Hur gick helgen då?

Vi var 10 stycken vuxna (två fransmän, fyra italienare, två belgare och två svenskar), 11 barn i åldrarna ett och ett halvt till åtta år gamla och två stycken hanhundar. Vi hyrde ett hus i Europas regnigaste skogsområde, Ardennerna, mitt emellan Bryssel och Luxemburg. Eftersom vi började planera denna geniala idé ganska nyligen så var utbudet minst sagt begränsat. Huset vi fick nöja oss med hade både namn (Chalais Finlandais) och nummer (29). Det låg mitt i ett stugområde omgivet av konstgjorda sjöar och låtsas-Indian- reservat. När vi kom fram på fredagkvällen fanns det bromsspår i toaletterna och ett snustorrt svalbo i vardagsrummet. Jag har i två nätter sovit på en madrass som jag inte fick plats på (och jag är ändå bara 170 cm) och lyssnat på ett värmeaggregat som en gång i kvarten slogs på och lät som någon av de där hårdrockskonserterna jag gick på när jag var fjorton för att jag blivit kär i fel kille. I pauserna när värmeaggregatet var avslaget lyssnade jag istället på barn som vaknade, karlar som gick på toaletter och hundar som åkte klo-skridsko på det skitiga plankgolvet i allrummet.

Behöver jag fortsätta?

Väl hemma igen kan jag ändå konstatera att om man överlever en sådan helg utan att säga upp bekantskapen med varandra så måste det vara äkta och sann vänskap.

Det positiva med helgen var:

1. Jag ville inte ta ut skilsmässa en enda gång.
2. Jag ville inte adoptera bort mina barn en enda gång.
3. Jag fick bara en enda utskällning (och det var inte ens av min man).
4. Under söndagslunchen hade vi ett fantastiskt samtal då alla pratade i munnen på varandra, högljutt och upprört, om hur svårt det är att göra en riktigt god carbonara, samtidigt som vi åt en riktigt god carbonara.
5. Mina barn har fått använda sina galonkläder.

PS. Igår råkade jag se reprisen av Idol. Nu undrar jag: varför fick inte den där söta maltesen med vita myggjagare som sjöng Gimme Gimme Gimme sjunga originaltexten (Gimme A MAN AFTER MIDNIGHT) utan var tvungen att sjunga "Gimme YOUR LOVE after midnight"? Det känns konstigt tycker jag. Är Idolmakarna på TV4 homofober?

indian-camp.jpg

En ridlektion i livets hårda skola

Aftonbladet kultur skrev för några veckor sedan om hästböcker http://www.aftonbladet.se/kultur/article3307111.ab
"Ridskolan, i verkligheten och i boken, är en plats där flickor får vara starka, ta sig över höga hinder, våga och vinna."

En grogrund för framtida, kvinnliga chefer, med andra ord.

Och det låter väl bra?

Avstampet till Aftonbladets artikel var en intervju i DN där Ann Petrén och Lotta Tejle (aktuella med en pjäs om hästtjejer på Dramaten) http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=825660 fick berätta att många av dagens kvinnliga chefer är före detta ryttare. Petrén menar att det de här tjejerna fick göra i stallet är sådant som ”fostrar till självständighet, till att använda sin styrka och fatta snabba beslut. Just sådana egenskaper som flickor inte premieras för i andra sammanhang!”

Hmmm…

Alice Eggers på AB håller inte med om det här. Hon släpper på kulturtyglarna och galopperar in på lite mer oväntad mark.

Hennes artikel lägger grunden för det som brukar kallas för Kulturdebatt. Och den Kulturdebatten tänker jag nu lägga mig i, på mitt försigkomna (och lite försenade) sätt. Så håll i ridhjälmarna.

Men först, kära vänner, lite bakgrundsinformation.

