Är du rasist, min lille vän?

I Sverige verkar diskussionen ha fastnat i om SD är rasister eller inte.

När de (ja, här på min blogg är SD ”de” och jag ”vi”) säger något nedsättande om någon företrädare för en utsatt grupp så jublar vi eftersom det nu är ”bevisat” att de är rasister. Jag tror att vi jublar eftersom vi har fått för oss att om vi bara kan leda i bevis att SD är rasister så är problemet löst. Ingen vill ju vara rasist. Eller?

Jag börjar tycka att det är en lite märklig inställning.

Alla vet att det är en betydligt större andel svenskar som tycker saker eftersom de baserar sina ställningstaganden på fördomar. Gissningsvis så gör ”alla” sociala varelser det. Fördomarna varierar, och förmågan att resonera med sig själv varierar, men vi är allesammans produkter av samhällsstrukturerna.

Jag tycker saker, känner saker, är rädd för saker, undviker saker, väljer andra saker, på grund av att jag har fördomar. Ibland är det just den här sorteringen av fakta som gör att vi kan undvika att försätta oss i farliga situationer. Ibland blir resultatet inte riktigt lika bra. Jag är tillräckligt medveten om mina fördomar för att akta mig för dem. Men det gör mig verkligen inte fördomsfri. Och det gör mig knappast till ett moraliskt föredöme.

Ett flera år gammalt klipp av Åkessons BBC-intervju i Hard Talk fick nytt liv i veckan. Folk såg det och jublade. Jag såg det och suckade. Om ni lyssnar på vad intervjuaren faktiskt säger ”du misstolkar medvetet statistiken” och hör vad Åkesson svarar ”men statistiken stämmer”, så vet jag faktiskt inte varför ni skrattar.

Statistiken stämmer. Åkesson pratar dålig engelska. Han har inte fått förbereda sig på frågorna och vet därför inte specifikt vilken statistik hon pratar om. Är det så roligt?

Jag hade önskat att vi kunde prata lite om hur en korrekt tolkning av statistiken borde se ut. Åkesson hade kunnat få utveckla det han säger ”om vi begränsar invandringen så får vi ner den grova våldsbrottsligheten”. Han säger så, och intervjuaren påpekar att Brottsförebyggande rådet inte tolkar statistiken på samma sätt, men längre kommer hon inte. Och det skulle hon ha kunnat göra. Det är faktiskt DET som är det viktiga: varför inte en begränsning av invandringen skulle leda till mindre våldsbrottslighet, och vad de riktiga konsekvenserna (och samhällsförlusterna) skulle bli. (Det finns massvis med uträkningar om vinsterna med invandringen, googla gärna, jag orkar inte länka till dem, för jag får så konstiga mejl när jag gör det.)

Jag svarar NEJ på frågan ”är du rasist” trots att jag inte är befriad från, vad ska vi kalla det? ett inlärt beteendemönster. Och nu tror jag att jag ska inleda min sjukt produktiva skrivdag och avsluta den här diskussionen, för den kräver mer tid av mig än jag har.

Men låt mig i alla fall säga det här. I helgen kommer jag att sitta på ett okänt antal borgerliga middagar och dricka årgångsvin och hävda att vi har ett solidariskt ansvar för världens flyktingar. Vi måste vara beredda på att sänka vår egen levnadsstandard för att höja andras. Jag kanske till och med kommer att säga att jag knappt klarar av att leva med mig själv när jag läser den här typen av artiklar eftersom det framgår så tydligt att det inte är moraliskt försvarbart att leva som vi gör. Men så kommer jag att åka hem till mitt enorma hus och jag kommer inte att låta tio stycken flyktingar flytta in hos mig, inte den här veckan heller. Jag kommer inte leva efter tesen ”man kan inte hjälpa alla, men man kan hjälpa någon”. För att det är en avgrund emellan vad jag tycker och vad jag gör. Och det är uppenbarligen lättare för mig att leva med den avgrunden än att faktiskt göra något. Och nej, jag pratar inte om att betala lite pengar till kvinnan som sitter utanför mitt gym med ett barn i famnen, eller sätta in pengar i en katastroffond. Det är klart att det är bättre att göra sånt än att inte göra det, men det är inte något som kräver egentligt mod.

