Midsommar?

”Mamma!” sa 7åringen i bilen på väg hem från simhallen. ”Varför har du inte sagt att det är midsommar?”

Ja? Varför?

För att vi inte är i skärgården. Inte med mormor eller morfar eller min syster eller med vänner. För att ni går i skolan hela dagen och jag måste jobba och Christophe är bortrest och för att det är sexton grader varmt och regnigt och för att jag orkar inte rodda midsommar när det egentligen inte ÄR midsommar. Därför?

Det är ingen dålig dag. En bra fredag, till och med. Trots vädret och trots att både äldsta dottern och maken är bortresta.

Vi fick besök av min faster. Vi åt god mat. Jag simmade 3 km.

En bra dag.

Men inte midsommar.

Jag fick till och med en present på posten.

Jag är nästan klar. Låt oss säga att det var PRECIS vad jag behövde.

 

Blott en dag.

Det stormar på Kreta. Jag dröjer kvar i frukostmatsalen och tittar på småbarnsfamiljerna. Bebisen som kastar sig bakåt i barnstolen, går upp i brygga i spännselen. Den utmattade pappan som sitter bredvid, med tom blick. Mamman ligger väl på rummet, tänker jag. Och blundar och längtar hem till sitt eget kök och de där flingorna som är det enda ungen äter just nu.

Min bebis börjar skolan om fem dagar. Hon fick urinvägsinfektion häromdagen, sväljer nu tappert sina tabletter och byter till torra badkläder så fort hon kommer ur poolen.

Jag hjälpte henne att knäppa blusen hon har på sig. Ända upp till nacken och den där lilla virveln som gör att hennes tofsar alltid sitter snett.

Det spelar ingen roll att det är lättare att resa med stora barn än små. Jag är ändå avundsjuk på föräldrarna till den där hungriga bebisen som sitter här bredvid.

20120830-103707.jpg

Min bebis. Skolflickan.

La fête de la Saint-Jean

Vi firar inte midsommar här i Bryssel. Det funkar inte. Och det beror inte bara på att barnen går i skolan fortfarande och att midsommar är en alldeles vanlig arbetsdag här i Utlandet. För mig är midsommar utan själva Sverige helt meningslöst. Jag tröttnade på att försöka få till det redan innan barnen kom (då jag var utlandsstudent och tvingade diverse italienare och spanjorer att dansa små grodorna kring olika typer av midsommarstångar tillverkade av sånt som en rockhängare, underkläder, lite tidningspapper och två tomma ölburkar.) Midsommar ÄR Sverige.

När jag var liten så firade vi antingen på Gräddö, hos morfar och mormor, eller på Västkusten, i farmors och farfars fina hus alldeles vid Kosterhavet. På Rådmansö dansade vi kring stången med massvis med andra sommarfirande svenskar. Eller så seglade vi. Åt hårdkokta ägg med kaviar, limpmackor och mormors bullar på en hal klippa. Gjorde figurer med blålera, sjöng Taubevisor och tävlade i vem som kunde dyka snyggast/simma snabbast eller (när både mamma, mormor och farmor Brita tröttnade) vem som var mest lik en död sill. På västkusten la vi nät, pilkade vitling, klättrade i träd, åt oss sjuka på bigaråer och sköt lerduvor ut över havet med Bohusläns klippor som enda kuliss.

Det säger sig självt att jag inte kan återskapa min barndoms midsomrar här i Bryssel.

Sista frågan i frågestunden kommer från Johanna. Hon undrar:

Hur bra är du på franska? Pratar du och din man samma språk med varandra eller använder ni respektive modersmål? Är era barn helt tvåspråkiga?

Jag är bra på franska. Jag skulle vilja påstå att jag pratar franska flytande. Men jag är inte tvåspråkig. Mina barn är det. Även om rektorn i skolan där de går påstår att det inte finns någon som är perfekt tvåspråkig, eftersom man alltid har ett språk som är starkare än de andra. Mina barn är bättre på franska än de är på svenska, men de pratar svenska som svenska ungar.
Min man pratar också svenska. Inte lika bra som jag pratar franska, men han är tillräckligt bra för att vi ska kunna leva ett tvåspråkigt liv. Vi pratar nästan alltid franska med varandra, jag pratar svenska med barnen och med mig själv och sedan, ja, så blir det som det blir.
Midsommar firar vi inte däremot. Det är ingen riktig idé.

 

 

 

Min yngsta går i svenskspråkig förskola. Där firar man midsommar. Och som den överpresterande mamma med ständigt dåligt samvete som jag ändå är så knöt jag en krans åt henne i går kväll. Med köpeblommor. Den blev väldigt fin. Men någon riktig midsommarkrans är det inte.

