Kvinnan skall tiga i församlingen

Nej. Jag tänkte nog tjata en stund till (resten av mitt liv). Feminism, var det. Avdelningen: självkritik (som om det var själva vitsen). Är dagens feminism för egocentrisk? Borde vi återgå (?) till att skandera (alla med lika höga röster och i stora massor där vi turas om att gå först) gemensamma budskap? Är det inte det jag menar när jag säger att jag tycker att det är beklämmande att vi intresserar oss mer för att klanka ner på enskilda feminister än patriarkala strukturer?

Nja.

Jag läser ett inlägg i debatten av en alldeles särskilt klok kvinna. ”Redan på 70-talet passade feminister illa för en medielogik som kräver queen bees med ’allt ljus på mig'”, säger hon.

Jag håller inte med.

Det går några dagar. Jag funderar en stund. Och kommer fram till följande:

JAG HÅLLER VERKLIGEN INTE MED.

Frihetsrörelser kräver förgrundsgestalter. Personer som inte är rädda för att ”ta plats”, prata för högt och för mycket, eller ”säga fel saker”, är absolut nödvändiga. En av de riktigt positiva sakerna med feminismen är att tack vare den SYNS enskilda kvinnor mer, som något annat än anonyma företrädare för Kvinnan.

Jag har precis läst klart Malcolm Gladwells senaste David och Goliat, och bland allt underhållande och klokt som han skriver, påminner han om Salongen i Paris, den som man ”var tvungen” att vara med i på den tiden för att överhuvudtaget räknas. Den som alla tidens konstnärer rättade sig efter, motivmässigt, teknikmässigt.

”I Paris finns knappt femton konstälskare som är kapabla att tycka om en målning som inte har fått Salongens godkännande”, sa Renoir och jag undrar i mitt stilla sinne hur många litteraturälskare med egen smak som vi har i Sverige i dag.

Nå.

Det bästa med att Minerva flyger i skymningen är att om det hände för väldigt länge sedan så sitter vi redan inne med facit. Impressionisterna gjorde som bekant sin grej. Det gick förvånansvärt bra utan Salongens hjälp. Och även om det kanske inte är så hälsosamt att skära av sig örat… HÅLL FÖR FAN INTE KÄFTEN, KVINNA!

Och så vill jag säga en sak om Guldbaggegalan.

I min rika skatt av familjemyter ingår en historia som mina föräldrar brukar turas om med att berätta. Min äldsta moster (då i knappa tjugoårsåldern) hade med sig en svart amerikan till ett kalas. Pojkvännen hade på det ena eller det andra dramatiska viset vägrat att delta i Vietnamkriget och var på flykt, han hade hamnat i Sverige. Han var också akademiker. Men på just detta kalas var det inte någon som ville diskutera politik med honom. Istället var det en överförfriskad jeppe (ingen vän till familjen) som envist försökte få honom att ”spela piano”. När han förklarade att han inte kunde det, ombads han att ”sjunga något”.

”Sjung något”, envisades han. ”Var inte så jävla trist! Kom igen.”

Och då sa desertören, enligt myten med en låg, hes röst, en röst som alla ändå hörde:

”Om du vill kan vi släcka i taket och så kan jag stampa med klackarna i golvet medan jag visar mina vita handflator?”

 

Dessutom var det för jävligt att inte Känn ingen sorg vann pris för bästa regi.

Nu tar vi helg, tycker jag.

VILL-HA-faktorn på den här t-shirten… närmast okontrollerbar…

Är du rasist, min lille vän?

I Sverige verkar diskussionen ha fastnat i om SD är rasister eller inte.

När de (ja, här på min blogg är SD ”de” och jag ”vi”) säger något nedsättande om någon företrädare för en utsatt grupp så jublar vi eftersom det nu är ”bevisat” att de är rasister. Jag tror att vi jublar eftersom vi har fått för oss att om vi bara kan leda i bevis att SD är rasister så är problemet löst. Ingen vill ju vara rasist. Eller?

Jag börjar tycka att det är en lite märklig inställning.

Alla vet att det är en betydligt större andel svenskar som tycker saker eftersom de baserar sina ställningstaganden på fördomar. Gissningsvis så gör ”alla” sociala varelser det. Fördomarna varierar, och förmågan att resonera med sig själv varierar, men vi är allesammans produkter av samhällsstrukturerna.

