasande produktiva Lina Forss. Men ge inte upp. Vilket år som helst kommer jag att ha fått kläm på det här bloggeriet.

Nu ska jag muta min dotter, jag har lovat henne en rosa cykel om hon bara slutar gråta. Och det är väl bra? Att vi konsumerar bort även hennes ångest.

goodiebag

I dag

Jag arbetade tidigare i en branch där man tidvis ägnar mer tid åt att prata om hur upptagen man är än åt sysslor som, tja, att arbeta till exempel. Möjligen är det därför jag har så svårt för att blogga om hur mycket jag har att göra. Eller så är det bara det enkla faktum att jag inte är speciellt upptagen. Praktiskt taget aldrig stressad. Kanske är det förklaringen.

I dag ska jag inte heller stressa, bara kidnappa min man. Mannen som alltid tror på mig långt innan jag gör det själv. Jag ska överraska honom med att ta hand om bara honom i ett dygn, visa honom en av Stockholms bästa (och dyraste) sidor.

För att tacka, kanske. Eller för att jag gör nästan vad som helst nu för tiden för att få ligga.

Vad var det jag sa?

Tänk att jag skulle vara expert på MODE också.

Grattis Ann!

Om Hope, grå starr och bellini

Jag vet att min blogg vänder åt de mest oväntade håll, men jag har faktiskt varit på modevisning i dag. (Tillsammans med Maja, en av mina vackraste och klokaste vänner.)  Jag träffade en del kollegor, bl a Denise och Carina.

Kändisfotograferna kastade sig över Denise. ”Ta ett foto på min kollega också”, sa hon (vänliga människa) och drog mig i armen in i fotoblixtarna. ”Hmpf”, svarade fotograferna.

Fotograferna frågade aldrig vad kollegan, dvs jag, hette. Men när Denise dyker upp på vimmelsidorna så vet ni vems den skinnjackebeklädda armen är. Den är min. Det är mig och min jacka från Madonnas H&M-kollektion som de kommer klippa bort från succéförfattarens vänstra sida.

Det var första gången jag var på modevisning. Det vimlade av välklädda (eller-vad-det-kallas när man har spik på axlarna och tovigt hår med flit) människor. Som såg mycket oroliga ut. Väldans många såg också ut som om de egentligen borde befinna sig i skolmatsalen i färd med att äta extra mycket potatiskakor med sylt för att klara av skolsysters invägning utan att bli underkända. De små liven hade väl fortfarande sommarlov antar jag. Men jag hälsade på allesammans, unga som gamla, smala och magra, eftersom de såg så där vagt bekanta ut, som media-stockholmare så ofta gör. Ingen hälsade tillbaka. Om de gjorde något överhuvudtaget så var det att på ett väldigt aktivt vis INTE hälsa tillbaka. Många av dem verkade dessutom ha drabbats av någon form av känslighet i hornhinnan eftersom de var tvungna att behålla sina kolsvarta solglasögon på i ösregnet.

Nåja.

Kläderna på själva visningen var i alla fall skitsnygga. Vackra tyger, rena linjer. Hope borde bli en dundersuccé. (Hope har dessutom rea på spring/summer 10 på sajten http://www.hopeshoponline.com/ så in och fynda!)

Efteråt gick jag och Maja på Diplomat, skålade i bellini för att vi fick gå på modevisning, äntligen umgås med bara varandra och aldrig behöver vara oroliga för att inte bli igenkända av dem vi faktiskt känner på riktigt.

bellini

Mammas favorit

Mamma har läst mycket i sommar. Min roman, mina kollegors romaner, bästsäljande romaner, prisbelönta romaner, långa, korta, svenska, översatta.

”Och vet du vilken av alla dessa böcker som var bäst av dem allesammans?” undrade hon. ”Boken som hade allt. Precis allt. Och precis när man tänkte att nej, den kan inte bli bättre, då fick huvudpersonen ringen som egentligen skulle ha gått till tsarinnan. Eller något sånt. Kan du hälsa henne det, författaren? Kan du hälsa henne att den var bäst, precis vad jag behövde och lite till? Den var alldeles underbar.”

Så jag gör väl det.

Simona. Jag ska hälsa från mamma, hon tyckte mycket om din bok. Mycket, mycket.

överenskommelser