Birdie-nam-nam

Fel-fel-fel-fel-fel

Spelbolagsfavoriten vann inte. Min favorit vann inte heller. Istället blev det en bok om Indien. Igen, höll jag på att säga. Jag som hade räknat ut att detta skulle bli året då de irländska alkoholisterna och kulturkrockar mellan fish&chips och chicken masala skulle få lämna plats åt… ja, något annat.

Men en debutant blev det. Och det är ju alltid kul med uppskattade debutanter. Han är dessutom 33 år gammal (det första jag kollar upp hos en debutant: åldern). Och en gammal journalist. Så den kanske är fullt läslig hans bok. Jag återkommer.

http://www.themanbookerprize.com/news/stories/1146

Den sinnliga extasens mästare

När jag var lite yngre kunde jag rabbla nobelpristagarna i litteratur. Namn och år. Från Prudhomme 1901, via Lagerlöf 1909, klassikern Sartre 1964 osv. Jag höll på med det här under åren kring García Márquez och William Golding (82-83) och det är en av alla de gånger då jag närmat mig riktig nördstatus och en av alla de gånger som jag har ägnat tid åt något riktigt meningslöst bara för att kunna imponera på någon lika sällsynt nördig som jag. Jag var alltså 12 år gammal när jag visste vilket år som Quasimodo fick priset och i ljuset av det känns det mindre underligt att jag önskade mig Strindbergs samlade verk i 15-årspresent istället för en moppe som alla mina kompisar gjorde.

Numera kan jag inte rabbla några pristagare. Men det hindrar inte att dagen D fortfarande infaller i oktober. Det är en underbar dag, jag är alltid lika irriterad, lika frustrerad, lika engagerad. Mina arbetsgivare borde dra av den dagen från min lön, för något nyttigt, det gör jag inte.

Förra veckan var det dags igen.

Det finns många skäl till varför jag gillar Horace Engdahl. Han verkar bra på det han gör. Han verkar dessutom gilla det han gör, och sånt är alltid extra sympatiskt. I ett blogginlägg från 10 oktober säger Magnus Uggla att han tycker att det verkar osannolikt att Horace skulle veta något om sinnlighet (http://www.magnusuggla.nu/) men jag tror inte att jag håller med. Jag menar, hur många skulle kunna läsa upp Svenska Akademiens motivering till litteraturpriset på svenska, franska, engelska, tyska och ryska. Och här är det inte fråga om någon "Råajåmuniii doooz påang", för han kan dessutom de här språken. Rena rama A Fish Called Wanda-varningen.

http://www.youtube.com/watch?v=qJ4HG2V165s

Sinnligt, absolut, det skulle under andra omständigheter kunna vara sexigt. Det vill säga sådana andra omständigheter som innebar att det tex var min egen man som läste upp det hela. Då hade det varit sexigt.

Horace verkar också uthållig. Varje år får han svara på samma frågor (varför fick aldrig Astrid Lindgren priset, varför är det bara obegripliga, okända författare som får priset och varför är det bara män). Han svarar alltid lika tålmodigt, artigt och lagom luddigt. Utan att på allvar förolämpa någon. Den romantiska lingvistens egen toppolitiker. Förra året sa han tom något riktigt roligt i samband med någon uppföljande intervju, jag har glömt vad det var, men jag minns att jag skrattade till (pff…HA!) som man gör när man blir helt överrumplad av något som man aldrig hade trott skulle kunna vara roligt. Jag berättade det för mamma och hon skrattade också: pfHU! Helt överrumplad, men icke desto mindre road. Så antagligen är Horace skitrolig privat. En standupkomiker som talar om när språket frikopplas från omdömenas modala system och att alla föreställningar och idéer kan bli blotta färger. Det känns riktigt spännande. Jag undrar om hans fru Ebba Witt Brattström är lika rolig. Antagligen är hon det. Han och Ebba har förresten tre söner tillsammans: Caspar, Marcel och Fabius. Bara en sån sak. Underbara namn. Som Jools, Poppy och Daisy, fast precis tvärtom.

180px-Nobel2008Literature_news_conference3.jpg

Jag gillar karln. Faktum är att han tom skriver bra. Bengt Ohlsson skrev om hans Meteorer i DN häromsistens och då grävde jag fram den ur bokhyllan och den är kanske inte spännande på det där spännande sättet, men visst är den, ja det är den, den är rolig, tänkvärd och … ja, mysig, om det nu inte låter nedlåtande, för det vill jag verkligen inte vara. Horace skulle inte behöva vara bra på att skriva för att göra det han gör, det tycker jag faktiskt inte. Men det känns på något sätt tryggt. Och jag är övertygad om att han är en av dem som röstar på Tranströmer och att han en dag kommer att få sin vilja igenom när Wästberg har fått tillfredsställa sin Afrika-vurm.

Jag håller på Horace. Han känns folklig. Jag undrar om han inte tom har röstat på Astrid Lindgren någon gång. Bara för att jävlas med Knut Ahnlund. Fast jag kanske överskattar Horace. Och dessutom nöjer jag mig med Tranströmer. Bara Horace röstar på Tranströmer så förlåter jag allt. Till och med den där porrtokiga österrikiskan.

PS. The Man Booker Price ska delas ut i kväll. Jag tror att Sebastian Barry tar hem det hela, men jag hoppas på Philip Henscher. Ifall någon undrade.