Om kulturbärare, flashback och varför (ja, varför?) jag skriver

Elvaåringen berättade att hon skulle bli arkitekt när hon blir stor.

”Vad kul”, sa jag. ”Hur kommer det sig?”

”För att då kommer jag att tjäna en massa pengar.”

Och det är ju viktigt att tjäna pengar. Extra viktigt är det att mina barn hittar pengagenererande sysselsättningar. Särskilt nu. Med tanke på att deras mamma (om det fortsätter på det här viset) knappast kommer att kunna försörja dem.

För nu får det väl vara som det är med hur folk motiverar kreativt skrivande. Men personligen har jag de senaste åren envisats med att mer eller mindre avveckla alla former av lukrativa sysselsättningar, som exempelvis affärsjurist (mycket lukrativt) och löneslav (ganska lukrativt), för att istället ägna mig åt att skriva. Jag skriver en blogg jag inte får betalt för. Och böcker som ingen läser. Då och då skriver jag också krönikor och annat i riktiga tidningar och dem kan jag (på grund av mitt lönearbete) inte ta betalt för. Så inte fan kan någon komma och påstå att jag skriver för att tjäna pengar. För dum i huvvet är jag faktiskt inte.

Varför jag skriver? Det vete den svartögda kattan. Jag gör det nog mest för att jag tycker att jag är bra på det. Och för att… Äh. Jag skriver för att jag  hyser ”den svårfångade känslan av att det man uttrycker kan ha betydelse för omvärldens utveckling. En vag föreställning om att man är en liten beståndsdel i en kritisk massa, som vid tillräckligt starkt tryck kan baxa världen åt ett bättre håll.”

Faktiskt. Det kan inte hjälpas. Så är det. Så känner jag. Ibland i alla fall. Bra dagar. Andra dagar känner jag mig bara dum i huvvet.

Jobba gör jag däremot för att tjäna pengar. För så är det kapitalistiska samhället uppbyggt (och det är väl i ärlighetens namn en av kapitalismens allra smartaste idéer, liksom den idé som gör att kapitalismen har vunnit jordskredsseger över alla andra idéer om planhushållning och friår på Gotland för att förverkliga sig själv och sånt). Och skulle någon vilja betala mig för att skriva så skulle jag inte ha något emot det heller. (Och vad jag tycker om folk som har fått för sig att jag borde tillhandahålla mina romaner för gratis nedladdning på diverse sajter vars ägare ägnar sig åt att lyxkryssa i medelhavet på min kreativa bekostnad, om det får jag berätta i ett annat inlägg.)

Nåja.

Å ena sidan. Å andra sidan. Jag blir uppriktigt sagt bara sämre och sämre på det här med åsikter. Men en sak vill jag faktiskt säga. Är det så att ni funderar på att skriva för att tjäna pengar, då ska ni försöka ägna er åt annat slags skrivande än det skrivande jag ägnar mig åt.

Ett tips i all välmening.

PS. Även jag är politiskt korrekt. Det står nämligen på Flashbacks kortaste tråd, så det måste ju vara sant. (Och att figurera på Flashbacks kortaste tråd måste oss emellan vara den ultimata förolämpningen. Man är liksom hatad och precis helt och hållet oviktig och ointressant. På samma gång. Inte någon kulturbärare på DN direkt. Men så får ju de betalt för sina åsikter också.)

Om rättssäkerhet, bloggar och mode

Hela veckan har jag försökt undvika att blogga om Göteborgspolisens ingripande mot några personer som skulle höras upplysningsvis i en terroristutredning. Jag vill så gärna berätta kloka saker för er om varför det är så viktigt att inte skapa specialregler för brott som uppfattas som särskilt allvarliga. Det gäller terrorism, det gäller våldtäkt, det gäller incest. Det måste finnas ordentliga regler som inte får överträdas, tydliga gränser som måste respekteras. Men jag har undvikit att ta upp det i bloggen för att rättssäkerhet är alldeles för viktigt för att skriva något snabbt om. Och är det något man kan vara säker på om man säger något viktigt är det att man kommer att bli missuppfattad. Ungefär som det här med kungen. Gudarna ska veta att jag tycker att till och med kungen har rätt till ett privatliv, men läs det här. Det hade jag velat skriva. Men jag kan inte. Åtminstone inte här.

