Blogg

24 januari, 2014

Kvinnan skall tiga i församlingen

Nej. Jag tänkte nog tjata en stund till (resten av mitt liv). Feminism, var det. Avdelningen: självkritik (som om det var själva vitsen). Är dagens feminism för egocentrisk? Borde vi återgå (?) till att skandera (alla med lika höga röster och i stora massor där vi turas om att gå först) gemensamma budskap? Är det inte det jag menar när jag säger att jag tycker att det är beklämmande att vi intresserar oss mer för att klanka ner på enskilda feminister än patriarkala strukturer?

Nja.

Jag läser ett inlägg i debatten av en alldeles särskilt klok kvinna. ”Redan på 70-talet passade feminister illa för en medielogik som kräver queen bees med ’allt ljus på mig'”, säger hon.

Jag håller inte med.

Det går några dagar. Jag funderar en stund. Och kommer fram till följande:

JAG HÅLLER VERKLIGEN INTE MED.

Frihetsrörelser kräver förgrundsgestalter. Personer som inte är rädda för att ”ta plats”, prata för högt och för mycket, eller ”säga fel saker”, är absolut nödvändiga. En av de riktigt positiva sakerna med feminismen är att tack vare den SYNS enskilda kvinnor mer, som något annat än anonyma företrädare för Kvinnan.

Jag har precis läst klart Malcolm Gladwells senaste David och Goliat, och bland allt underhållande och klokt som han skriver, påminner han om Salongen i Paris, den som man ”var tvungen” att vara med i på den tiden för att överhuvudtaget räknas. Den som alla tidens konstnärer rättade sig efter, motivmässigt, teknikmässigt.

”I Paris finns knappt femton konstälskare som är kapabla att tycka om en målning som inte har fått Salongens godkännande”, sa Renoir och jag undrar i mitt stilla sinne hur många litteraturälskare med egen smak som vi har i Sverige i dag.

Nå.

Det bästa med att Minerva flyger i skymningen är att om det hände för väldigt länge sedan så sitter vi redan inne med facit. Impressionisterna gjorde som bekant sin grej. Det gick förvånansvärt bra utan Salongens hjälp. Och även om det kanske inte är så hälsosamt att skära av sig örat… HÅLL FÖR FAN INTE KÄFTEN, KVINNA!

Och så vill jag säga en sak om Guldbaggegalan.

I min rika skatt av familjemyter ingår en historia som mina föräldrar brukar turas om med att berätta. Min äldsta moster (då i knappa tjugoårsåldern) hade med sig en svart amerikan till ett kalas. Pojkvännen hade på det ena eller det andra dramatiska viset vägrat att delta i Vietnamkriget och var på flykt, han hade hamnat i Sverige. Han var också akademiker. Men på just detta kalas var det inte någon som ville diskutera politik med honom. Istället var det en överförfriskad jeppe (ingen vän till familjen) som envist försökte få honom att ”spela piano”. När han förklarade att han inte kunde det, ombads han att ”sjunga något”.

”Sjung något”, envisades han. ”Var inte så jävla trist! Kom igen.”

Och då sa desertören, enligt myten med en låg, hes röst, en röst som alla ändå hörde:

”Om du vill kan vi släcka i taket och så kan jag stampa med klackarna i golvet medan jag visar mina vita handflator?”

 

Dessutom var det för jävligt att inte Känn ingen sorg vann pris för bästa regi.

Nu tar vi helg, tycker jag.

VILL-HA-faktorn på den här t-shirten… närmast okontrollerbar…

16 januari, 2014

Om Fittstim – min kamp

Simone de Beauvoir skrev en hel del om de inneboende svårigheterna med kvinnokampen. För det finns ingen naturlig solidaritet mellan kvinnor, över klass- och åsiktsgränser. Kvinnor, påpekade Beauvoir i Det andra könet, säger inte ”vi”, annat än på feministkongresser och kanske i en och annan demonstration. Män kallar kvinnor för ”kvinnor” och kvinnorna använder samma terminologi när de pratar om sig själva.

Så gör vi. Så gör jag.

Men det var ju innan ”hen” kom in på banan. Eller?

Belinda Olsson, en av fittstimsskribenterna, har premiär på SVT i kväll klockan nio. Ett program om dagens feminism.

Satan, vad mycket kritik hon har fått för det. Att kritikerna inte verkar ha sett programmet förvånar ingen.

För kvinnor har alltid varit snabbare på att kritisera andra kvinnor än att hylla dem. Den inneboende bristen i den feministiska solidaritetstanken kan knappast hen förändra.