Vad var det vi pratade om? Rasism. Det gör mig inte till rasist att jag inte bygger om mitt hus till flyktingboende. Men. Frågan om hur vi ska känna solidaritet är inte enkel. (Och nu har jag slagit in dagens vidöppna dörr och tänker därför GENAST skriva en miljon tecken på min fjärde roman.)

PS. I Frankrike – där FN har en etablerad politisk ställning sedan länge – ställer man sig den märkligt generaliserande frågan om fransmännen är rasister. De undersökningar som har gjorts ger nedslående resultat. Men jag tror knappast att de är typiska för fransmännen.

Om skogsmöss, matkastning och brandsläckare

Sedan jag var ett litet barn har jag regelbundet fantiserat om att vara en skogsmus. Det verkar ha sina uppenbara poänger att vara så där näpen och söt och bo under en mysig trädrot i en djup skog. Och så har väl Elsa Beskow bidragit till att ploga myllan i vilken det är så ljuvligt att föreställa sig ett liv omgiven av snälla tomtar och troll.

Men det har också sina uppenbara nackdelar förstås. Att vara skogsmus. Särskilt när det regnar.

När vi körde hem från Bretagne i ett närmast dystopiskt oväder kändes det till exempel ganska bra att veta att det inte var en trädrotskoja som väntade hemma i Bryssel.

För vi har varit några dagar i Christophes hemland. Först i Paris hos Christophes pappa och syster och deras familjer, sedan vid Baix de Morlaix, en av de vackraste (och regnigaste) platserna på jorden, där Christophes mamma bor. Och, ja, jag fick inte bara äta ostron utan också svara på frågor om svensk barnuppfostran, eftersom det stått i de franska tidningarna att vi svenskar har tröttnat på att inte få slå våra barn.

Min syster brukar säga att jag är en sån som gillar att diskutera politik och sånt. Det är fel. Jag avskyr att diskutera politik och sånt. Det är nämligen helt meningslöst eftersom ingen som diskuterar politik och sånt någonsin är intresserad av att LÄRA sig något, bara att SÄGA HUR DET ÄR. Och de vet aldrig hur det är, naturligtvis, eftersom det bara är jag som vet hur det är. Och det brukar knappast kräva någon längre diskussion.

Nå.

”Det finns ingen svensk debatt om barnaga”, försökte jag i alla fall säga (och inte skrika). ”Det måste vara en missuppfattning. Eller helt enkelt ett journalistiskt påhitt. Svenskarna saknar inte tiden då vi fick slå våra barn.”

”Jamen”, försökte personen som inte ville diskutera utan bara säga hur det är. ”Det är väl ändå skillnad på att slå sina barn och att ge dem en hurring när de inte sköter sig?”

”Nej”, sa jag. ”Det är ingen större skillnad faktiskt. Om jag slår dig eller ger dig en hurring, det är ungefär samma sak.”

Och så var den diskussionen över. För det är ingen idé, faktiskt. Att diskutera sånt.

Men jag bestämde mig för att det var en god idé att undvika att påpeka att i Sverige läser man just nu en bok om fransk barnuppfostran. ”Franska barn kastar inte mat”, heter den. Så här beskrivs den:

Varför äter franska barn glatt både grönsaker och fisk? Varför sover de hela natten från att de är bara ett par månader? Och hur kommer det sig att franska föräldrar kan småprata i parken utan att bli avbrutna en gång i minuten?

Tillåt mig, öm (och sträng) moder till tre stycken fransyskor, att småle. Hånfullt. Min man skulle kallat den boken ”Franska barn kastar inte mat… bara på sin pappa (som är tvungen att rensa alla tallrikarna och äta upp resterna)” och själv skulle jag vilja döpa om den till ”Franska barn äter väldigt sällan någonting annat än choklad”, eller kanske ”Franska föräldrar går inte till parken, de skickar sin barnflicka” eller (ännu hellre) ”Om franska barn sover eller inte på nätterna är helt ointressant så länge det går att hitta fungerande öronproppar på det lokala pharmaceriet”.

Men vi byter ämne.