Blogga.

Bloggläsare i allmänhet orkar inte läsa så här långt. Så varför ska jag försöka skriva något längre då?

Hank i Californication säger det bättre än jag:

”…people seem to be getting dumber and dumber. You know, I mean we have all this amazing technology and yet computers have turned into basically four figure wank machines. The internet was supposed to set us free, democratize us, but all it’s really given us is /…/ 24 hour a day access to kiddie porn. People… they don’t write anymore, they blog. Instead of talking, they text, no punctuation, no grammar: LOL this and LMFAO that. You know, it just seems to me it’s just a bunch of stupid people pseudo-communicating with a bunch of other stupid people at a proto-language that resembles more what cavemen used to speak than the King’s English.”

Och visst, jag väljer att blogga. Om mode, till och med och tror att det ska vara lite kul så där, eftersom jag helt uppenbart inte har någon vidare koll på mode. Varför? För att jag gillar mina läsare naturligtvis. För att de både läser så här långt och ger mig trevlig feedback.

Martina fick en kommentar av en glad läsare i dag. Tove.

Tove säger:

”Vad omtänksamt av er att ni startat en helt egen tidning med tillhörande webbplats för illiterata! Men informationen framgår lite dåligt. Jag undrade ganska länge över denna textmässigt ultratunna soppa där välkänt begåvade skribenter bloggar i principhelt utan textinnehåll (och vad jag kan se rätt mycket utan engagemang också) Men sedan insåg jag att er målgrupp måste vara världens alla icke läskunniga. Någon annan rimlig förklaring kan det inte finnas till att ni ställer upp på detta. Men det vore bra om ni skaffade någon läs och skrivkunnig till att sätta rubrikerna i alla fall.Det därmed ”djup” i överskriften här tror jag ni missupfattat. Djup kanske betyder ”snabbt ihophaffsade mobilfoton” på något annat av världens språk, dock inte på svenska.”

Ord och inga visor.

Jag är avundsjuk på Martina.

Jag har bloggat länge nu och några bloggtroll har jag inte. Under en kort tid hade jag en liten, en blogghamster typ, men han försvann.

Kan du inte komma hit, Tove? Häng här hos mig istället. Jag är urusel på att ta suddiga bilder med min mobilkamera och jag har letat länge efter någon som du. Någon att diskutera köksinredning, hemtapetserade dockskåp och andra superduperdjupa ämnen med. Låt oss dyka ner i bloggvärldens bråddjupa kapsyl tillsammans.

För både du och jag Tove, vi är en del av det här problemet. Att aldrig tänka efter. Inte ordentligt. Att ta suddiga bilder med mobilen för att visa oss öppna. Att förolämpa, eftersom det är både enklare och roligare än att öda energi på det som är viktigt.

Och som Hank säger.

”Hence my self-loathing.”

Puss och godnatt.

Photo 162

Dagen D…

Dagen då Nobels litteraturpris delas ut mår jag bra. Jag älskar nämligen att bli upprörd över saker som egentligen inte betyder någonting. Och upprörd blir jag. Arg, sur, besviken, snudd på personligt förolämpad. Jämt. Så till den milda grad att jag får ont i huvudet och vill ha arga diskussioner med folk som absolut inte bryr sig, långt in på småtimmarna.

Vuxna människan. Lilla jag. Är det inte lite gulligt så säg?