Jag var hästtjej. Under samma tid som jag var hästtjej läste jag också – utan att överdriva alltför mycket – samtliga hästböcker som fanns på den svenska marknaden. Blå Prinsen, Britta och Silver, Black Beauty. Allt. Jag var hästtjej under många år och tillbringade sålunda timmatal i stallet för att – likt Tejle och Petrén – fostras till självständighet och till att använda min styrka och fatta snabba beslut.

Hmmm…

För några år sedan åkte jag och min man och våra två döttrar (då två och fyra år gamla) på ridläger i Pompadour. Jag kom tillbaka från ridlägret med hjärtat fyllt till brädden av den framtidstro som bara den stickande doften av en välryktad hästbringa kan åstadkomma. Jag hade dessutom på ridlägret fått känna mig stark, jag hade tagit mig över en del (inte alltför höga) hinder och jag hade vågat och till och med vunnit den avslutande hopptävlingen (nja, nästan i alla fall, min man vann och jag kom tvåa, vilket är ungefär precis det sämsta resultat man kan tänka sig, men det får bli Ett Annat Ämne).

I vilket fall kom jag tillbaka och kände mig lite som Lotta Tejle får berätta i intervjun, lite som om jag med ridningen hade "hittat hem igen". I en andlig mening.

När jag på ett mer fysiskt sätt kom tillbaka från mitt andliga hem (ridlägret) till mitt riktiga hem (i centrala Bryssel) hade jag fattat ett beslut: all denna nyfunna livsglädje skulle nu omedelbart vidarebefordras till min äldsta dotter. Min dotter var visserligen lite ung, men hon skulle genast få börja rida.

Jag bestämde mig för att meddela alla mina gamla hästtjejkompisar (starka, självständiga och framgångsrika kvinnor som jag faktiskt fortfarande umgås med, bara en sån sak) den goda nyheten. "Tänk", skrev jag i ett långt och entusiastiskt mejl, "min dotter kommer också att få känna den där delaktigheten i ett annat liv (hästens), en besvarad kärlek utan krav (hästens) och dessutom nyttan av hederligt kroppsarbete (mocka, rykta, sopa, kratsa hovar, valfriheten på just den här punkten är så gott som oändlig)."

Jag tryckte glatt på "send", lät cyberspace leta upp alla gamla hästtjejer och lutade mig sedan tillbaka för att vänta på alla glada tillrop.

Det föll redan på startlinjen.

Maja, fd tvåfaldig svensk mästare i hoppning och dessutom den enda av mina gamla kompisar som när det begav sig faktiskt hade egen häst (och så småningom massvis med egna hästar) tog ner mig på jorden på sitt sedvanligt praktiska och ändå psykologiskt insiktsfulla sätt. Hon svarade ungefär så här: "En fyraåring ska inte börja rida. Hon är för liten, balanssinnet, koncentrationen, musklerna är inte redo för ridning. Att sätta henne i ridskola handlar om dig och dina oförlösta drömmar, inte om henne. I allra bästa fall tycker hon bara att det är långtråkigt. I näst sämsta fall ramlar hon av och blir rädd för hästar i resten av sitt liv. I sämsta fall, ja, det behöver vi inte gå in på. Du förstår ändå. Vänta. Tre år. Minst."

Maja tål inga motsägelser. Maja kan dessutom sånt här. Både det praktiska och det psykologiska. Så jag fick ge mig. Dottern skulle få vänta med att lära sig rida.

Men jag kunde inte riktigt ge mig. Så småningom, envisades jag i tanken, så småningom, om tre år kanske, ska väl min fina dotter i alla fall få bli en del av det här fantastiska. Få vara stark, modig, växa som människa…

Jag skickade ett mejl till.

"Kommer ni ihåg, kommer ni ihåg hur fantastiskt det var?"

"Hmmm", sa Challe, hon som på den tiden då det begav sig förbarmade sig över mig och lät mig bli tredjeskötare på Felix (hon var försteskötare). Därmed lyckades hon få in mig (åtminstone lite grann) i den exklusiva skara som hästskötarna var. Därmed räddade hon också mig från ett liv av utanförskap, med en orolig själ som för evigt skulle ha behövt vandra längs med livslögnens tomma spiltor, utan tillhörighet, stigbygel, mål och mening med livet. "Har du glömt", sa Challe, "att stallet var ett ställe som fick internatskolan i Ondskan att verka som sagotåget på Junibacken utan några barn som stör friden?"