Jag tycker saker, känner saker, är rädd för saker, undviker saker, väljer andra saker, på grund av att jag har fördomar. Ibland är det just den här sorteringen av fakta som gör att vi kan undvika att försätta oss i farliga situationer. Ibland blir resultatet inte riktigt lika bra. Jag är tillräckligt medveten om mina fördomar för att akta mig för dem. Men det gör mig verkligen inte fördomsfri. Och det gör mig knappast till ett moraliskt föredöme.

Ett flera år gammalt klipp av Åkessons BBC-intervju i Hard Talk fick nytt liv i veckan. Folk såg det och jublade. Jag såg det och suckade. Om ni lyssnar på vad intervjuaren faktiskt säger ”du misstolkar medvetet statistiken” och hör vad Åkesson svarar ”men statistiken stämmer”, så vet jag faktiskt inte varför ni skrattar.

Statistiken stämmer. Åkesson pratar dålig engelska. Han har inte fått förbereda sig på frågorna och vet därför inte specifikt vilken statistik hon pratar om. Är det så roligt?

Jag hade önskat att vi kunde prata lite om hur en korrekt tolkning av statistiken borde se ut. Åkesson hade kunnat få utveckla det han säger ”om vi begränsar invandringen så får vi ner den grova våldsbrottsligheten”. Han säger så, och intervjuaren påpekar att Brottsförebyggande rådet inte tolkar statistiken på samma sätt, men längre kommer hon inte. Och det skulle hon ha kunnat göra. Det är faktiskt DET som är det viktiga: varför inte en begränsning av invandringen skulle leda till mindre våldsbrottslighet, och vad de riktiga konsekvenserna (och samhällsförlusterna) skulle bli. (Det finns massvis med uträkningar om vinsterna med invandringen, googla gärna, jag orkar inte länka till dem, för jag får så konstiga mejl när jag gör det.)

Jag svarar NEJ på frågan ”är du rasist” trots att jag inte är befriad från, vad ska vi kalla det? ett inlärt beteendemönster. Och nu tror jag att jag ska inleda min sjukt produktiva skrivdag och avsluta den här diskussionen, för den kräver mer tid av mig än jag har.

Men låt mig i alla fall säga det här. I helgen kommer jag att sitta på ett okänt antal borgerliga middagar och dricka årgångsvin och hävda att vi har ett solidariskt ansvar för världens flyktingar. Vi måste vara beredda på att sänka vår egen levnadsstandard för att höja andras. Jag kanske till och med kommer att säga att jag knappt klarar av att leva med mig själv när jag läser den här typen av artiklar eftersom det framgår så tydligt att det inte är moraliskt försvarbart att leva som vi gör. Men så kommer jag att åka hem till mitt enorma hus och jag kommer inte att låta tio stycken flyktingar flytta in hos mig, inte den här veckan heller. Jag kommer inte leva efter tesen ”man kan inte hjälpa alla, men man kan hjälpa någon”. För att det är en avgrund emellan vad jag tycker och vad jag gör. Och det är uppenbarligen lättare för mig att leva med den avgrunden än att faktiskt göra något. Och nej, jag pratar inte om att betala lite pengar till kvinnan som sitter utanför mitt gym med ett barn i famnen, eller sätta in pengar i en katastroffond. Det är klart att det är bättre att göra sånt än att inte göra det, men det är inte något som kräver egentligt mod.

Vad var det vi pratade om? Rasism. Det gör mig inte till rasist att jag inte bygger om mitt hus till flyktingboende. Men. Frågan om hur vi ska känna solidaritet är inte enkel. (Och nu har jag slagit in dagens vidöppna dörr och tänker därför GENAST skriva en miljon tecken på min fjärde roman.)

PS. I Frankrike – där FN har en etablerad politisk ställning sedan länge – ställer man sig den märkligt generaliserande frågan om fransmännen är rasister. De undersökningar som har gjorts ger nedslående resultat. Men jag tror knappast att de är typiska för fransmännen.

Och apropå Frankrike

Jag har alldeles nyligen börjat förlika mig med att ungarna skriker ”weee looooove you miss Hannigaaaan” så fort jag försöker få dem att städa sitt rum/duka av/torka av/plocka ur/ställa in och så vidare i all oändlighet.