Undantagen – dvs när jag blir glad istället för upprörd – är så få att de knappt räknas. Men de finns faktiskt. Gabriel Garcia del Marquez 1982 tex. Jag var nyss fyllda 13 år och blev så glad som bara en trettonåring kan bli. Varför jag blev så glad är ett litet mysterium i det stora, eftersom jag knappast hade läst något annat än Hundra år av ensamhet och frågan är naturligtvis hur mycket jag egentligen kan ha förstått av den. För visst var jag en märklig trettonåring, men inte riktigt så märklig. Antagligen blev jag glad för att jag fick känna mig märkligare än jag var. Jag hade läst Nobelpristagaren. Gissa hur många i min klass som hade gjort det. Men finnar i pannan hade jag naturligtvis fortfarande.

Nåja. Innan vi halkar in på min barndom som faktiskt inte var värre än precis just så, låt oss återgå till Dagen. Vem? Vilken pristagare skulle göra mig glad och inte besviken? Det vet ni redan. Atwood, Amos Oz, JCO, Roth, Tranströmer, alltid Tranströmer. Och ett par till kanske, men de är antagligen inte nominerade. John Fowles är till och med död.

Men frågan är väl om jag vill bli glad. Är det inte egentligen roligare att bli besviken för att fel låt vann än att behöva erkänna att den där trallande hårfläktslyrikern har betytt något för mitt liv bara för att jag har läst ett par verk av honom och förstått att i de här sammanhangen är det något bra när romaner inte handlar om någonting alls? (Vilket i och för sig inte gäller mina favoriter och som antagligen förklarar varför de inte kommer att vinna.) Jag vet inte. Men jag har redan ont i huvudet. På ett bra sätt? Den som lever får se.

PS. Jonas Thente kommer – ytterst motvilligt – att blogga om Nobelpriset för DN:s räkning. Thente tycker så här om Nobelförfattare:

”De är den akademiskt skolade, kälklitterära borgerlighetens motsvarighet till Manhattandeckarna och sjuksköterskeromanerna. Därmed inte sagt att jag hör till dem som vill ge priset posthumt till Astrid Lindgren under de närmsta 30 åren för att det är den enda författare jag har läst och förstått. Tvärtom. Jag tycker att Nobelpristagarna i allmänhet är för breda och lättsmälta. Coffee table-romaner.  Men visst, jag skall göra som varje år och försöka intressera mig så gott det går.”

Huvudvärken lättar en smula av att le. Det här kan sålunda bli hur roligt som helst. Äntligen?

PPS. Skulle det bli Tranströmer dör jag antagligen tonårssvärmardöden, i ett gallskrikande groopieanfall. För han är faktiskt, på riktigt, det bästa jag vet. Näst efter Kristina Lugn. Och John Fowles. Och Carola förstås, för det var ändå hon som uppfann scenfläkten.

L7bV1H

Indemonstrerad

Visst har man hört talas om att bli insnöad. Ja, inte bara symboliskt utan även rent faktiskt. Från min barndom minns jag meterhög snö. Skolan stängdes när det var så kallt att de inte fick upp temperaturen i klassrummet över 16 grader. Eller har jag hittat på det? Är det ett konstruerat minne? (Har jag förresten sagt att ni måste läsa Torgny Lindgrens Minnen? Årets roligaste bok, tillsammans med Martina Haags krönikor.)

Nåja.

Vi är i alla fall indemonstrerade, jag och barnen. Man kan bli det om man bor hundra meter från Europas demonstrationstätaste rondell (Schumann). Jag vet inte om det är bönder eller banktjänstemän som ska demonstrera, jag vet inte vad de vill eller inte vill, men jag vet att skolbussen är inställd, metron avstängd och att det står ettusen bussar parkerade utefter avenyn som leder upp till flickornas skola och att biltrafiken är avstängd i vårt kvarter.

Slutsats: vi kommer ingen vart. Vi är indemonstrerade.

Jag tror att vi ska baka något. Sortera leksaker. Skriva inbjudningskort till mellersta fransyskans kalas. Ligga framför tv:n och titta på Disney Channel. Inte ta av oss pyjamasen. Inte gå utanför dörren.