Det var trevligt i Frankrike. En alldeles ljuvlig familjeblandning av skaldjur, promenader, shopping, havsutsikt och kärleksfulla minnen. Det regnade precis hela tiden, utan avbrott, och jag läste senaste Bridget Jones. Den var förvånansvärt rolig. Massvis med härliga fördomar och precis lika viktfixerad som de andra två.

När vi kom hem till vårt egna kök och fransyskorna petat sönder fisken och grönsakerna (och tackat för maten och dukat av efter sig) tände jag halloween-lyktorna i keramik som jag köpte förra året till elvaåringens tioårskalas. Jag ställde dem i köksfönstret och försökte hjälpa elvaåringen med grammatikläxan. Någonstans i röran bland lui/leur/leurs/ses/son/sa började inte bara min invandrarhjärna brinna, utan även en av lyktorna. Då tog jag närmaste soda stream-flaska och tömde den över lågan, varpå hela alltet exploderade och Christophe klev in från biblioteket och sparkade ut eldhavet i trädgården.

I dag har jag sålunda inhandlat brandsläckare på IKEA. Tre stycken. I kväll ska jag ha brandsäkerhetslektion med fransyskorna.

Även om det på många sätt skulle vara säkrare om vi varit en liten skogsmusfamilj. För jag är säker på att skogsmöss äter upp sina grönsaker. De skulle aldrig kasta mat. Eller kolsyra på en brand.

Måndag, måndag, måndag.

Så var det måndag. En dotter sjuk, två i skolan, en man som åkt ifrån sin familj för att klä sig i klänning, eller åtminstone advokatkappa.

Det var en bra helg. I lördags natt började jag i och för sig att få mejl från en ledande internätbutik som förklarade för mig att jag nu var skyldig dem tusentals kronor eftersom ”jag” köpt på mig en hel massa digitala frukter och bullar och kakor när ”jag” spelade ett spel jag inte tänker berätta namnet på. När jag förklarade för yngsta dottern att jag nu tagit bort spelet ifråga från alla datorer så grät hon bittert och sa att ”det var min favorit, mamma, det roligaste spelet jag någonsin sett”. Vilket på alla vis är tur, eftersom spelet kostade mer i timmen än våra amorteringar kostar per dag. Bil och hus. Så en viss tid av dagens dag kommer sålunda att gå åt för att förklara avtalskapaciteten hos en 6-åring för en internätbutik som inte ens har ett telefonnummer som man kan nå dem på.

Hurra?

Ska man se positivt på saken kan man väl säga att det gav mig ett fullgott skäl för att slita ungarna från datorerna och åka till ishallen.

I övrigt har jag läst. En bra, en dålig. Köpt nya joggingdojor och använt dem.

Nu ska jag gå till jobbet.

Finn de svenska barnen. Ledtråd: de är de enda med hjälm. I hela ishallen.

 

Hälsning till mamma

När mamma var här fick hon undersöka den mystiskt magont-halsont-lite-feber-sjuka tolvåringen. ”Jag vet inte vad det är för fel på dig”, sa mamma. ”Men jag kommer att kunna berätta det för dig om några dagar”, la hon till. ”När jag själv drabbas av samma sak.”

Nu har sexåringen också blivit sjuk. Och hennes mamma. Så nu kan vi berätta vad det är.

Det är magont-halsont-lite-feber-sjukan.

Man sover hela tiden. Hela. Tiden. Vill inte äta något, bara dricka julmust.

Utan duktiga flickor skulle världen gå under

På den subatoma nivån kan man inte ens säga att materian existerar. Man kan bara säga att den har en tendens att existera.

Ungefär så känner jag mig. Som att jag har en tendens att existera. Jag har nämligen också en tendens att tycka synd om mig.

Sjukdomen har nått även mig. Men några uppkastningar kan jag inte glädjas åt. Bara feber och ont i halsen. Ändå går jag naturligtvis till jobbet. Ändå tar jag hand om min familj, redigerar min jävla bok, uppfyller mina avslutningsplikter som klassförälder. Sopsorterar. Funderar ut födelsedagspresenter och hjälper kompisar.

Jag är så trött. Jag är så ful. Jag är så sliten. Men, fan, vad duktig jag är.

Det är väl ändå för väl att jag sminkade mig i dag. Så att jag ser fräsch och glad ut.

Bräck det om du kan!

