Only in America… del 1

Dag 1.

Något försenade (pga snöstorm) kom vi iväg. Tjejerna tittade på filmer och krävde att jag berättade om hur det är att flyga förstaklass över Atlanten (jag har gjort det en gång, blev uppgraderad från apklassen när jag var fjorton år och reste själv efter att ha hälsat på Amerikasläkten. Jag minns fortfarande den lilla goodiebag som jag fick, med minitandborste, minitandkräm och förpackning med tre stycken tandpetare. Jag tror att jag slängde den för något år sedan, eller så ligger den i en kartong i källaren. När jag tänker efter var det kanske inget av barnen som specifikt FRÅGADE om den här resan, men jag BERÄTTADE i alla fall om den här resan).

Nåja.

Tjejernas första Atlantresa gick i alla fall bra. Jag såg en film (Life of Pi), läste en bok (Belinda Bauer) och vi landade på JFK och lyckades ta oss igenom tullen trots kombinationen Fransk Man, Artig Amerikan, Flugsvärm Barn och Dödstrött Mor.

Vi kom fram till lägenheten på nedre Manhattan (samma kvarter som Wall St) som vi (enligt principen Till-den-som-redan-har-allt-skall-allt-vara-givet) fått låna av en kompis. Och när vi öppnat dörren, tittat närmare på takterass och swimmingpool, tagit ett bad i amerikanskt djupt badkar, så hade kompisen snabbt avancerat till att bli Vår Allra Käraste och Bästa Vän.

Första natten drömde jag – som sagt – att vi inte lyckades ta oss ut ur lägenheten. Att vi – efter tolv dagar – bara hade hunnit med att simma, vila, läsa, sova, beställa hem färdiglagad mat och sova lite till. Det är visserligen definitionen av min favoritsemester, men nu var vi ju ändå i New York, New York, och det skulle ju kunna hända att vi blev tvungna att berätta vad vi hade gjort, så vi var ju tvungna att göra NÅGONTING.

Dag 2.

Jag började med att simma fyrtiofem minuter, alldeles ensam, i poolen. Barnen sov fortfarande när jag kom tillbaka och jag insåg plötsligt hur annorlunda mitt liv skulle vara om jag började varje morgon med att gå upp en timme tidigare. Jag berättade för min älskade make om denna nya livsstil som jag inlett samma morgon. Christophe skrattade så mycket att barnen vaknade.

Vi åt frukost (raw milk, så fet att den rimligtvis måste ha mjölkats ur världens lyckligaste ko), granola, hallon, blåbär, rostade english muffins med avokado, skinka och kokt ägg.

Gud…

… hör ni vilken fantastisk semester vi hade?

Och, vi hade inte ens kommit ut ur lägenheten.

Jag menar, vad skulle det egentligen vara bra för?

”Vad vill ni göra?” frågade jag barnen. ”Times square”, skrek de. Så vi åkte naturligtvis dit. Och så tittade vi på sevärdheter som Toys are us. Ungefär så dags fick vi lov att ta paus för att äta. På Hardrock Café, naturligtvis. Och det var förvånansvärt kul. Och ganska gott. Det var lite deprimerande att de satt ut kalorieinnehållet på alla rätter, men i ett sånt läge är det skönt att man är utrustad med en alldeles särskild förnekelsetalang. Och! Att man har inlett ett nytt liv som innebär att man går upp en timme före alla andra för att sporta! Bra där, Malin!

Efter lunchen var det dags för andra kulturella höjdare: M&M Store, Forever 21… och ungefär innan vi ens hann börja så fick Fransmannen nog, tog sin sexåring i handen och gick hem. Ja, gick hem. ”Det är inte så långt”, sa han. Och berättade lite mer om när han sprang New York marathon, var det började, var det slutade, var han hade ont i foten och var han blev lite trött… och, ja, någonstans där hade delar av oss redan slutat lyssna. Och hunnit köpa en hel del M&Ms. Som hon kunde äta utan att få dåligt samvete eftersom hon går upp EN TIMME före alla andra VARJE MORGON för att sporta!

 

På kvällen gick vi ut och åt sushi. Och det var ”den godaste sushi jag någonsin ätit sa tolvåringen”. ”Jag också”, sa sexåringen och åt en böna. Alla somnade tidigt utom mamman som läste (”Miss Pelegrines hem för besynnerliga barn”).

Bildbevis. Hon åt faktiskt, det gjorde hon.

Och nu tänker jag ta en paus. Solen skiner. Jag måste skrika åt mina barn att de borde springa hysteriskt runt runt i parken. Men jag återkommer snart med fler anekdoter. Och bilder. På mat, kläder och andra sevärdheter.

Den här bloggen är inte död, den vill bara inte leva

”Jag är så trött”, piper jag, så snart någon frågar hur jag mår. För jag är det. Trött alltså. Jag borde köra en detox. Men jag orkar inte. (Herregud, bara tanken på att stoppa något fruktigt, grönt och nyttigt i mixern, mixern som är så krånglig att diska). Jag borde sova. Men jag har så svårt att somna.