Indemonstrerad. Mina barn kommer att minnas det. När de var små och indemonstrerade och mamma värmde choklad och det luktade kanel och barn i huset. Ett konstruerat minne naturligtvis.

Om mammor, kärlek och livet

Senaste tiden har det skrivits en del om att kvinnor skriver en viss typ av uppväxtsskildringar och att män skriver en annan. Män som Ekelund och min förlagskollega Morgan Larsson är nostalgiska, kvinnor som Maria Sveland är bittra. I dag bevisar min förlagskollega och nyblivna vän Petra Östergren att det finns en tredje typ av uppväxtskildring, vare sig bitter eller nostalgisk. Petra har skrivit Berättelsen om Esmara, en historia om en uppväxt som innehåller de allra flesta ingredienser som behövs för att man ska ha all rätt att bli bitter. Istället skapar Petra en huvudperson som inte låter sig definieras på förhand. Romanen som hon har skrivit är skönlitterär och inte självbiografisk, men har ändå inslag som påminner om hennes eget liv. När jag läser hennes roman blir jag gång på gång förvånad. Förvånad över att det går att vara så osentimental om kärlek och döden, och så känslosam när man skildrar sådant som fastighetsaffärer.  Att hon skildrar en värld som jag trodde att jag kände till (finansvärlden) från en vinkel som ingen annan hittat. Att hon låter en vilsen kvinna, ständigt utanför, bottna i en familj som trots åtskilliga slitningar känns ganska stabil. I miljöer som, i synnerhet när hon kommer upp till Tornedalen, gestaltas med ett vackert, poetiskt ögonblicksspråk som jag känner igen från hennes självbiografiska roman Att komma till ro med det allra värsta. Det är bra, det är nytt och det ger ett annat djup i berättelsen.

Snygg är hon också.

petra

FOTO: Orlando G Boström, hämtat från Petras hemsida.

Sociala medier och Bara ett barn

Jag har hittat fler trevliga recensioner.

På bloggen Refugium kallas Bara ett barn för en läsupplevelse och en ”riktigt, riktigt bra bok /…/ Malin Persson Giolito berättar fängslande och övertygande, stundtals rent lysande /…/Denna bok berör, finns kvar inom mig och väcker många tankar. 4.5 poäng får boken av mig! Bok som ingår i bokcirkeln Läslustan.”

Bokbabbel är inte lika entusiastisk. Hon tycker visserligen att den är ”gripande” men hon säger att ”Samtidigt glider boken ur mitt grepp, jag kan inte avgöra om den är en kriminalhistoria eller en ”vanlig” roman eller vem som egentligen är huvudpersonen. Och det irriterar mig, tyvärr”.

Skrivarmamma är inte bara en nyfunnen bloggande vän utan också en blivande författarkollega.

Hon har läst färdigt Bara ett barn och säger:

”Den här historien kryper in under skinnet och river runt. Det gör ont, det känns och det är bra. Sådant här ska kännas. Ja. Jag grät ibland. Ja. Jag hade svårt att lägga den ifrån mig men var också tvungen att göra det ibland – för att kunna andas.

Språket – Malins. Det krusidullas inte så mycket, det gillar jag. Malin har också en förmåga att uttrycka rätt komiska saker mitt i något hemskt, det lättar upp. Jag gillar språket. Enkelt, rakt och så bra.

Berättarperspektivet växlar och det som är starkast är när man får följa med in i Alex mammas huvud. Hon är inte frisk, hon är inte en bra mamma. Och det värsta är… Det allra värsta är… Att jag ibland känner igen tankar som jag själv har haft. Jag har tänkt irriterade, egoistiska tankar som mina barn egentligen inte har förtjänat.”