”Hur många gånger kräktes jag”, frågade sexåringen i morse.

”Jag vet inte riktigt”, svarade jag. Eftersom jag tappade räkningen någon gång strax efter klockan fyra. Det blir lätt så när man redan vid niotiden lägger sig på en tältsäng i yngsta dotterns rum för att kunna torka henne om munnen, hålla i hinken och koll på febern, när hon kräks galla och vatten minst en gång varje trekvart, hela natten utan avbrott.

”Minst sju gånger”, sa sexåringen fundersamt.

”Minst”, svarade jag.

Vi begrundade detta en stund. Sexåringen nickade några gånger. Snöt sig. Smuttade på lite vätskeersättning. Sedan undrade hon:

”Tror du att det blev världsrekord?”

 

 

 

Om rättssäkerhet, bloggar och mode

Hela veckan har jag försökt undvika att blogga om Göteborgspolisens ingripande mot några personer som skulle höras upplysningsvis i en terroristutredning. Jag vill så gärna berätta kloka saker för er om varför det är så viktigt att inte skapa specialregler för brott som uppfattas som särskilt allvarliga. Det gäller terrorism, det gäller våldtäkt, det gäller incest. Det måste finnas ordentliga regler som inte får överträdas, tydliga gränser som måste respekteras. Men jag har undvikit att ta upp det i bloggen för att rättssäkerhet är alldeles för viktigt för att skriva något snabbt om. Och är det något man kan vara säker på om man säger något viktigt är det att man kommer att bli missuppfattad. Ungefär som det här med kungen. Gudarna ska veta att jag tycker att till och med kungen har rätt till ett privatliv, men läs det här. Det hade jag velat skriva. Men jag kan inte. Åtminstone inte här.

Blogga.

Bloggläsare i allmänhet orkar inte läsa så här långt. Så varför ska jag försöka skriva något längre då?

Hank i Californication säger det bättre än jag:

”…people seem to be getting dumber and dumber. You know, I mean we have all this amazing technology and yet computers have turned into basically four figure wank machines. The internet was supposed to set us free, democratize us, but all it’s really given us is /…/ 24 hour a day access to kiddie porn. People… they don’t write anymore, they blog. Instead of talking, they text, no punctuation, no grammar: LOL this and LMFAO that. You know, it just seems to me it’s just a bunch of stupid people pseudo-communicating with a bunch of other stupid people at a proto-language that resembles more what cavemen used to speak than the King’s English.”

Och visst, jag väljer att blogga. Om mode, till och med och tror att det ska vara lite kul så där, eftersom jag helt uppenbart inte har någon vidare koll på mode. Varför? För att jag gillar mina läsare naturligtvis. För att de både läser så här långt och ger mig trevlig feedback.

Martina fick en kommentar av en glad läsare i dag. Tove.

Tove säger:

”Vad omtänksamt av er att ni startat en helt egen tidning med tillhörande webbplats för illiterata! Men informationen framgår lite dåligt. Jag undrade ganska länge över denna textmässigt ultratunna soppa där välkänt begåvade skribenter bloggar i principhelt utan textinnehåll (och vad jag kan se rätt mycket utan engagemang också) Men sedan insåg jag att er målgrupp måste vara världens alla icke läskunniga. Någon annan rimlig förklaring kan det inte finnas till att ni ställer upp på detta. Men det vore bra om ni skaffade någon läs och skrivkunnig till att sätta rubrikerna i alla fall.Det därmed ”djup” i överskriften här tror jag ni missupfattat. Djup kanske betyder ”snabbt ihophaffsade mobilfoton” på något annat av världens språk, dock inte på svenska.”

Ord och inga visor.

Jag är avundsjuk på Martina.

Jag har bloggat länge nu och några bloggtroll har jag inte. Under en kort tid hade jag en liten, en blogghamster typ, men han försvann.

Kan du inte komma hit, Tove? Häng här hos mig istället. Jag är urusel på att ta suddiga bilder med min mobilkamera och jag har letat länge efter någon som du. Någon att diskutera köksinredning, hemtapetserade dockskåp och andra superduperdjupa ämnen med. Låt oss dyka ner i bloggvärldens bråddjupa kapsyl tillsammans.