Och det verkade som om Challe fick stöd.

"Vi var tvungna att gå upp klockan fyra", spädde Petra på, "för att arbeta med att mocka och utfordra för en lön motsvarande ungefär 12 öre i timmen? I dagens pengavärde."

"Vet du förresten vad som har hänt med Y, stallets snyggaste ridlärare, som stal din jacka och inte förrän din mamma själv åkte och konfronterade henne gav den tillbaka till dig, trots att din namnlapp fortfarande satt fast i fodret? Är hon VD för någon bank?"

"Kommer du ihåg X?" undrade Mari "Han som ägde ridskolan, var full på lektionerna, otrogen mot sin fru och raggade på allt under 11 år? Både djur och tjejer. Ingen vågade säga ifrån. Vare sig djuren eller tjejerna."

Aftonbladets Alice Eggers pratar på kulturnissevis om mobbningen och känslan av otillräcklighet (jag kanske ska påpeka att hon gör det bra, jag är svag för kulturnisse-språk så länge det är begripligt och Eggers är tydlig som en logoped på ecstasy). Det här är allvarliga grejer, säger hon. I hennes ögon blir det hela ett förtryck med politiska förtecken. Stallet är kanske "precis den arena som samhället behöver när kvinnor inte längre är fjättrade vid spisen. Och för att disciplinen ska internaliseras ordentligt måste man fås att tro att det är av fri vilja. Vifta med ett gulligt djur framför ögonen på barnen, få dem att självklart och självmant kliva in genom dörren till det låsta schackbrädet. Stallet som en naturlig förlängning, snarare än en inverterad version, av det patriarkala och kapitalistiska systemet. Hästflickan som den ultimata formen av en ’docile body’, en foglig kropp i samhällets tjänst."

Mmm…

Jag vet inte jag. Stallet som var så roligt. Och hästar som luktar så gott.

Kan man vara "en foglig kropp i samhällets tjänst" om man har sån träningsvärk i röven att man knappt kan sätta sig ner? Det kanske till och med är ett bevis på att det är så?

Jag vet inte.

Jag frågar min man vad han tycker. Han slutar lyssna någonstans i samband med "stallet som en naturlig förlängning av det patriarkala och kapitalistiska systemet".

"Skitsnack!" säger han (som kommer från Frankrike och tror att ridning är en manlig sport, som helt vanliga människor håller på med).

"Klart ungen ska börja rida. Självklart! Så fort hon har växt klart. I sjuttonårsåldern eller så…"

Jag håller genast med honom. Sjuttonårsåldern. Bra ålder.

Fast framför allt är jag glad för att jag slipper välja.

"Pappa tycker att du ska vänta något år", kommer jag kunna svara om dottern frågar när hon ska få börja rida.

"Jag tycker nog att båda har rätt", kan jag svara om någon mot förmodan skulle undra på vems sida jag ställer mig i Debatten om Hästtjejer, DN v/s Aftonbladet.

Fogligt finner jag mig i Mannens Beslut.

Men så är jag ju en gammal hästtjej också. Den ultimata formen av en "docile body".

http://www.piratforlaget.se/tibet/template/Index.vm?pageid=1542&prodindex=0

4OmFFR.jpeg

Om att läsa och skriva, bra och inte riktigt lika bra men bra ändå (eller: När jag mötte Lassie, del 1)

http://www.pastan.nu/bloggen/#uid=111&

Förutom allt dritt jag skriver för att göra mig förtjänt av min lön har jag skrivit en bok, tusentals sidor för byrålådans kritiska innanmäte och några lustiga sagor på rim för barnen. Naturligtvis vimlar det av folk, hög som låg, som skriver bättre än jag. Man kan få prestationsångest, självmordstankar och bli godissugen för mindre.