I Pernillas bloggroll (som jag besöker alldeles för ofta) hittade jag också Enbokcirkelföralla.  Det har varit underbart att följa recensenten Karin Bergs läsning. Underbart, underbart, helt odelat underbart. Först hittade jag en bloggpost där hon berättade att hon höll på att läsa. ”Jag är helt fast” deklarerade hon. Sedan ”tweetade” hon: ”har precis läst ut Bara ett barn av Malin Persson Giolito. Recension kommer imorgon efter att jag har repat mig. Jag grät som en bebis.” Sedan kom recensionen. Och jag är naturligtvis för evigt övertygad om att Karin Berg är en utomordentlig människa. Intelligent. Med humor och insikt i många och stora frågor. Karin! Om du läser det här (vem vet, andra än jag själv kanske också googlar sitt eget namn…). Du verkar vara toppen. Och du får gärna kalla mig för Maria om du vill, även om jag oss emellan inte heter det. Ja, känns det bättre får du kalla mig för Martin om du vill.

Jag har också fått min första riktiga (?) recension. (Vad ska man kalla det för? Gammelmediarecension? Kulturnisse-som-får-betalt-av-en-tidning-recension?) I alla fall en recension i Nerikes Allehanda (en tidning som enligt min förläggare är mycket respekterad). Nåja. Jag tycker mycket om den här recensionen. Och det gör jag trots att Agneta W Rosendal inte är odelat positiv och trots att jag nu får anstränga mig för att nu inte börja ”förklara” varför jag har gjort som jag har gjort i de delar hon har invändningar (helt enkelt, varför ”påsen dras samman med lite för vackra band”). Men det är en intelligent recension, av en person som både har förstått och uppmärksammat hur jag har tänkt och resonerat när jag har komponerat min roman (som hon kallar ”viktig, välkonstruerad och initierad”).

Hurra? Jorå. Nu är det bara DN-hyllningen som saknas. Sedan tycker jag nog att det är dags att jag börjar vinna lite priser.

Men först ska jag skriva 10 000 tecken (som vi bloggande författare brukar berätta), dricka lite mer espresso (som en matbloggare som jag borde ha fixat foto på) och duscha (som vi bloggande modeorakel brukar… hrm… berätta?).

nespresso001_2HAN DRICKER KAFFET SOM JAG GILLAR (TROTS ATT DET ÄR LITE SKITNÖDIGT). OCH PÅMINNER OM MIN MAN (TILL UTSEENDET), åtminstone enligt min man.

Mammas favorit

Mamma har läst mycket i sommar. Min roman, mina kollegors romaner, bästsäljande romaner, prisbelönta romaner, långa, korta, svenska, översatta.

”Och vet du vilken av alla dessa böcker som var bäst av dem allesammans?” undrade hon. ”Boken som hade allt. Precis allt. Och precis när man tänkte att nej, den kan inte bli bättre, då fick huvudpersonen ringen som egentligen skulle ha gått till tsarinnan. Eller något sånt. Kan du hälsa henne det, författaren? Kan du hälsa henne att den var bäst, precis vad jag behövde och lite till? Den var alldeles underbar.”

Så jag gör väl det.

Simona. Jag ska hälsa från mamma, hon tyckte mycket om din bok. Mycket, mycket.

överenskommelser

Om plåster, empati och andra politiska frågor

Det är valår i år. Och ni som känner mig märker att jag pratar mindre än någonsin om politik. Det beror på något form av utmattningssyndrom. Kalla det cynism om ni vill. Men det inträffar varje valår för mig. Bland politiskt intresserade människor (som intresserar sig mindre för den sociala, organisatoriska parti-delen av det politiska livet än de faktiska frågorna) misstänker jag att jag är långt ifrån ensam.

När jag sprang sist tänkte jag en hel del på Aftonbladets kampanj inför valet som går ut på att man kan ställa en smart fråga till en av partiledarna och på det sättet tjäna 10 000 kronor.

