Mässan i tre punkter

    • Mässans bästa: Ann Heberlein, Martina Haag, Kristina Ohlsson och Pirats personal.
    • Mässans lågvattenmärke: det där vemodiga flackandet i baren på Park. Och skitsnackandet. Vi ska återkomma till skitsnackandet.
    • Mässans tapperhetsmedalj går till Fredrik Belfrage som genomförde tjugosex stycken tjugominutersintervjuer per mässdag och ändå lyckades få mig att känna mig både sedd och hörd i litteratursveriges mest illa ventilerade predikosal. Vilket makalöst proffs och vilken trevlig människa!

6_belfrage

Fotografiet har jag hämtat från Fredriks hemsida.

Obehagliga män och kvinnor, del 3

En och en är de inte så obehagliga. Men i grupp. Hu.

Nej, jag pratar inte om männen. Jag pratar om kvinnorna som går dit för att titta. I grupp. Och skrattar med hyenamunnar åt någon pojke som tar av sig kalsongerna för att försörja fru och barn. Skriker ”kom-igen-nu-visa-ballen” och skrattar ännu högre. Biter av huvudet på kräftan och sväljer snapsen hel. Kanske stoppar en sedel under kalsongen…

Okej då. Jag tror inte att de strippar. Men det är ändå läskigare än Risifrutti. Bara Killar På Scen, Bara Tjejer I Publiken. Usch, usch, usch. Vilka pretentioner. Vilka förväntningar. Och de där leendena. Det påminner om försäljare i Italien som säger Ciao Bella åt en när man just har släpat sig ur sängen och ner i ett par foppatofflor för att ta sig till apoteket och hämta ut extrastark antibiotika mot de variga svinkopporna som sedan ett dygn tillbaka spritt sig över hela ansiktet.

Bevare mig väl. Då går jag hellre på Dramatens lilla scen.

obehag

PS. Vem ÄR Brolle?

Klarläggande

Det enda man kan vara riktigt säker på är att man kommer att bli missförstådd. Och värre blir det, eftersom den nya generationen (och den innan) inte har riktig koll på det vi i min generation kallar ironi.

Därför. Ett par förtydliganden.

ETT.

Jag tycker inte att Bodström är beundransvärd eller att han har rätt. Jag tycker att han är pinsam, inkonsekvent och en politisk katastrof. Jag skulle kunna fortsätta, men har ingen lust att göra mig skyldig till förtal.

Bodström är inte bara mannen som i egenskap av justitieminister varit med och genomdrivit nya regler för hur och när polisen får kräva drogtester (läs: urinprov på krogen/grammisgalan/vid busstationen/på ICA). Han är också mannen som menar att ”frivilliga” drogtester ska kunna avkrävas minderåriga utan att deras föräldrar tillfrågas. Trots att det redan finns/fanns mer rättssäkra regler för vad som ska krävas för att få genomföra sådana test.

Bodström har målat in sig i ett hörn och påstår att han säger nej för att han inte vill visa snoppen för en sjuksköterska han aldrig träffat förut. Detta säger han utan att för ett ögonblick dra kopplingen till de minderåriga tonårspojkar och flickor han anser ska göra samma sak. Det går visserligen bara att spekulera om skälen till varför han gör på det viset, och det kan man inte göra utan att förtala mannen, men inte sjutton är den automatiska kopplingen att det beror på hans politiska övertygelse.

Jag tycker alltså INTE att Bodström har gjort något hedervärt när han vägrar att kissa i kopp. Jag tycker att han har gjort något PINSAMT, snudd på SKANDALÖST. Med mitt tidigare inlägg avsåg jag OCKSÅ att visa på att jag anser att det INTE är i linje med ett rättssäkert samhälle att kräva exempelvis urinprov av folk på så lösa grunder som Bodström vill. Jag ville vidare illustrera INKONSEKVENSEN med Bodströms handlande.

Frågor på det?

TVÅ.

Jag har ingenting emot retuschering. Jag anser inte att det är antifeministiskt att retuschera mig till en snyggare författare. Jag tycker snarare att det talar FÖR den feministiska saken att någon så smart och välformulerad (och ständigt missförstådd) författare som jag, görs lite snyggare.

Frågor på det?

TRE.

Jag tänker inte rösta på KD.

Frågor på det?

Obehagliga män och kvinnor, del 2

Blank som en nytorkad diskbänk. Och lite immig, med ögon lika genomträngande isblå som den senaste partydrogen.

Jag brukar kalla det för den frireligiösa looken, och trodde till alldeles nyligen att den var förbehållen kvinnliga författare av min egen typ (se högerspalten för ett illustrativt exempel).