Ibland blir det också mer tydligt än annars.

Exempelvis när man läser Bengt Ohlssons krönikor i DN.

För ganska exakt ett år sedan satt jag på en extra påkostad familjemiddag och mittemot mig satt just nyss nämnde Bengt Ohlsson och bredvid mig satt Peter Dahl. På min andra sida satt en helt vanlig karl och han var naturligtvis också trevlig, men om det ska inte detta handla. (Det ska inte heller handla om Peter Dahl trots att han gjorde mig svag i knäna. Att Peter Dahl satt bredvid mig, det säger jag bara för att göra mig märkvärdig.)

Mittemot mig satt alltså Bengt Ohlsson. Han skriver bättre än jag. Men det är kanske inte så förvånande. Han skriver bättre än de allra flesta. Vad som däremot är rent häpnadsväckande är att han under middagen berättade för mig att han nästan aldrig läser några böcker.

Först trodde jag att han skröt. På det där konstiga kulturella viset som vissa författare envisas med när de är uppe efter läggdags. Ett postmodernistiskt grepp på litteraturen: förneka den. Något sånt.

Eller att han var så full att han inte visste vad han sa och skulle vakna dagen därpå med ångestsvetten fasttorkad i pannan: vad-sa-jag-vad-sa-jag-egentligen-igår-jag-tror-det-kan-inte-vara-sant-att-jag-sa-att-jag-inte-tyckte-att-man-måste-läsa. Men nej. Så full var han inte. Inte heller ironisk.

Och han envisades: det är bara onödigt att läsa en massa böcker, man klarar sig gott på ett tiotal klassiker, dem kan man läsa om.

Ja, Bengt Ohlsson skriver mycket bättre än de allra flesta. Men när han sa att man inte ska läsa så mycket man bara vill och kan och orkar med, då hade han faktiskt fel. Eller, ja, i någon biologisk mening har han väl rätt, man DÖR inte, men GUDARS skymning vad tråkigt livet skulle bli. Exempelvis skulle man inte få nöjet att läsa Se till mig som liten är, Gregorius eller Bengt Olssons vackra frus skitläskiga relationsthriller Ur vulkanens mun. (Om Bengt nu inte menar att de böckerna ska räknas till de tio klassiker som man ska envisas med att läsa om hela tiden även om man aldrig skulle hamna på en öde ö.)

Nej, Bengt. Du har fel. Jag har rätt. Men du skriver satans bra ändå. Krönikor också. Det vattnas bokstavligen i munnen på mig när det kommer en ny krönika av dig i DN. På riktigt.

Och på sätt och vis är det kanske tur att du inte läser några böcker, för då slipper jag bli orolig för att du ska ha läst min lilla oansenliga bok om vi någon gång i framtiden återigen skulle hamna mittemot varandra på någon extra påkostad familjemiddag. Även om min bok inte är så dålig den heller. Väl värd att läsas i alla fall.

10551C.jpg
(bilden är hämtad från Albert Bonniers förlags hemsida)

Luftombyte

Vi ska åka bort i helgen. Min man älskar sånt. Dra ihop ett gäng kompisar, hyra ett hus, åka iväg (gärna direkt efter jobbet på fredagen), bara umgås. Vi och barnen, vännerna och deras outhärdliga ungar.

Tjohej?

Jag hatar att åka bort.

Det bästa jag vet är att vara hemma.

Hemma i regniga Bryssel. I mitt hus. Se disken växa på min egen diskbänk. Somna i min egen tv-soffa.

Den bästa helg jag kan tänka mig är en helg då vi inte har något inbokat, inte ett enda barnkalas, inte en enda parmiddag.

Tänk er lyckan: ingen frisk luft, ingen kvällssminkning, inga finkläder och för små nylonstrumpor.

Jesus, mina knän skakar av upphetsning.