 

 

 

 

 

Ännu flera svar på ännu flera frågor

Uttorkad. Så känner jag mig. Så trött att jag inte ens orkar prata om det. ”Det vänder framåt jul”, sa en av mina vänner. ”Då får du återhämta dig.”

Jag antar att blogglusten återkommer ungefär samtidigt. Så i väntan på första advent tar vi väl de sista frågorna?

Essie undrar:

Vad fick dig att på ”allvar” skriva på din första bok? Och hur lång tid tig det att skriva första boken? Och hur trivs du med Bryssellivet? När saknar du Sverige? Vilken champagne är godast? :) :) :) !!! Nyfiken!

Jag skrev min första bok när jag fått sparken från mitt dåvarande arbete. Det var så mycket jag ville säga om hur de tio åren av mitt liv hade blivit så då gjorde jag det. Dessutom gick jag väl igenom vad andra (mindre förträngda) människor skulle kalla för ”livskris” så att jag kände att allt i mitt liv plötsligt hade ställts på sin spets. Skulle jag göra det jag egentligen alltid hade velat göra? Kunde jag göra det?

Det gick nog på sätt och vis ganska snabbt att skriva den första romanen. (Om man då inte räknar att jag gjort intensiv research i ganska exakt tio år.) Jag började skriva på allvar någon gång i februari/mars och höll på med det fram till barnens sommarlov. Sedan låg manuset orört fram till september. Då hade jag två månader på mig innan jag skulle börja jobba igen (för jag hade fått nytt jobb). Så fram till november skrev jag som om mitt liv hängde på det och en vecka efter att jag börjat arbeta (sista veckan i november) skickade jag in manuset till Pirat.

”Jag läser under mitt jullov”, sa Ann-Marie. ”Mer än så kan jag inte lova.”

Hon kom tillbaka från semestern den 7 januari. The rest is, som det heter, en alldeles särskilt rolig historia.

Jag trivs väldigt bra i Bryssel. Jag saknar Sverige varje vaken stund på dygnet. I synnerhet dagen innan midsommar.

Den godaste champagnen är den som jag dricker iskall tillsammans med min man för att fira att vi har varit gifta i tretton år. Jag räknar med att få veta exakt vad det är för sort om tolv dagar.

25 timmar i Lillemor Trojs underbara liv

Jag är hemma igen.

I Stockholm var jag bara 25 timmar. Det blev intensivt och trevligt. Jag träffade folk jag tycker om, jag fick fira lite grann att boken är nästan (inte på långa vägar) klar och jag fick tjuvröka och bli lite onykter och stå på en balkong på Östermalm och berätta för alla som orkade lyssna (och eventuellt ett par till) att jag antagligen är Piratförlagets mest begåvade författare. Eller något i den stilen.

Från den här typen av tillställningar kommer jag nästan alltid hem med samma känsla i kroppen. Hur fantastiskt trevligt det än är så är det alltid något som skaver. För jag blir så uppeldad. Jag säger saker jag inte borde, jag säger saker jag inte menar och jag kan inte ens skylla på att jag blir full, för det blir jag nästan aldrig. I alla fall inte på det viset.

Men jag hamnar alltid i någon situation där någon försöker förklara varför de inte har läst min bok trots att de egentligen verkligen, verkligen alltså verkligen verkligen har velat göra det och då står jag där och ler så vänt och spelar med, och säger vad-roligt-att-du-säger-så-vad-glad-jag-blir, när jag egentligen bara vill säga att det är väl skitsamma, det är väl klart att du inte har, det kommer ut så många böcker, ingen människa kan läsa dem allesammans och man läser det man vill du behöver inte förklara någonting.

Och sedan minglar jag vidare till någon annan situation där någon med all önskvärd tydlighet visar att de tycker att jag är så helt och hållet ointressant, inte tillräckligt snygg, helt och hållet okänd och ointressant och inte jobbar jag på någon tidning heller. Men så får de plötsligt veta av någon som står bredvid att jag råkar vara någons dotter och då blir de så trevliga och rara och jag spelar med och ler och skrattar för att allt annat vore ju oartigt. Eller obekvämt. För dem. Eller mig.

Sedan letar jag upp några kollegor som jag känner lite grann och tycker mycket om och så hör jag plötsligt hur jag berättar om något för dem och jag vet att jag gör det bara för att få känna mig viktig, men det hjälper inte för efteråt skäms jag bara och dessutom känner jag mig fet och alldeles på tok för urringad.

Och jag tycker inte alls att jag är Pirats mest begåvade författare. I alla fall inte i dag.