Jag ska se programmet. Sitta som klistrad framför tv-n. Jag drömmer om massvis med ytliga frågor som man inte ”får” ställa. Och lika många viktiga svar som ger oss vägledning om vart vi ska rikta vår kamp.

… för kom ihåg. Simone de Beauvoir var också hon som ställde den avgörande frågan: Vad skulle Drömprinsen egentligen ha gjort med sitt händelselösa, meningslösa liv om han aldrig väckt Törnrosa?

 

15 januari, 2014

Att ta skit. Och bli rik.

Jag får ett reklammejl. Det informerar mig om att ”månadens säljbok” (nej, jag tänker inte kommentera grammatiken och jag tänker inte ironisera över att detta … epitet… fästs vid en produkt som riktar sig till en läsande publik) är ”Ta skit! Och gör det till guld.”

Det är en bok av någon som vill lära oss att – just precis – ta skit. Från chefer, kunder, familj och vänner. Den här skiten ska sedan – just precis – göras till guld. Som i pengar. Rikedom. Ekonomisk framgång.

Det låter ju onekligen spännande.

Som författare är det dessutom busenkelt att ”Ta skit!” Det enda man behöver göra är att gå in på närmaste bokförsäljningssajt av typen adlibris eller bokus och ge sig på läsarkommentarerna. Det krävs inte mer än ungefär fem läsare (tro mig, för det är ungefär så många jag har, åtminstone känns det så) för att man ska kunna glädjas åt den typen av läsarkommentarer som skrivs av den typen av läsare som är, hur ska vi säga, mycket raka och tydliga i sin kritik.

Ettor och femmor delar de ut. Aldrig treor. De befinner sig aldrig i mellanmjölkens land. Och du får alltid en etta.

”Obegriplig. Det tråkigaste jag har läst i mitt liv.”

”Den här författaren är sjuk i huvudet. Jag vill inte ens ha den här boken i mitt hem.”

Är några av mina favoriter.

Ta skit, alltså. Check.

Det som väl ter sig som lite mer oklart är exakt hur jag ska förvandla denna avföring till en högre inkomst. Rent konkret. Men jag får väl lov att läsa boken, förlåt, månadens säljbok först innan jag ger upp.

 

 

14 januari, 2014

Regnet smattrar mot vindstaket, det är egentligen bara tuberkulosen som fattas

Niohundra skräpkommentarer, ett migränanfall, tre simmade kilometer och annat smått och gott senare är det nu dags att ta itu med romanen.

Men först.

Efter en lång, närmast outhärdlig tv-torka kommer nu ketchupeffekten. I går var det premiär på True detectives på HBO Nordic. Jag såg piloten och vill påstå att detta är MYCKET LOVANDE.

Lärdomar efter femtio minuter white trash, ritualmord och alkoholiserade snutar:

Du kan berätta nästan precis vilken historia som helst bara KARAKTÄRERNA håller. När avsnittet är över vill jag nämligen låta alla tänkbara skådispris regna över Woody Harrelson och Matthew McConaughey.

Och. I nio fall av tio, så suckar och stönar jag över de här PLANTERINGARNA som alltid görs i första avsnittet av deckarserier, alla trådar som läggs ut, alla klumpiga ANTYDNINGAR som ligger som en blåljusvisp över varenda scen. För i nio fall av tio läggs det inte ut några KROKAR utan hullorna pressas in i munnen på den oskyldiga tittaren och tvingas igenom kinden och så får man ligga och kippa i tv-soffan och försöka hitta fjärrkontrollen så att man så snabbt som möjligt kan STÄNGA AV ELÄNDET. Men. Så finns det välskrivna manus. För i det tionde fallet ler man i samförstånd med manusförfattaren och tänker: du vet, jag vet och vi tänker samma-lika och oroa dig inte, jag ser nästa avsnitt också, jag hänger med.

Jag tänker se andra avsnittet av True Detectives.

Och så: inför starten av Sherlock 3 sänder SVT säsong 1 och 2. De började i går och tål att ses igen.

Girls tredje säsongen hade också premiär på HBO Nordic i går och för er som ännu inte sett de sista skälvande avsnitten av Breaking Bad så finns de på Netflix.

Det är kanske en trög start på bokåret, men det finns ingen anledning att misströsta när en långhårig pillertrillande Matthew McConaughey annekterar mitt vardagsrum med sitt flottiga hår och sina djupa halsbloss. Hurra!