Fuck miljöombyte, som Malin Wollin skulle ha sagt.

http://blogg.aftonbladet.se/7148

hus.jpg

Klart vi ska ha en tävling!

Det är klart att vi ska ha en tävling. Här kommer frågan:

Min man springer sex timmar i veckan. Jag läser fem romaner i veckan.

Vem är snyggast?

Svara i kommentatorsfältet nedan. Första pris är ett signerat ex av min bok. Jag bestämmer vem som har vunnit.

zNBayL.jpeg

Vill ha.

Jag undrar om tidskriften Språktidningen går att prenumerera på om man bor utomlands.

Ronnie Sandahl skriver om den i sin senaste krönika http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article3575265.ab

Han berättar om senaste numrets porträtt av en tuff popstjärna som "utvecklas till ett finstämt samtal om breda vokaler" och påpekar att "om Språktidningen skulle göra en intervju med Björn Ranelid om hans senaste roman, och denne skulle börja gå loss om kvinnans fruktbarhet i kosmos, ja, då skulle nog reportern harkla sig och säga: Visst, men vad tycker du egentligen om semikolon?"

Semikolon. Åh… Jag får tårar i ögonen. Varför frågar ingen mig vad jag tycker om semikolon? Jag har så mycket att säga i den frågan. Viktiga saker. Sånt som folk borde veta.

Jag vill ha den här tidskriften hem till mig.

Jag vill ha den för att jag är en sån där patetisk figur som kör sina email genom stavningskontrollprogrammet innan jag skickar iväg dem. Jag vill ha Språktidningen för att jag nog är världens sämst lämpade bloggare. Nu har jag hållit på i över en vecka och inte en enda "dagens outfit" har jag lyckats åstadkomma. Inte ett enda felstavat spontan-inlägg med ett foto på mig själv som borstar tänderna, eller min räksallad precis innan jag börjar äta. Jag borstar tänderna, jag lovar, men jag är inte spontan. Inte på det viset. Att skriva är för allvarligt, speciellt när det ska vara roligt. Egentligen vill jag skicka alla mina inlägg till redaktör Anna innan de ska publiceras och – oss emellan – ligger jag numera sömnlös för att det i mitt inlägg om Horace Engdahl från den 14 oktober står "om det nu inte låter nedlåtande, för det vill jag verkligen inte vara", när det egentligen borde stå "om det nu inte låter nedlåtande, för det vill jag verkligen inte att det ska göra".

Suck.

Ronnie Sandahl skriver att Språktidningen är "en hel tidskrift för människor som brukar få påtalat för sig att de inte ska märka ord men ändå inte kan låta bli. Ett helt land av korsordslösande besserwissrar och rättshaverister med bitmärken i underläppen. Vänner Av Ordning."

Jag undrar om Språktidningen går att få levererad till Bryssel.

Men mest av allt undrar jag varför ingen frågar mig vad jag egentligen tycker om semikolon. Hur ska man göra för att bli en sån författare? En sån som får prata om sånt som verkligen betyder något.

3korrsemikol3b.gif

PS. Läs också:
http://www.sprakpolis.se/

PPS. Och:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Semikolon
http://susning.nu/Semikolon
http://www.sprakvardssamfundet.se/semikolon-kolon-och-tankstreck/
http://bums.nu/svenska/archives/18

Förvänta dig att bli behandlad som skit ?

Christina Ramberg, professor i handelsrätt, har skrivit en krönika om Dubbla slag.

http://www.dagensjuridik.se/sv/Artiklar/Dubbla-slag-och-elaka-kolleger/

Christina verkar snäll. Mot mig.

Den perfekta tv-kvällen:

Igår hade jag en perfekt tv-kväll:

19.30 Rapport SVT1
20.00 Rakt på med KG Bergström (Svennis och Per Nuder) SVT2
20.30 Kobra SVT 24
21.00 Videokväll med Luuk (och fina Leif Silbersky) SVT1
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=72516&a=1280399
21.30 Närbild med Rolf Lassgård SVT2

Sedan gick jag och la mig.