Det var väldigt trevligt i går. Jag fick skratta så att lösögonfransarna lossnade. Jag fick skåla i champagne för min nästan (inte alls på långa vägar) avslutade roman. Jag fick träffa vännerna på Pirat och så fina kollegor. Och skratta lite till. Och så avslutade jag kvällen med den allra finaste, bästa kollegan av dem alla och så somnade jag på min systers soffa.

I kväll är jag hemma igen. Min yngsta hade skrivit ett brev till mig som jag fick när jag kom. Mina äldsta och jag tittade på Om en pojke på tv och jag har snusat dem allesammans i håret. De luktar väldigt gott.

Nu ska jag gå och lägga mig. Det är väldigt tröttsamt att gå i högklackat.

Och egentligen tänker jag nog att det är skitsamma egentligen allt det där andra. Det som skaver.

 

Om en trädgård bakom ett hus av sten i en skog i Bretagne

Vi åkte hem till Christophes gudmor i dag. Hon fyller snart 90, bor fortfarande hemma i sitt alldeles egna illa åtgångna stenhus på landet. Hon är en tvärhand hög, med svullna ledbrutna händer och en kropp som vittnar om ett hårt liv. Alla jag känner kallar henne för Gudmor (Maraine), alla utom min mamma, som kallar henne för Marängen, för det är hon också: söt som kritvitt socker.

När jag lärde känna Maraine för sjutton år sedan hade hon ett fantastiskt grönsaksland bakom sitt stenhus, där fanns kronärtskockor, potatis, morötter och luktärtor. När min äldsta hade hunnit bli några år gammal växte det fortfarande pumpor där. Min Askungeälskande dotter glömmer aldrig det, för henne är det beviset på att Maraine är Gudmor på riktigt: sagolikt god, med magiska krafter.

Nu har hon blivit gammal, allas vår Gudmor. Minnet är inte vad det brukar vara. Vi ringer på morgonen och frågar om det passar att vi kommer några timmar senare. Visst, säger hon, min dörr är alltid öppen, men jag kommer kanske att ha glömt det då.

När vi kommer blir hon så förvånad och glad. Vi kramas. Men sedan blir hon orolig. Vad ska vi äta? Hur länge ska vi stanna? Och hon blir rädd av alla våra frågor: minns du, hur är det med honom, vad gör hon nuförtiden? Blicken hennes flackar åt alla håll, hon letar efter svaret på det vi undrar, skakar på huvudet och plockar fram sin anteckningsbok. Jag får titta i den, säger hon, för att veta hur gammal jag är.

Bakom Gudmors hus finns bara gräs, inga magiska pumpor.

Vi stannade inte så länge. Men vi pussades och kramades innan vi åkte. Min dörr är alltid öppen, sa hon och vinkade hej då från stentrappen. Kom och hälsa på! Precis när ni vill.

Flyg och far, del 2

Jag sitter på flygplatsen. Äntligen lite lugn och ro, hinner jag tänka innan en okänd man knackar mig på axeln och säger: ”är det du som glömde en klocka och ett armband i säkerhetskontrollen?”

20120418-163824.jpg

20120418-163944.jpg

Presenter. Jag skulle inte ha haft råd att köpa nya.

Flyg och far

Jag rusar från ett möte, in i en taxi som ska ta mig till flygplatsen. Tjugofyra timmar ska jag vara borta, jag längtar redan hem.

I förrgår var det två år sedan

I förrgår var det två år sedan du dog. Jag tänker fortfarande på dig, ofta, barnen pratar om dig, du dyker upp hemma hos oss. För du finns. På fotografier, i presenter vi har fått av dig, genom den där klänningen jag lånade och du aldrig hann få tillbaka. Jag kan fortfarande skratta åt saker bara du hade förstått. Ibland hinner jag till och med tänka att jag ska ringa dig, innan verkligheten hinner ifatt. I drömmen besöker du mig, då är du aldrig sjuk. Du skrattar ditt skratt och och din kropp är frisk, full av liv. Ändå är du inte här. Du tänker inte komma tillbaka.

Jag saknar dig, Sophie. Du borde ha varit kvar här hos oss. Du borde verkligen ha varit det, någon rättvisa i att du är borta finns inte. Jag får det inte att gå ihop.

Cancer är en jävla skit. Så är det faktiskt. Mer poetisk än så orkar jag inte vara.

Och hur gör man för att komma över att man inte är älskad?

Ja, vad gör man för att komma över att man inte är älskad av någon man aldrig har träffat, aldrig kommer att träffa och inte visste att man brydde sig om innan man blev hatad?

Ni hjälper. Fina, lena kommentarer.

En annan mycket effektiv metod är självmedicinering. Ett överintag av kritvita och blixtsnabba kolhydrater. Med olivolja, persilja och vitlök.

IMG00488-20100913-1838