Men det finns några guldkorn i tillvaron. Värvet. Åh! Bra. Lyssna på intervjun med Jonas Hassen Khemiri. The Newsroom. Maj. God. Det är det bästa jag har sett sen Soprano, kanske sedan West Wing, men det vågar jag inte svara på än. Måste se avsnitt två först.

Och så Ann, förstås.

Min fina, modiga Ann. Monologen Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, baserad på Anns självbiografiska bok med samma namn har premiär på Dramaten ikväll. Jag hade velat vara där.

 

 

 

Heta hälsningar från Europas huvudstad

Jag är hemma i Bryssel igen. Det är fyrtio grader varmt. Och det här blir inget väderinlägg. Inte heller ett sånt där sommar-sammanfattande inlägg som man förväntas skriva till sina fina (och oförtjänt försummade) läsare. Men jag har haft det bra. Någonstans i Sörmland tillbringade jag så många veckor att jag tappade räkningen redan efter ett par dagar. När boken åkte ut på sin första resa drabbades jag av Trötthet. Hittade en hundkorg som var rasande mjuk. Den släpade jag efter mig, som Linus i Snobben släpar sin snuttefilt, och när barnen sa: här stannar vi en stund, då rasade jag ner i min hundkorg och slöt mina svullna ögon. Läsa gick inte. Skriva var knappast aktuellt. Barnen fick sköta sig själva. Eller låta sig omhändertas av hjälpsamma släktingar och grannar.

Sommarlovet är inte över än. Men saccosäcken fick jag lämna i Sörmland. Någon gång måste en skrivandes kvinna skriva. Kanske är det dags. I morgon ska jag gå igenom slutkorr med förlaget.

 

Ett par av mina barn har börjat instagramma eller vad det kan tänkas kallas. De publicerar bland annat bilder på sina hembakade cupcakes. Jag är så stolt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och kan konstatera att den vita frostingen inte alltid spritsas så långt från det matmissbrukande moderträdet.

 

Liz och Amanda – om Babel och fina klänningar

Liz undrar hur det går med Babel-övertaget? Hon har många luckor i kalendern. (Och borde snart sätta sig i ett tjog tv-soffor eftersom hon inte bara är hyllad poet utan dessutom kommer med sin andra barnbok.)

För er som undrar vad nu detta betyder kan jag berätta följande. När Babel letade ny programledare så tyckte jag att jag skulle bli programledare. Jag har visserligen ingen erfarenhet av att leda tv-program, eller av att intervjua författare, men jag är ju … hrm… en festlig typ som … tycker om att se sig själv på tv. Liz tyckte att jag skulle bjuda in henne som min första gäst.

Svaret på Liz fråga måste bli att Babel märkligt nog verkar klara sig utan vår hjälp. Eller åtminstone mig.

Amanda (alla har en bok) undrar: Har du köpt några snygga klänningar på sistone?

Svaret är: Nej. Jag har ju inte det. Däremot fick jag en väldigt fin bok på posten häromdagen:

(Jag har faktiskt en väldigt fin hög med böcker skrivna av bloggvänner. Snart ska jag skriva ett helt inlägg om just precis dem och innan vintern kommer ska jag också börja läsa…)

Men nu var det inte det vi skulle prata om, utan MIG. Och mina klänningar.

Eftersom det är du, Amanda, ska du nu få se mina absoluta favoritklänningar. (Och eftersom jag gärna utnyttjar varje möjlighet att få visa upp mina fina, nya pressbilder…)

Först ut är en klänning från COS, min favoritaffär. Jag köpte den i svart (den kostade kanske 79 EUR?), för mer än två år sedan (för jag hade den på bokmässan 2010).  Det är nog den mest smickrande klänning jag äger. Halvlång ärm, båtringad (heter det så?), något himla bra halvstretchigt tyg och en himla bra längd (precis på knät). Så något år senare köpte jag den i brunt också. Och den bruna är inte riktigt lika snygg, men nästan. COS. Affären.

 

 

Sedan har jag en lyxklänning att visa upp också. En DvF köpt på 70% rea för något år sedan (den var dyr ändå). Men den är verkligen smashing. Alla brudar med tits & ass och allt det som gärna följer med på köpet passar i DvFs tvångströjemodell.

Alla passar inte i dem lika bra som jag gör, men man kan inte få allt här i livet:

Köper presenter

20120414-154343.jpg

Att vara mor till tre fransyskor, del 1

När man kommer hem från en dags lönearbete ligger det nybakta ”sablé” och väntar i köket.

20120411-162329.jpg

Helgen i bilder

Parisare på besök. Till lördagsmiddag fick de äta fois gras med tunna äppelskivor, plommonspäckad fläskkarré med jortärtkockspuré, haricots verts, gräddsås och kokt potatis, ostbricka och marängtårta.