Jag har bestämt mig för att det är charmigt att vi delar kulturella referenser.

Men när man sticker in huvudet genom dörren till tonåringens rum (inte för långt, eftersom man inte vill bryta mot regelverket som är fastnaglat i versaler: STÖR EJ! KNACKA FÖRST! KOM INTE IN!! PRIVAT OMRÅDE!!!) för att få henne att Ta Itu Med Saker Som Måste Göras, och hon tittar upp och väser:

”Heeeeeeeeere’s Joooooohnnyyyyy….”

Ska man verkligen ta det som något positivt?

Och apropå kulturella referenser tänkte jag säga att det faktiskt finns en hel del saker som jag verkligen gillar med Frankrike. De tar till exempel fortfarande sitt språk och sin kultur på blodigt allvar, det är inte många länder som gör det. Och jag tillhör dem som tycker att det hör till kategorin Bra Saker att Staten lägger pengar på kulturstöd. Visste ni till exempel att Frankrike står för en tredjedel av det totala europeiska filmstödet? Stöd som inte enbart går till att producera filmer där vackra, smala fransyskor talar med varandra i vackra parislägenheter med högt i tak, utan också till exempelvis biografer på landsbygden. Bra, tycker jag. Av Frankrike.

Och apropå kultur. Häromdagen skickade 7-åringens fröken hem en lista på boktips. Så här såg den ut:

Tio av dem ska läsas och redovisas i klassen. Bra, tycker jag. Bra! Vive la France!

Bädda. Sängen. Genast!

 

Om skogsmöss, matkastning och brandsläckare

Sedan jag var ett litet barn har jag regelbundet fantiserat om att vara en skogsmus. Det verkar ha sina uppenbara poänger att vara så där näpen och söt och bo under en mysig trädrot i en djup skog. Och så har väl Elsa Beskow bidragit till att ploga myllan i vilken det är så ljuvligt att föreställa sig ett liv omgiven av snälla tomtar och troll.

Men det har också sina uppenbara nackdelar förstås. Att vara skogsmus. Särskilt när det regnar.

När vi körde hem från Bretagne i ett närmast dystopiskt oväder kändes det till exempel ganska bra att veta att det inte var en trädrotskoja som väntade hemma i Bryssel.

För vi har varit några dagar i Christophes hemland. Först i Paris hos Christophes pappa och syster och deras familjer, sedan vid Baix de Morlaix, en av de vackraste (och regnigaste) platserna på jorden, där Christophes mamma bor. Och, ja, jag fick inte bara äta ostron utan också svara på frågor om svensk barnuppfostran, eftersom det stått i de franska tidningarna att vi svenskar har tröttnat på att inte få slå våra barn.

Min syster brukar säga att jag är en sån som gillar att diskutera politik och sånt. Det är fel. Jag avskyr att diskutera politik och sånt. Det är nämligen helt meningslöst eftersom ingen som diskuterar politik och sånt någonsin är intresserad av att LÄRA sig något, bara att SÄGA HUR DET ÄR. Och de vet aldrig hur det är, naturligtvis, eftersom det bara är jag som vet hur det är. Och det brukar knappast kräva någon längre diskussion.

Nå.

”Det finns ingen svensk debatt om barnaga”, försökte jag i alla fall säga (och inte skrika). ”Det måste vara en missuppfattning. Eller helt enkelt ett journalistiskt påhitt. Svenskarna saknar inte tiden då vi fick slå våra barn.”

”Jamen”, försökte personen som inte ville diskutera utan bara säga hur det är. ”Det är väl ändå skillnad på att slå sina barn och att ge dem en hurring när de inte sköter sig?”

”Nej”, sa jag. ”Det är ingen större skillnad faktiskt. Om jag slår dig eller ger dig en hurring, det är ungefär samma sak.”

Och så var den diskussionen över. För det är ingen idé, faktiskt. Att diskutera sånt.

Men jag bestämde mig för att det var en god idé att undvika att påpeka att i Sverige läser man just nu en bok om fransk barnuppfostran. ”Franska barn kastar inte mat”, heter den. Så här beskrivs den:

Varför äter franska barn glatt både grönsaker och fisk? Varför sover de hela natten från att de är bara ett par månader? Och hur kommer det sig att franska föräldrar kan småprata i parken utan att bli avbrutna en gång i minuten?