Inför kampanjen har Aftonbladets egna journalister ställt frågor till partiledarna för att visa vad det hela går ut på. Den mycket innovativa Ahlborg ställer frågan ”vem vill du helst hamna på en öde ö med”, men alla frågor är inte lika fatalistiska. Chefsredaktören Helin har ställt den viktigaste frågan, till den enligt mig viktigaste personen för valet (Wetterstrand), men trots detta är det en annan av frågorna som jag fastnar för. Jag läste den i pappersversionen av bladet och har glömt vem som ställde den, men frågan var till Reinfeldt och den löd ungefär så här: ”vad var det senaste du verkligen ville ha, men inte kunde få, och vad var det?”

Det är en ytterst intressant fråga. Inte bara för att Reinfeldt var politikern som i senaste valet förde in Bamseplåstret i rikspolitiken (han dök upp ett par veckor innan valet med ett bamseplåster kring pekfingret, ett närmast amerikanskt pr-knep för att visa vilken empatisk småbarnspappa han ändå är) utan för att jag faktiskt tillhör dem som tycker att det vore rent av underbart om jag fick upptäcka att åtminstone en enda av politikerna vi har att välja mellan känns som en riktig människa, med allt vad det innebär av längtan, besvikelse, hunger och mättnad, tillfredsställelse och äkta saknad. Det är klart att jag förstår att våra politiker också är människor, det är bara att jag inte tycker att de verkar ha levt det liv som de allra flesta av väljarna ändå lever.

Politikerförakt? Ja, tyvärr. Trots att en del av mig beundrar dem så mycket. Beundrar hängivenheten och beredskapen. Att det finns någon som vill arbeta för mig och mina önskningar och behov. Men ändå. Varför ska det vara så svårt för dem (oavsett partitillhörighet) att förstå att jag inte vill ha en perfekt politiker, jag vill bara ha en politiker som verkar smart nog för att förstå och ödmjuk nog för att vilja lyssna. Och som inte tycker att ideologi är viktigare än sunt förnuft.

Jag vet inte. Kanske är jag mosig i huvudet efter den längsta semester jag haft i mitt liv, av den lyckligaste perioden i mitt liv, av dunigt välmående, privilegierad salighet, kanske tycker jag snart något helt annat. Jag vet inte. Men jag vill ändå veta vad Reinfeldt ville ha, som han inte kunde få. För jag tror inte att det finns något, i alla fall inte något viktigt. Och det gör honom inte till en sämre människa än jag, men det gör honom till en mindre trovärdig företrädare för den typ av politik som han faktiskt förespråkar, trots att han envisas med att kalla sig för en arbetarpolitiker.

Sedan hade jag velat att någon bad Björklund att definiera liberal. Varför vill ingen vara liberal längre? Inte på riktigt i alla fall. Jag blir alldeles förvirrad. På riktigt. En gång trodde jag att det var något positivt, särskilt det där med att vara socialliberal, eftersom det verkade vara en möjlighet för någon som jag, ett sätt att kombinera ett skydd för de svaga, en vilja till riktig förändring, med en stark känsla för rättvisa, solidaritet, rättssäkerhet och marknadsekonomi. Numera verkar folkpartiet mest vara ett tillhåll för smygrasister. Dessutom har liberal blivit ett skällsord bland kulturnissar. Det är ett mysterium. Vad hände? Och varför verkar inte folkpartiet oroliga? När till och med jag är det. Trots att jag aldrig varit folkpartist.

unik

PS. Och sedan skulle jag vilja veta bakgrunden till bamseplåstret. Hade Reinfeldt gjort sig illa på riktigt kanske? I sådana fall, hur? Och godkändes plåstret av partiets styrelse? Var det därför det blev figuren Bamse (en svensk tiger) som fick synas när han höjde handen i en varnande (men inkännande gest) och inte exempelvis Tingeling (en regnbågssymbol för de homo- trans- och bisexuella väljarna?) eller Bambi (en hommage till våra västvänner i kampen mot den globala terrorismen?)?

Jag vill veta allt. Om vad Reinfeldt längtar efter men inte kan få.