Men när jag gick på stan häromdagen möttes jag av bildbevis på att Truman show finns på riktigt.  Och stadens egen borgmästare där verklighetens folk alltså bor, han vill inget hellre än att få dupera även mig in i spisvärmen, där inget är heligare än fosterlivet och kvinnans rätt att inte kunna försörja sig själv.

Halleluja?

goranhagglund-01.ashx

FOTO: KRISTDEMOKRATERNA

Obehagliga män och kvinnor. Del 1.

Han har alltid varit läbbig. Det har jag tyckt sedan jag var liten. Redan hans yrkesval sätter igång varningsklockor hos mig. Ni vet vad jag menar. Äldre män söker sig till små barn via godsaker och lustig ansiktsmålning.

Men i dag på väg från Junibacken (det gäller att sysselsätta den abstinenta fransyskan) såg jag att det har blivit ännu värre.

För att han har skaffat sig fru. Gått och blivit heterosexuellt stadgad på äldre dar.

Mycket obehagligt.

Är det ingen mer än jag som får herr-och-fru-Fritzl-vibbar av hela grejen?

”Kom med här min lilla vän sÃ¥ ska vi se om vi inte kan hitta nÃ¥got gott Ã¥t dig? En 88:an kanske. Åh, vad synd. De har jag nere i källaren. Fru GB följer med och ser till att du hittar vägen…”

gb-glass-gubben_34088418

I övrigt förundras jag över att jag för första gÃ¥ngen i mitt liv tycker att Thomas Bodström har alldeles rätt. Det är klart att han mÃ¥ste säga bestämt nej när han under en intervju fÃ¥r frÃ¥gan om han – förment helt och hÃ¥llet frivilligt – vill ställa upp pÃ¥ drogtest. Det är ett viktigt ställningstagande att socialdemokraternas tänkta justitieminister säger nej eftersom det naturligtvis är alldeles pÃ¥ tok för integritetskränkande. Absolut. Han och jag är överens pÃ¥ den punkten. Heja Thomas!

Låt oss bara hoppas att han vidarebefordrar sina rättsäkerhetshänsyn till partikamraterna. De lär bli förvånade över hans nyvunna insikter i hur ett rättssamhälle bör fungera.

Om Hope, grå starr och bellini

Jag vet att min blogg vänder åt de mest oväntade håll, men jag har faktiskt varit på modevisning i dag. (Tillsammans med Maja, en av mina vackraste och klokaste vänner.)  Jag träffade en del kollegor, bl a Denise och Carina.

Kändisfotograferna kastade sig över Denise. ”Ta ett foto på min kollega också”, sa hon (vänliga människa) och drog mig i armen in i fotoblixtarna. ”Hmpf”, svarade fotograferna.

Fotograferna frågade aldrig vad kollegan, dvs jag, hette. Men när Denise dyker upp på vimmelsidorna så vet ni vems den skinnjackebeklädda armen är. Den är min. Det är mig och min jacka från Madonnas H&M-kollektion som de kommer klippa bort från succéförfattarens vänstra sida.

Det var första gången jag var på modevisning. Det vimlade av välklädda (eller-vad-det-kallas när man har spik på axlarna och tovigt hår med flit) människor. Som såg mycket oroliga ut. Väldans många såg också ut som om de egentligen borde befinna sig i skolmatsalen i färd med att äta extra mycket potatiskakor med sylt för att klara av skolsysters invägning utan att bli underkända. De små liven hade väl fortfarande sommarlov antar jag. Men jag hälsade på allesammans, unga som gamla, smala och magra, eftersom de såg så där vagt bekanta ut, som media-stockholmare så ofta gör. Ingen hälsade tillbaka. Om de gjorde något överhuvudtaget så var det att på ett väldigt aktivt vis INTE hälsa tillbaka. Många av dem verkade dessutom ha drabbats av någon form av känslighet i hornhinnan eftersom de var tvungna att behålla sina kolsvarta solglasögon på i ösregnet.

Nåja.

Kläderna på själva visningen var i alla fall skitsnygga. Vackra tyger, rena linjer. Hope borde bli en dundersuccé. (Hope har dessutom rea på spring/summer 10 på sajten http://www.hopeshoponline.com/ så in och fynda!)

Efteråt gick jag och Maja på Diplomat, skålade i bellini för att vi fick gå på modevisning, äntligen umgås med bara varandra och aldrig behöver vara oroliga för att inte bli igenkända av dem vi faktiskt känner på riktigt.

bellini