Tillåt mig, öm (och sträng) moder till tre stycken fransyskor, att småle. Hånfullt. Min man skulle kallat den boken ”Franska barn kastar inte mat… bara på sin pappa (som är tvungen att rensa alla tallrikarna och äta upp resterna)” och själv skulle jag vilja döpa om den till ”Franska barn äter väldigt sällan någonting annat än choklad”, eller kanske ”Franska föräldrar går inte till parken, de skickar sin barnflicka” eller (ännu hellre) ”Om franska barn sover eller inte på nätterna är helt ointressant så länge det går att hitta fungerande öronproppar på det lokala pharmaceriet”.

Men vi byter ämne.

Det var trevligt i Frankrike. En alldeles ljuvlig familjeblandning av skaldjur, promenader, shopping, havsutsikt och kärleksfulla minnen. Det regnade precis hela tiden, utan avbrott, och jag läste senaste Bridget Jones. Den var förvånansvärt rolig. Massvis med härliga fördomar och precis lika viktfixerad som de andra två.

När vi kom hem till vårt egna kök och fransyskorna petat sönder fisken och grönsakerna (och tackat för maten och dukat av efter sig) tände jag halloween-lyktorna i keramik som jag köpte förra året till elvaåringens tioårskalas. Jag ställde dem i köksfönstret och försökte hjälpa elvaåringen med grammatikläxan. Någonstans i röran bland lui/leur/leurs/ses/son/sa började inte bara min invandrarhjärna brinna, utan även en av lyktorna. Då tog jag närmaste soda stream-flaska och tömde den över lågan, varpå hela alltet exploderade och Christophe klev in från biblioteket och sparkade ut eldhavet i trädgården.

I dag har jag sålunda inhandlat brandsläckare på IKEA. Tre stycken. I kväll ska jag ha brandsäkerhetslektion med fransyskorna.

Även om det på många sätt skulle vara säkrare om vi varit en liten skogsmusfamilj. För jag är säker på att skogsmöss äter upp sina grönsaker. De skulle aldrig kasta mat. Eller kolsyra på en brand.

Hello… is it me you’re looking for?

Det känns som om den enda som gått ur tiden sedan jag senast bloggade är den här bloggen. Internets egna likmaskar har tagit över, jag möts av 2146 skräpkommentarer när jag loggar in.

Jag… eherm… skriver. På en ny bok. Och försöker sortera mig fram bland skräpkommentarerna. Beroende lite på hur svårt eller lätt jag har att koncentrera mig. (Och om jag har några ”liv” kvar i Candy Crush.)

Jag befinner mig exakt här i skaparprocessen:

Det är som bäst just nu med skrivandet. När allt fortfarande är möjligt. Och allt är idéer som passar in. Ingenting skaver, allt sjunger i perfekt harmoni. Jag är övertygad om att detta blir det bästa jag skrivit, antagligen det bästa någon har skrivit.

Vad jag gör annars?

Lyssnar på: soundtracket till Searching for Sugarman. Herregud, så bra det är.

Läser: Helena von Zweigbergks senaste Än klappar hjärtan. Och Röde Orm. Ja, mamma, den är verkligen otroligt rolig. Det ÄR inte klokt att jag inte har läst den tidigare.

Tittar på: Efter en sommar med Breaking Bad (fem säsonger) så tittar jag inte på så mycket alls. Orange is the new black skulle jag vilja se. Men eftersom Netflix inte finns i det här jävla landet där jag bor så får jag väl nöja mig med… jag skulle kunna ge Friday Night Lights en ny chans. Så får det kanske bli.

Njuter av: att barnen började skolan i dag. Glada, solbrända och friska studsade de till skolbussen i morse. Jag ger dem till på torsdag innan de har tröttnat, fått hårlöss och en seg influensa med tillhörande tuberkuloshosta.