IMG00533-20101023-1932

IMG00537-20101023-2004

ost

IMG00538-20101023-2014

moulesfrites

IMG00543-20101023-2128

grande place

På söndagen var det lite vackrare väder, så vi gick på långpromenad i parken, vidare ner till Grande Place och Mannekin Pis. Åt lunch på Aux Armes de Bruxelles och barnen fick Moules frites. På kvällen åt vi sallad och resterna av ostbrickan. Jag bakade focaccia och värmde spaghettirester till barnen.

IMG00557-20101024-1936

fönstershopping

klättra

fönstershopping2

choklad

gp

gp2

dentelles

gp3

speculoos

På vägen hem gick vi förbi världens vackraste chokladbutik och jag tänkte på Sandra och riktigt godis (skumbananer).

IMG00553-20101024-1448

IMG00554-20101024-1450

IMG00556-20101024-1450

IMG00559-20101024-1936

Dagen D…

Dagen då Nobels litteraturpris delas ut mår jag bra. Jag älskar nämligen att bli upprörd över saker som egentligen inte betyder någonting. Och upprörd blir jag. Arg, sur, besviken, snudd på personligt förolämpad. Jämt. Så till den milda grad att jag får ont i huvudet och vill ha arga diskussioner med folk som absolut inte bryr sig, långt in på småtimmarna.

Vuxna människan. Lilla jag. Är det inte lite gulligt så säg?

Undantagen – dvs när jag blir glad istället för upprörd – är så få att de knappt räknas. Men de finns faktiskt. Gabriel Garcia del Marquez 1982 tex. Jag var nyss fyllda 13 år och blev så glad som bara en trettonåring kan bli. Varför jag blev så glad är ett litet mysterium i det stora, eftersom jag knappast hade läst något annat än Hundra år av ensamhet och frågan är naturligtvis hur mycket jag egentligen kan ha förstått av den. För visst var jag en märklig trettonåring, men inte riktigt så märklig. Antagligen blev jag glad för att jag fick känna mig märkligare än jag var. Jag hade läst Nobelpristagaren. Gissa hur många i min klass som hade gjort det. Men finnar i pannan hade jag naturligtvis fortfarande.

Nåja. Innan vi halkar in på min barndom som faktiskt inte var värre än precis just så, låt oss återgå till Dagen. Vem? Vilken pristagare skulle göra mig glad och inte besviken? Det vet ni redan. Atwood, Amos Oz, JCO, Roth, Tranströmer, alltid Tranströmer. Och ett par till kanske, men de är antagligen inte nominerade. John Fowles är till och med död.

Men frågan är väl om jag vill bli glad. Är det inte egentligen roligare att bli besviken för att fel låt vann än att behöva erkänna att den där trallande hårfläktslyrikern har betytt något för mitt liv bara för att jag har läst ett par verk av honom och förstått att i de här sammanhangen är det något bra när romaner inte handlar om någonting alls? (Vilket i och för sig inte gäller mina favoriter och som antagligen förklarar varför de inte kommer att vinna.) Jag vet inte. Men jag har redan ont i huvudet. På ett bra sätt? Den som lever får se.

PS. Jonas Thente kommer – ytterst motvilligt – att blogga om Nobelpriset för DN:s räkning. Thente tycker så här om Nobelförfattare:

”De är den akademiskt skolade, kälklitterära borgerlighetens motsvarighet till Manhattandeckarna och sjuksköterskeromanerna. Därmed inte sagt att jag hör till dem som vill ge priset posthumt till Astrid Lindgren under de närmsta 30 åren för att det är den enda författare jag har läst och förstått. Tvärtom. Jag tycker att Nobelpristagarna i allmänhet är för breda och lättsmälta. Coffee table-romaner.  Men visst, jag skall göra som varje år och försöka intressera mig så gott det går.”

Huvudvärken lättar en smula av att le. Det här kan sålunda bli hur roligt som helst. Äntligen?

PPS. Skulle det bli Tranströmer dör jag antagligen tonårssvärmardöden, i ett gallskrikande groopieanfall. För han är faktiskt, på riktigt, det bästa jag vet. Näst efter Kristina Lugn. Och John Fowles. Och Carola förstås, för det var ändå hon som uppfann scenfläkten.

L7bV1H

Den allra första recensionen!

I nya numret av M-Magasin, på sidan ”Böcker vi tycker om” säger Stig Hansén så här om Bara ett barn:

”För dig som vill…

… fundera på när ett barn blir vuxet

Om ett barn, som den här Alex, bär sig illa åt – vems skuld är det då? Och vem fördelar skulden när själva livet misshandlas? Dessa frågor riktigt sjunger när juristen Malin Persson Giolito skildrar det rättsliga kring Alex. Han är Bara ett barn, men de vuxna kan också vara barn. Och den lysande spänningen som finns här, om vård och vårdnad, känner inga åldrar.”