Jag knarkar public service.

tvtv
(bilden är hämtad från radiotjänst.se)

SOS Kränkning

http://www.tv3.se/?option=com_content&task=blogcategory&id=1672&Itemid=1726

Man behöver inte genomföra ett regelrätt samlag för att göra sig skyldig till sexuella övergrepp mot barn. Det räcker enligt lagen att man exempelvis har rört barnets könsorgan eller tvingat barnet att röra den vuxnes könsorgan. Går det bara att bevisa så åker man dit.

Raka vägen i fängelse utan att passera gå.

Man behöver inte heller dra ner byxorna på en unge för att utsätta barnet för grova kränkningar. Det är mycket sorgligare än så.

Ikväll är det dags för andra avsnittet i TV3-programmet SOS familj.

Hillevi Wahl skriver så här om det programmet:

http://www.metro.se/se/article/2008/10/14/10/1714-45/index.xml

"Första avsnittet visade en familj med en tolvårig flicka och hennes bror som hängdes ut helt urskiljningslöst. Flickan filmades när hon sov och när hon vaknade, när hon fick sina utbrott, när hon skrek och brottades med sin mamma, när styvpappan hånflinade – och när hon bröt ihop och grät. Hon filmades när hon sökte tröst utan att få det – och när hon höll en kudde för ansiktet eller drog täcket över huvudet för att slippa bli filmad.

Hon är tolv år. Tolv!

Och när hennes mamma sa att hon hatade sin dotter – och tv-teamet dessutom körde det i repris – var jag tvungen att stänga av, så illa berörd blev jag. Tänk, att få se sin mamma säga att hon hatar en på tv."

Familjerna i SOS familj behöver hjälp. De behöver råd och konkret vägledning. En desperat förälder är inte nödvändigtvis en dålig förälder. En förälder som gör fel, säger fel saker, kan också lära sig att göra rätt.

De här familjerna har vänt sig till TV3 för att få hjälp. Det gör mig mycket beklämd. För den här typen av problem ska inte under några omständigheter lösas i tv. Inte i tv. Det spelar ingen roll vilken uppföljning TV3 kan stå till tjänst med, det spelar ingen roll om barnen blir mer lätthanterliga lagom till programmets slut och det spelar minst av allt roll att föräldrarna har varit så desperata att de har bett att få medverka.

De här konflikterna ska inte skötas på bästa sändningstid.

Jag vet egentligen inte vad som gör mig mest uppgiven: att se TV3:s program eller att konstatera att den hjälp som de här familjerna behöver inte finns tillgänglig, att de lämnas ensamma, att de lämnas över till TV3, till och med i Sverige – ett föregångsland för barns rättigheter.

Men jag vet en sak: det spelar ingen roll hur "bra tv" det här må vara enligt någon mall som går ut på att om tittarna reagerar då har man lyckats – oavsett hur man har gjort och oavsett till vilket pris. Det spelar ingen roll. Att förnedra barn på det här viset borde falla under allmänt åtal.

Raka vägen i fängelse TV3, utan att passera gå.

August

August_Strindberg.jpg

Augustnomineringarna är klara.
http://www.augustpriset.info/nomineradetitlar Jag är inte med på listan. Ifall ni nu undrade. Men vad gör väl det? När Malou rekommenderar Dubbla slag i sin bokklubb http://www.malousbokklubb.se/Shop/Article/Default.aspx?t=6&a=385 .

PS. Av de sex nominerade titlarna har jag läst fyra (även om jag ännu inte har vågat läsa klart Svart som silver). Det är imponerande böcker, Svart som silver andlöst bra. Men PO Enquist är en självklar Augustvinnare. Så självklar att jag inte orkar vidareutveckla det och inte ens behöver läsa de andra böckerna för att veta att jag har rätt. Läs hans fantastiska bok.

http://www.expressen.se/kultur/1.1300258/per-olov-enquist-ett-annat-liv