Plågas av: träningsvärk. Jo. Så är det. Min variant på 5:2 är just nu: hårdträna fem dagar, träna lite mindre två dagar. Och min kropp har inte levt så på mycket, mycket länge. Och den protesterar. Ganska högljutt. (Annars skulle jag vilja påpeka – apropå påståendet att 5:2-dieten uppmuntrar till/bidrar till/ORSAKAR ätstörningar att det är den knappast ensam om att göra. För den som vet något om ätstörningar kan berätta att MAT bidrar till ätstörningar. Och ALLA former av dieter är knark för någon med den typen av sjukdom. En enkel VÅG fungerar som den vackraste crackpipa. Mår man bra av att fasta två dagar i veckan har man antagligen inte några ätstörningar. För har man ätstörningar mår man inte bra. En annan sak är att någon som har ätstörningar inte kan hålla på och deltidsfasta.)

Men annars vill jag väl tacka livet, och den här sommaren. Inte förrän nu så här efteråt, när soldagarna sitter i kroppen, inser jag hur mycket jag behövde den. Hur har ni haft det? Bra, hoppas jag.

Kanske bloggar jag igen, vilken månad som helst. Annars hittar ni mig på facebook, på instagram (malinperssongiolito) eller twitter (@malinpgiolito) och i vartendaste nummer av Sveriges största tidning för kvinnor: Amelia. Min mejl är: malin@giolito.eu. Hör av er, vetja.

Eller så ses vi här:

Jag ska prata om att skriva och läsa. Det jag kan.

 

 

Midsommar?

”Mamma!” sa 7åringen i bilen på väg hem från simhallen. ”Varför har du inte sagt att det är midsommar?”

Ja? Varför?

För att vi inte är i skärgården. Inte med mormor eller morfar eller min syster eller med vänner. För att ni går i skolan hela dagen och jag måste jobba och Christophe är bortrest och för att det är sexton grader varmt och regnigt och för att jag orkar inte rodda midsommar när det egentligen inte ÄR midsommar. Därför?

Det är ingen dålig dag. En bra fredag, till och med. Trots vädret och trots att både äldsta dottern och maken är bortresta.

Vi fick besök av min faster. Vi åt god mat. Jag simmade 3 km.

En bra dag.

Men inte midsommar.

Jag fick till och med en present på posten.

Jag är nästan klar. Låt oss säga att det var PRECIS vad jag behövde.

 

Om mord, hundar och byteshandel

Så går dagarna och det blir Stora bokbytardagen. Och  apropå det (eller egentligen inte alls apropå det utan apropå en diskussion jag hade i Svenska kyrkan i Bryssel i går) vill jag nu berätta följande:

Varje år publicerar Svenska Deckarakademin en katalog över de böcker som ges ut i genren ”deckare” (i den här katalogen kan man exempelvis läsa att Malin Persson GIOLOTI kom ut med en bok förra året med EXAKT samma titel som den jag kom ut med. Vilket utomordentligt sammanträffande!)

Om man tittar på katalogen från förra året och räknar ihop samtliga titlar i kategorien ”svenskt” (även GIOLOTIs bok, men icke sådant som faller in under ”lättläst” eller ”översatt” eller ”finlandssvenskt”) visar det sig att det kom ut 119 stycken svenska deckare förra året. Japp. Etthundranitton svenska deckare på ett enda år, jajamensan! Ett synnerligen regnigt år i den litterära svampskogen.

Vi skulle kunna anta att det mördas åtminstone en person per bok i de här alstren. Antagligen är den riktiga siffran åtminstone dubbelt så hög. Detta antagande baserar jag inte på en närmare studie av själva bokfloran (jag räknar snabbt ut att jag har läst nitton stycken av bidragen och börjat läsa (men inte avslutat) ytterligare tio stycken)* utan enbart på en fördomsfull och högst personlig uppfattning som går ut på att jag tycker att alldeles för många av mina kollegor arbetar efter premissen: tappar du tempo i berättelsen, ta då omedelbart kål på ytterligare en ung kvinna och placera henne naken på lämpligt underlag, exempelvis i snödriva, på skärgårdsklippa eller halvt nedgrävd (nakna lemmar måste dock lämnas synliga för förbipasserande hundar och ungdomar på driv) i skogsbacke.

Sålunda: de svenska litterära morden uppgår alltså (lågt räknat) till någonstans mellan 120 och 250 personer per år. (Till detta måste också läggas ett försvarligt antal försvarslösa hundar som Åsa Larsson bankar ihjäl, men detta får vi tyvärr lämna därhän.)