För både du och jag Tove, vi är en del av det här problemet. Att aldrig tänka efter. Inte ordentligt. Att ta suddiga bilder med mobilen för att visa oss öppna. Att förolämpa, eftersom det är både enklare och roligare än att öda energi på det som är viktigt.

Och som Hank säger.

”Hence my self-loathing.”

Puss och godnatt.

Photo 162

Puss puss

”Du måste ta det lugnt”, sa doktorn när han berättade att jag hade kyssjukan. Att jag var sjuk på riktigt, med ett virus som heter Epstein Barr.  Ett virus. Inte något duktig-flicka-syndrom eller någon fyrtioårskris eller ens ett gammalt trauma som ligger och gnager. Ett virus. ”Vill du bli sjukskriven?”

Sjukskriven? Det är en så fånig fråga att jag inte ens orkade svara. I min familj sjukskriver man sig inte. Man sväljer två ipren, har alltid en nässpray i handväskan och gör sitt bästa. (Man går inte heller i terapi utan man biter sönder bettskenor och kindtänder, man löser inte sina konflikter utan skiljer sig och om proppen i elskåpet går så köper man ett nytt hus.)

Men jag äter faktiskt vitaminerna som doktorn skrev ut. Eftersom jag till råga på eländet är så jävla rädd för att bli sjuk på riktigt.

Nu ska jag rusa till jobbet. I kväll får vi gäster från Paris.

Människans inneboende ondska, eller faran med endorfiner

Om vi skulle ta och fundera lite på människans natur en stund. Jag menar, är människan ond eller god eller bara jävligt korkad? Fredagen är den perfekta dagen för sådana frågor, dagen då Idoljuryn släpps lös. Ont eller gott eller bara jävligt korkat?

Låt oss använda oss av en så kallad empirisk iakttagelse. Jag gjorde ett spinningpass i går. En galen belgare skrek ut konstiga instruktioner på flamländska. Och franska. Och engelska. Då och då även på italienska. Vilket innebar att när han slutligen hade lyckats ta sig igenom hela instruktionen, då hade vi för länge sedan börjat göra något annat.

Bredvid mig cyklade en gigantisk man iförd en sån där kondomutstyrsel som karlar som cyklar envisas med att sätta på sig. Och pannband. Han såg ut som Jaw utan tandställning. Och utöver att svettas i sådana mängder att det skvätte på mig (!) så utbrast den här granncyklisten med jämna mellanrum i formidabla glädjetjut av typen ”JIIIIIIHAAAAAA” när det var väldans extra jobbigt och ”COME OOOOOON!” när han tyckte att vi andra inte verkade cykla tillräckligt snabbt. Eller bara ”AH! IH! UH!” av oklara skäl. Detta var alltså inte själva ledaren av passet utan bara en enkel medmotionär. ”LET’S GOOOOOOO!”

Jag ville klippa till honom. Kliva av cykeln och gå fram till honom och ge honom en rak höger. Eller knäa honom, hur man nu gör det när karlkräket sitter på en cykel. Vad som helst, bara jag fick tyst på honom.

Eftersom jag är feg, eller vad det nu heter när man inte slåss, så bestämde jag mig för att låta bli. Han fick fortsätta tjoa.

När jag stod i duschen och tvagade mig med nagelborste (svettstänken) funderade jag på vad det egentligen är som får en människa att bli så där. Så där JIPPIHOOOO liksom. Och varför jag tycker att det är betydligt mer misstänksamt än en vanlig, hederligt arbetande surf**tta. För om det skulle visa sig att svettiga Jaws är serievåldtäktsman, eller slår sin fru, då skulle jag nicka överlägset och säga till alla kvällstidningsjournaliser att ”jo, jo… det såg man på honom, det märktes att det var något som var fel”.

Finns det verkligen tillräckligt med syre på jorden för dessa KÄCKA idrottstyper som inte verkar ha förstått att sporta, det gör man för att det ska smaka blod i munnen, inte för att kunna glädjas åt att man inte är den enda som luktar ammoniak? Och cykelshorts. CYKELSHORTS! Vad är det om inte ett bevis på att mänskligheten är på väg mot en säker undergång?

Trevlig helg, förresten.

”TJOOOOOHOOOOOO!”