(Och nu närmar vi oss poängen…) Nämligen: överträffar verkligheten då – som man brukar säga – dikten? eller i det här fallet: morden i midsomras?

I Sverige inträffar ungefär 100 fall av dödligt våld per år. Den här siffran har varit någorlunda konstant sedan 70-talet. Andelen fall av dödligt våld som rubriceras som mord ligger i dag på ungefär 65% vilket skulle betyda att ungefär 65 personer mördas i Sverige varje år.

En optimistiskt lagd person skulle därför kunna påstå att dikten vinner en förkrossande seger över den så kallade verkligheten. Men då tar man inte i beaktande att en fiktiv tragedi ändå inte har hänt på riktigt. Ett fiktivt mord är liksom inte verkligt, och om det känns så kan vi alltid trösta oss med att det tycker vi bara eftersom vi inte utsatts för den verkliga varianten.) Så verkligheten vinner nog tyvärr ändå. Ändock! Vi kan allesammans glädjas åt att Åsa Larsson aldrig har dödat en hund. På riktigt alltså. Vad jag vet.

Bokbytardag, ja…

(Hur ska jag knyta ihop det här? Med en uppmaning naturligtvis!)

Läs en bok! Mörda ingen! (Eller: läs ingen bok! Mörda ändå ingen!) I synnerhet inte på riktigt och ska du nödvändigtvis knåpa ihop ett svampigt bidrag till den redan överbefolkade deckarskogen så se då till att placera dina nakna, mördade unga kvinnor på mjukt (gärna också varmt) underlag. Det unika greppet använder till exempel Malin Persson GIOLOTI i sin senaste deckarmurkla.

 

(bilden har jag hämtat på svampguiden.com där man inte kan läsa något alls om fiktiva svampar)

*I den här uppräkningen räknar jag inte med GIOLOTIs bidrag.

Inspiration

Och så stodo vi på strandklipporna med öppna Atlanterhavet för oss, som vid autopsien befanns vara äppelgrönt, för tillfället i halvklar morgonbelysning. Vi togo världsvattnet i händerna och svalkade våra heta pannor samt konstaterade en ofantlig sälta. Sönderrivna lågo klipporna av brungul glimmerskiffer.

Om avlyssning, KD, terrorister och jätte-jätte-jättefula kläder

Det är några frågor jag ofta går och funderar på, som inte vill lämna mig ifred, som liksom gnager hål på mina möjligheter till sinnesro, som alltid ligger precis under ytan, som bara växer i styrka, som inte känner av påverkan utifrån, som inte ändras efter årstider eller valtider eller konjunkturer eller valutakurser. Som inte dämpas när sockerhalten i blodet går upp, som verkar oberörd inför kön, religion och kulturell tillhörighet.  Frågor som pockar på uppmärksamhet.

VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FEL PÅ FOLK ÄR DE HELT FÖRBANNAT DUMMA I HUVUDET HAR INTE ÅTMINSTONE NÅGON MÄNNISKA UTRUSTATS MED EN GRUNDLÄGGANDE, BASAL FÖRMÅGA ATT TÄNKA EFTER OCH VARFÖR ENVISAS DE MED ATT GÖRA SÅ INIHELVETE MYCKET DUMT?

(Möjligen. Bara möjligen, påverkas känslorna kring de här frågorna av skrivprocessen. Vissa dagar känns frågorna nämligen ännu mer aktuella.)

Jamen, liksom, eller hur?

Det där halsbandet?

Och skorna med öppen tå?

Och den väldigt, väldigt välsittande tröjan i bildäckstyg.

Och de supersupersuperläckra snickarbrallorna i sopsäcksplast, med axelband i … supersnygg bredd.

Acne, alla modemedvetnas förstahandsval! Varför avlyssnar vi inte DERAS idémöten. Då skulle vi lära oss mycket om människan. Och varför, VARFÖR, VAAAAAARFÖÖÖÖR får inte Kejsaren vara naken? Kan han inte få slippa dessa KLÄDER?

I Belgien är det Bokhandlarnas dag i dag

Christophe har köpt en present till dem vi ska på middag hos i kväll.

”Bra”, sa jag. ”Det är viktigt att vi stödköper mina kompisars böcker. Särskilt debutanterna. Det är tufft att debutera.”

20120428-125926.jpg